Vad ska jag göra? Problem med flickvännen, eller kanske mig?

Hej kära Flashbackare,

Jag är i tjugoårsåldern och har varit tillsammans med min flickvän i två år. Detta är mitt första riktiga förhållande i myndig ålder. Förhållandet håller på att bli väldigt seriöst – till den nivån att vi har planerat att flytta till ett annat land tillsammans.

För att summera förhållandet så kan jag faktiskt säga att det har fungerat väldigt bra hittills. Förhållandet var, (och är, tror jag?) spännande, givande och framför allt intressant. Hon säger att jag är hennes allt, och jag känner likadant… tror jag.

Jag kommer att beskriva mitt problem så objektivt som jag kan i hopp om att få bra feedback.

Som i de flesta andra förhållanden så finns det en del nedbrytande karaktärsdrag. Den senaste tiden har jag börjat tänka att det kanske är bäst att avsluta nu, innan det är för sent.

Vi kan bråka om nånting som jag tycker är oväsentligt, men som förvisso verkar väldigt viktig för henne. När vi diskuterar dessa problem känner jag mig väldigt avlägsen, då jag inte kan relatera till hur hon känner sig. När jag försöker beskriva hur jag ser på problemet blir jag bemött som om jag är från en annan planet och att jag har missuppfattat hela spektaklet. När jag då försöker förklara vad jag menar är det för sent – skadan är redan skedd. Det är nu som hon börjar plocka fram saker jag gjort eller sagt, och börjar använda det emot mig; problem som hör till tidigare gräl som redan har lösts, problem som jag tycker är oväsentliga nu idag.

Det stör mig verkligen att hon inte kan lägga saker bakom sig. Vi har båda gjort fel vid flertal tillfällen, men när jag glömmer och förlåter verkar det som att hon lägger det på minnet och tänker på det hela tiden.

Jag känner mig väldigt vilsen, då jag älskar henne så mycket och kan se en eventuell framtid med henne. Det oroar mig att jag inte längre känner mig lika säker på att det är det rätta förhållandet för mig, samtidigt som att jag är säker på att jag aldrig kommer att hitta någon annan som betyder så mycket för mig.

Kan jag leva i ett förhållande där den andra personen lever i det förflutna? Vad kan jag göra för att motverka det? Finns det någon som känner igen sig i vad jag har skrivit? Kanske har jag varit naiv? Är det dags för mig att inse att i verkligheten är det så här? Eller?

Allmänna idéer är välkomna.

Du beskriver en klassiker - mannen förstår inte vad kvinnan menar. Hos kvinnan är det betydligt vanligare att dra upp gammalt, och hon förefaller minnas detaljer bättre än mannen.

Män och kvinnor är från olika planeter, säger en berömd bok. Bildigt talat alltså. Män och kvinnor resonerar olika, och prioriterar olika.

Det är ofta anledningen till att man bråkar eller åtminstone är oense.

Jag har ingen direkt lösning på ditt problem, men du ska veta att det är mycket vanligt, och det är inte säkert att det skulle bli bättre med en annan tjej.

Däremot känner jag viss tvekan angående er ålder. Det är inte alltid så bra att binda sig när man är så ung. Ni har nu slipat kanterna mot varandra, och det kan påverka positivt, vare sig ni fortsätter tillsammans eller går vidare var och en för sig.

Det krävs övning för att hålla igång ett förhållande. Förstå och acceptera varandras olikheter, och inte ta det så hårt. Det lär man sig med tiden. Ju längre tiden går, desto mer rycker man på axlarna åt sådant som verkar väldigt viktigt i ung ålder. Jämför gärna med hur du resonerade när du var 15 år. Skillnad, eller hur?

Herregud, låter precis som om d va min pojkvän som skrivit detta inlägg, å att ja e flickvännen som han skriver om. Precis såhär har ja d i mitt förhållande. Så kanske kan ge lite perspektiv från min sida

Vi är precis likadana, exakt. När vi bråkar så kommer alltid andra saker upp i mitt huvud, precis som om detta bråket sätter igång en cirkel me tankar som ja inte kan få bort, allt han gjort mot mej å saker som ja inte kan glömma. Tro mej, vi kvinnor (nästan alla) gör såhär, d e inte nått vi gör me vilje... Ja hade kunnat ge vad som helst för att inte börja tänka på annat när vi bråkar. För d leder bara till mer bråk

Min "orsak" till att ja tar upp saker från förr, e att ja inte tror att han fattat hur mkt d verkligen sårade mej, samt att ja vill påminna honom om hur fel han gjorde så han inte gör om d, för ja vill verkligen inte förlora honom. Han säger att ja bara ältar allt, å d gör ja nog, men kan inte hjälpa d, vill verkligen kunna lägga saker bakom mej, men när ja minst anar d så dyker dom upp i huvudet, dessa tankar om allt fel han gjort, alla tårar ja gråtit över hans beteende. Vill bara att han verkligen ska fatta att han gjort fel, för ibland tror ja han bagateliserar d å tror inte att d e så viktigt som d e...

Men vi har alltid varit såhär, vi e så olika att vi på något sätt blir lika, kan inte leva me varandra men kan inte leva utan varandra.

