Hur blir ett företag ett kooperativ?

Många på det här forumet pratar om arbetarkooperativ men vad som aldrig tas upp är hur de uppstår från början.

Säg att jag skapar ett nytt företag som tillverkar miljövänliga custom (specialgjorda för varje kund) surfbrädor.

Jag har listat ut vilka material som är bäst och hur surfbrädorna kan återvinnas. Jag har sedan lärt mig forma dem för hand.
Nu vill jag anställa en person till för att kunna tillgodose ökad efterfrågan.

Hur mycket makt ska den personen nu få i företaget? Hälften kan den ju inte gärna få eftersom jag lagt ner en massa tid på att utveckla företaget.
Om personen inte vill ha ansvar utan bara en fast timlön, får den då ej det?

En variant är att personen får ett ökande ägande i proportion till arbetad tid och/eller ökat ansvar.
En annan variant är att personen investerar en del av lönen i företaget. Ungefär som idén med löntagarfonderna.

Du och personen kommer överens om hur din ersättning skall se ut för nedlagt arbete, du skall kompenseras för din uppoffring under planering/uppbyggnad. Ersättning för dina mödor ligger antagligen i linje med timpriset för dylikt researcharbete på den marknad ni avser att verka på, fast det är ju en förhandlingsfråga. Ersättningen regleras i ett avtal som kan brytas när som helst av både entreprenör och medarbetare.

Jag utgår från fri marknadsekonomi råder d.v.s. ingen tvingande stat existerar eller ett tvingande kapital intervenerar när parterna sluter avtal. För att komma dithän krävs att individerna är suveräna, vilket leder till att arbetaren har rätt till sitt resultat. Kruxet är att bestämma vad som är arbetets resultat för en entreprenör som söker hjälp. Är varan något så där kompatibel med andra varor på er marknad(den kan ju vara lokal/regional/nationell/kontinental/global), då har ni båda uppfattning om vilket timpris som är lämpligt. Då ni båda söker ett kooperativt samarbete d.v.s. i sin strängaste mening lika rätt att delta i styrningen av företaget, bör du vara transparent och visa din affärsplan, med budget bör tilläggas. Ni skall ju vara jämlikar!
Efter en grundlig genomgång vet den tilltänkta medarbetaren om vad hon bör tjäna och har en uppfattning om din ersättning för researchen. Därefter sätter ni upp mål om rutiner och dylikt.
Efter ett tag, om rörelsen är vital, vinster genereras, kompenseras du för förarbetet.
Men visst det finns personer som inte vill engagera sig för mycket, det lär inte vara ett större problem då avtalsfrihet råder. Arbetaren kan bryta kontraktet när som helst, därmed ligger det i ditt intresse att avtalet är ömsesidigt, om inte lär du inte få tag på någon medarbetare.
Vidare, när tvånget som institution försvunnit i ekonomin, får du förlita dig helt och hållet på den sociala kompetens när du söker medarbetare, kan du inte övertyga med ett bra avtal, då får du driva rörelsen ensam.

Springande punkt är det ömsesidiga behovet, rörelsen startas om du och din medarbetare finner samarbetet givande, om det finns möjlighet till avsättning av produktionen, och ni finner det ekonomiskt fördelaktigt.

Ungefär så där resonerar jag

Låter perfekt med en sådan medarbetare som blir delägare i mitt aktiebolag...

Låter inte som ett exempel hur ett företag blir ett arbetarstyrt kooperativ, du har hamnat i fel forum.

några frågor:

men om jag startar ett bolag för att tillverka surfingbrädor och vill anställa någon som ska hjälpa till. är det då inte rimligt att anta att jag kommer välja någon som är mer praktiskt lagd och inte har den möjlighet som jag som entreprenör (iofs kan jag ju ha kört på känsla jag med) att gå igenom böcker och affärsplaner?

dvs den affärsplan som vi baserar den anställdes ersättning på (eller snarare min del av den anställdes arbete om jag förstår dig rätt) behöver ju inte på något vis leda till en jämlik eller bra fördelning.

känns som en tankevurpa att anta att bara för att en anställd får ta del av det den producerar (vilket alla anställda får när de får lön idag) så kommer det bli en bättre fördelning av resultatet.

och säg att verksamheten går väldigt bra eller det knakar i fogarna så vi måste göra om i verksamheten. ska då alla som är anställda på stället (säg tio stycken) ha rätt att gå igenom nya affärsplaner och säga sitt hela tiden? kommer inte det leda till oerhörda transaktionskostnader?

jag ser framför mig ett väldigt stelbent företag med stor overhead.


på vilket sätt är detta inte samma sak som det vi har idag? Dvs jag kommer få ett jobb om företaget tror att de kan tjäna pengar på att anställa mig, annars kommer jag inte få det.

Det kan fungera ett litet tag, tills resurserna är slut. Sen blir det ett dj-la gnäll, och uppror, som slutar i kaos för de som försökt leka arbetsledare(systemfunktionärer).
För övrigts så har man testat detta med s.k arbetskollektiv lite var överallt här i världen. jehovas och liknande fungerar nog bäst, då man kommer dit och jobbar gratis för att kunna driva sin verksamhet.
man har t.o.m startat upp med egna betalningsmedel(egna pengar9 och kört det lokalt. Man bytte tjänster med varandra, som att reparera bilen mot att plöja åker osv.
Det finns alltid sådana grupper som startar upp, men de har ingen genomslagskraft beroende på människors egna vilja!
Glöm det det där om kooperativ, det fungerar inte!

