Har du barn eller förälder med diagnos inom autismspektrat?

Jag skulle vilja veta mer om att leva med barn eller förälder som har autism, Aspergers eller liknande.
Om någon vill dela med sig av sina upplevelser, vore jag glad. PM funkar givetvis bra.

Jag har ju det själv så jag kan bara svara för mig men när jag frågat så har de ju alltid påstått att jag varit väldigt krävande i vissa situationer.
Sen var de också oroliga, speciellt när jag var liten, hur jag skulle utvecklas och vad jag skulle behöva. Men det har gått bra ändå.

Har en dotter som fick en diagnos inom autismspektrat för något år sedan. Hennes problemområden ligger inom den sociala biten. men hon är väldigt klipsk, och har inga problem i skolan, (hon är 13). Hyser inga tvivel om att hon kommer att fungera fullt ut i samhället som vuxen.

Det brukar vara så. Skolan är inget problem för de flesta, bara man har något innanför pannbenet och slipper bli mobbad.

Dock så är curling värre än att tro "att allt ordnar sig".

Jag har två äldre syskon som båda blivit diagnosticerade med AS och ADHD, och det har inneburit klassiska svårigheter för dem båda när det gäller interagerandet med sin omgivning. Båda två blev tidigt klassade som "problembarn" av den kommunala skolan, eftersom det varken fanns tid eller lust (eller resurser) att hantera deras olikheter.
De största problemen för både dem och oss andra runt omkring är väl de gånger när de har ställt sig totalt oförstående inför andra människors sätt att se på saker. För båda mina syskon har det ofta varit antingen svart eller vitt, det har inte funnits någonting där mittemellan. Mitt ena syskon har ofta råkat illa ut för att hon litat blint på människor, därför att hon inte insett att de lurar henne. Det andra syskonet har haft relativt lätt för att brusa upp och hamna i bråk pga meningsskiljaktigheter.

Så, kort sagt kan man säga att den största bristen har legat i deras sociala samspel med andra. Svårigheter att läsa av ironi kan vara en sak, men också detta med att allting är antingen eller.

Nu låter det som att det bara finns negativa saker med den här typen av avvikelser, men så är det givetvis inte. I mina syskons fall är båda extremt intelligenta och kan utan svårighet lära sig saker andra skulle behöva minst dubbelt så lång tid på sig för att kunna. För mig innebär intelligens också god humor (klart att det finns undantag, men för det mesta); underförstått att de båda två är sjukt roliga att umgås med.
Vi kan säga såhär: du kommer inte att få tråkigt i en Aspergares sällskap, det är iaf mina "erfarenheter" av det hela.

Grövre autism kan jag dock inte yttra mig om, och precis som med allt annat så beror det ju helt och hållet på individen och dennes miljö.

Hur kommer det sig att du undrar förresten, om man får fråga?