Citat:
Ursprungligen postat av Björnfar
Har inte läst Onda sagor. Men hade inte Pär Lagerkvist en naturlig fallenhet för att återge sin ångest i skrift? Har för mig att Sven Stolpe försökte sig på en analys av stilmedel, men kunde inte hitta så mycket. Han menade att ”plötsligt var man bara där” och hade som läsare tagits med till skymningslandskapet.
I Bödeln, och kanske även Dvärgen, så finns stämningen med ganska tidigt. I Gäst hos verkligheten tycker jag den ligger och lurar under större delen av boken, för att mot slutet gå över i alltmer källarsvart; det sker under sången på frikyrkomötet, och kulminerar under hemfärden med den frälsta tjejen.
Tyckte du att Onda sagor var bra i sin helthet?
Ångesten är genomgående närvarande i Onda sagor. Det är mycket riktigt så att det, i texterna, inte finns mycket att gå på då alla sagorna är extremt allmänna och i stort sett har teman som ångest, livet eller annat väldigt brett. Du har helt rätt när du säger att det är stämningen som är det väsentliga - inte några karaktärer eller stilfigurer. Jag kan inte mer än att hålla med Sven Stolps analys eftersom man verkligen känner att man är där.
Vad jag funderade på var mer om titeln spelade någon roll. Jag tror nämligen inte att Lagerkvist singlade slant om vad novellsamlingen skulle heta men jag kan inte hitta tillräckligt ondska i texterna för att förstå titeln. Jag hittar mer ångest, tvivel och dystra tankar än ren ondska i novellerna.
Ja, jag tycker att det är ett väldig bra verk. Lagerkvist fångar stämningen på ett sätt jag aldrig varit med om förr (vilket visserligen säkert beror på att jag är en oerfaren läsare). Jag läste ut sagorna nu häromdagen och jag har funderat på dess betydelser sen dess.