Det svenska klassamhället

Det handlar naturligtvis inte om att förinta medel- och överklassen som grupp utan som entitet för att sedan skapa en enda klass, som i sig blir överflödig.

Poängen är att ekonomisk situation inte direkt reflekterar klass, vad som direkt reflekterar klass är speciella priviligier.

Adeln var en klass.

En bonde som drev en effektivare bondgård är inte en annan klass än en bonde som driver en mindre effektiv bondgård.

Och resultatet är att fattiga blri fattigare, alla blir fattigare, förutom politikerna.

Adeln var ett stånd för fan. Hur kan du påstå att bönder ska behandlas som kastlösa?

Varför vill du att politikerna ska bli rika?

jag har inget emot klassamhället. Det jag har något emot är den desillusionerade överklassvänstern som talar för människor de över huvud taget inte har något gemensamt med.

Exakt vad består det muppiga i?

vadå överklass? hade jag varit överklass hade jag druckit moët i karibien inte sitta och ha det tråkigt framför datan en fredakväll...

Detta ointelligenta känsloresonemang är förvisso en av grundpelarna i socialdemokratisk politik, post-Erlander.

- F.G

Ja det kanske känns bättre så för dig gubben.

Jag håller inte med om det.

Visst är absolut fattigdom viktigt att bekämpa, men jag tycker att den relativa fattigdomen är ett större problem i ett land som Sverige.

Människor jämför sig själva med andra i sin närhet, inte med personer på andra sidan jordklotet. Man har inte mindre ångest över sin ekonomi och sina barns möjligheter i livet bara för att det finns människor som svälter i Afrika.

Dessutom är det bevisat att klassklyftor har negativa affekter på den sociala sammanhållningen, kriminaliteten, skolresulaten, integrationen, den sociala rörligheten, tryggheten och förtroendet för samhället. Och dessutom vad gäller såväl psykisk som fysisk hälsa. Klassklyftorna skadar inte bara de som tjänar dåligt med pengar utan även de välbeställda samhällsskikten.

Idén om att en timmes arbete i vissa fall ska värderas till 70:- och i andra till många hundra eller t.o.m. flera tusen kronor (och det finns de som tjänar ännu mer) är för mig väldigt underlig.





Den där krönikören var helt meningslös och tillförde ingenting av relevans. Jag förstod inte vart hon ville komma med dessa påpekanden, de har ju inte alls med saken att göra. Ungefär lika virriga tycker jag att de där bratsen som ville prata självbild resp. invandringspolitik var, även här så förstod jag inte alls relevansen. Överlag så tycks högerorienterade debattörer hysa en stark ovilja att diskutera klass. Om vänstern vore smart skulle den utnyttja detta bättre och sätta klassperspektivet på agendan, det tycks som att det skulle kunna ge vänstern ett starkt övertag mot såväl liberaler som sverigedemokrater.



Dina åsikter är mycket typiska. Omkring 90% av svenskarna anser att Sverige är ett klassamhälle (hur de övriga 10% resonerar förstår jag inte riktigt) och de allra flesta ser ner på bortskämda valpar som ärver sin framgång samtidigt som man ser upp till människor som skapar något stort ur intet. Det är vanliga och rimliga värderingar, som dock inte fungerar som argument vare sig för eller emot klassamhället.




Du har förstås rätt, att de skulle vara påtagligt strävsammare och duktigare är en efterkonstruktion. De som har mycket pengar och makt har stora möjligheter att påverka ideologin i ett samhälle, de vill förstås skapa bilden av sig själva som oerhört viktiga och förtjänta av sina pengar.

Så har det sett ut i alla tider, från Sumeriens prästelit till romarrikets kejsare och senmedeltidens absoluta monarker. Och de har alltid haft rätt men samtidigt fel. De är förvisso viktiga för samhället i den mån att de besitter unika resurser vare sig det rör sig om kunskap om konstbevattningssystemen, stora härar eller mycket kapital, men å andra sidan så är det alltid möjligt att organisera samhället annorlunda så att man inte är beroende av den gamla eliten.

All politik bygger på motsättningar mellan det som är och det man vill uppnå.
Det finns alltid ett "vi" och ett "dom" i någon bemärkelse.


För mig ter sig svaret givet. Det beror på att kapitalismen är hegemonisk och att enskilda socialistiska enklaver därför kommer att tvingas anpassa sig för att överleva. Den kapitalistiska logiken skulle fortsätta härska även om ägandet var demokratiskt. Ett självorganiserat förtryck, och finns det någon värre chef än en själv?

Nu är jag visserligen väl kategorisk, jag ser även positiva aspekter med sådana experiment men de kan aldrig förändra någonting i grunden. Det är därför nästan alla socialistiska rörelser sedan Marx varit politiska och inte utopiska/alternativistiska rörelser.