Ojojoj . . alla dör om inte kapitalism får råda.

S.k samhällsintressanta företag läggs ned för att EU skall få råda, som du stöder!

”Frilansare” lär säkert finnas, människor som inte vill binda upp sig. Utgångspunkten förändras ändå inte, möjligheten till sitt arbetes resultat måste ges, om det är ett arbetarstyrt kooperativ man vill driva(kooperativ behöver inte explicit vila på socialistisk grund).

Mycket riktigt finns det inga garantier för en lyckad fördelning med ett avtal, därför är jag för att resultatet fördelas jämt till alla medarbetare, på så sätt skapas sociala skyddsnät på arbetsplatserna för de som har nedsatt arbetsförmåga. Vill andra individer ha en annan lösning, så är det deras ensak.

Någon tankevurpa kan det omöjligen röra sig om, utgångspunkten är som sagt individuell suveränitet, då har vi gått så långt vi kan komma i frihet, och det måste ändå vara viktigast(?). Om kapitalister känner sig ekonomiskt försmådda saknar betydelse.

Platta organisationer är överträffade i jämförelse med vertikala, beslut kan fattas betydligt snabbare om information flyter fritt utan mekaniska hinder(hierarkier).
Men visst, min utgångspunkt är ett hyperdecentraliserat samhälle baserat på småföretagande, så dagens statskapitalistiska centralism är inte organisatoriskt kompatibel med den ömsesidiga kooperation jag förespråkar.
Å andra sidan är den kapitalistiska ekonomin ruskigt ineffektiv, man kan inte bära sina egna kostnader utan externaliserar en betydande del med hjälp av staten, och i stordriften fördelas kostnader från en produktion till annan, det är vad overheadkostnader är, kritiken är således grundlös.

Tanken om arbetarstyrd kooperation bygger på fullständiga demokratiska rättigheter, alla skall ges möjlighet till inflytande över sin arbetsplats. Självklart kan en ny medarbetare förhandla bort ansvarstagandet, det är en sak mellan kooperativet och arbetaren.



Arbetaren ges inte möjligheten till förfogandet över sitt resultat, hon har inte fullständiga demokratiska rättigheter i produktionsprocessen, vi har ingen fri ekonomi, men vi lider av ett semifeodalt tvång för att säkra en klass marknadshämmande privilegier.

Viktigast är dock att varje individ får välja vilken ekonomisk samarbetsform som passar henne bäst, de som vill verka i en kapitalistisk slavekonomi skall givetvis få göra det.

Vad definierar kooperativet i så fall? Om jag startar ett företag som jag inte skulle motsätta mig driva kooperativt men alla som ansöker om jobb förhandlar bort ansvarstagandet och vill endast falla in i en traditionell lönemodell?

Så det finns inget tvång att omvandla mitt företag i det läget, trots att revolutionen kommer springande runt hörnet?


Så det blir ingen socialistisk revolution för att krossa kapitalet om vi i Sverige bara är överens om att vi vill ha en kapitalistisk slavekonomi? Och vill inte merparten det då de flesta röstar på S eller M som jag utgår från är de som representerar detta?

Borde ingen berätta för AFA och alla andra i så fall att deras sak är körd?

COOP är ju ett dåligt exempel på en kooperation som förlorat sin mening. När vi menar socialistisk kooperation så skiljer den sig mellan olika riktningar, jag förespråkar mutualism(där det finns olika tolkningar).

Driver du en kapitalistisk organisation, där anställda ges möjligheten till att få sitt resultat och medbestämmande över sin arbetsplats, men har valt bort den möjligheten under kontraktsfrihet(här har vi en motsägelse av grövsta magnituden), så skall ni självklart lämnas ifred. Att använda tvång för att upplösa tvång fungerar inte, se på alla tafatta marxistiska försök som slutat i vedervärdiga övergrepp, sådan skit stödjer jag inte.


Jag är inte överens, jag blir inte lämnad ifred, ”någon” tvingar mig att springa i ekorrhjulet för att säkra en klass marknadshämmande privilegier. Möjligheten att få välja ekonomisk samarbetsform innebär inte att ett system skall få hegemoni i sådan utsträckning att alla alternativ exkluderas för att säkra dess överlevnad(vilket är fallet med kapitalism).
Att hänvisa till majoritetsdiktatur för att påvisa ett ekonomiskt systems legitimitet håller inte, inte när vi vet att den kapitalistiska ekonomin inte överlever en dag utan statligt tvång, därför är det värsta sortens hyckleri när högern rabblar om en ”fri” marknadsekonomi.

Mutualism är tveklöst det mest genomtänkta och logiska ekonomiska system som finns idag. Brister finns, inget system är perfekt. I jämförelse med kapitalism och kommunism är det vida överlägset i teori och praktik, därom råder inga tvivel.

Nu är vi rejält off-topic, tråden nedan är mer lämpad för diskussioner om marknadssocialism:

Socialistisk marknadsekonomi, hur ska det gå till?