Ja försöker varje gång att stoppa mina tankar när dom sätter igång å tänka att han ändrat sej å inte kommer göra samma misstag om igen, men osäkerheten finns där... hoppas bara d blir bättre en dag, ligger mkt i min osäkerhet på mej själv å mitt dåliga självförtroende, kanske d e samma me din flickvän. Att man e överbeskyddande över sitt förhållande. Vi kommer aldrig riktigt förstå varandra helt, kanske inte ni heller kommer. Men man får lära sej leva me d å inte bara se d dåliga... har lärt mej att d e dom små, vardagliga sakerna som man ska lyfta fram, inte bråka om mista lilla (som ja ofta gör) för d skapar bara mer oro å att man glider ifrån varandra.

Vi har varit upp å ner, glidit ifrån å glidit tillbaka, hoppas bara att vi e på rätt spår nu, för vill dela mitt liv me honom. Även om vi e jing å jang, som för övrigt passar perfekt ihop i en cirkel. Tror inte d e meningen att vi som kvinnor å män ska förstå varandra helt, vart e mystiken å spänningen då? Å då hade man inte kunnat luta huvudet på sne å tänka "hur f*n tänker han/hon nu å va menas d igentligen me d han/hon sa?" Ja e bra på å överanalysera å överdriva d mesta, men d viktigaste e att man e öppen å inte håller saker inom sej, blir bara värre...

Prata me din flickvän å säg allt du känner, d gjorde ja, många gånger, å sakta men säkert tror ja att vi e på rätt köl...men vägen e lång å har många hål i sej, men i mitt hjärta vet ja att d e värt allt...

Hjälpte dej säkert inte alls, men vill att du ska veta att d e fler i din situation å d e inte lätt att va i ett förhållande, man måste jobba på d hela tiden, ge å ta, men alltid...alltid ta hand om varandra, dom små sakerna som gör att du ler i själen å blir varm...

...come what may...

Du tänker jättebra men gör alla som vill läsa dina tankar (återigen, de ÄR bra) en tjänst och lägg ned litet möda på skrivandet, allt detta lunarstorm-stavande gör det plågsamt att läsa ett skitbra inlägg. Kram!

hmmm... har inte tänkt så mycket på detta, men ska göra det i framtiden. går av bara farten när man har så mycket att säga och så lite tid som jag oftast har framför min dator.

Är ni seriösa i er relation kanske det vore en idé att ta hjälp av en relationsterapeut?
Det där låter som något som bara blir värre med tiden. Ta tag i det nu annars kan ert förhållande ta ordentlig skada på sikt, med bitterhet osv.

Hejsan!! Jag är en tjej på 31 år och är tillsammans med en kille på 40 år. Lite bakgrund...Vi var tillsammans innan i 4 år och under den tiden var han otrogen ett antal gånger. Vet ej varför, har frågat honom men får ej ett ok svar, han säger att han ej vet men det tycker jag ej låter ok. Ska tilläga att han hade ett kraftigt missbruk under tiden, även jag. Till slut orka ja ej med skiten längre utan bestämde mig för att sluta och bryta med allt och alla. Han stanna kvar och fortsatte missbruka.Jag åkte i väg, flyttade och börja om på nytt, vart clean från allt va droger heter i 5 år nu, e dö stolt över mig själv. Men den här killen jag var tillsammans med ville ej försvinna från mitt huvud. Jag försökte verkligen glömma honom. Sen fick jag reda på att han gått in i behandling (blev jätte glad samtidigt som jag var skeptisk till att han skulle fixa det). Iaf så började vi ha kontakt igen och jag åkte och träffa honom,tog det väldigt lugnt med förhållande snack och så eftersom jag va dö rädd att han ej skulle kirra det. Iaf så har det slutat med att vi är ihop igen trots en massa strul. Nu till ämnet, jag drar också upp en massa grejor som hänt innan när vi bråkar och han har samma attityd att han ej tar nåt på allvar som jag säger utan bara skrattar bort allt och säger åt mig att släppa det. Jag kan ej bara släppa grejor som jag tycker är viktiga för mig. Varför håller han på så? Är det för och skydda sig själv som han gör så? Samtidigt som jag älskar honom så är jag ej lycklig i vår relation men hoppas på nåt jäkla mirakel tydligen, att allt ska bli bra. Har känt honom i 8 år. Funderar på och lämna honom...har gjort det 2 gånger detta året men han övertalar mig alltid att komma tillbaka. Ringer och messar mig fast jag sagt att jag ej vill ha mer med honom att göra. Han säger att han ej förstår varför jag ej vill vara med honom mer fast jaf berättat för honom att jag ej orkar mer pga av grejorna han gör. Ljuger, manipulerar folk, stjäl från affärer och har sån förnekelse ang grejor han gör mm. Jag har lämnat allt det bakom mig och vill ej ha en partner som fortf håller på med skit. Jag tror att vi kvinnor har fått för oss att vi kan ändra på människor bara vi ger dom mycket kärlek och finns där för dem och ställer upp...Vad tror ni?? Varför fortsätter vi va med killar som de ej funkar med?? Jag skulle gärna vilja höra vad ni tycker om det jag skrivit. Hade ni lämnat killen eller fortsatt va ihop med honom o ge han chanser hela tiden? Han vill att vi flyttar ihop men det har jag sagt att jag ej vill. Fan också. Varför är det såhär? Kram M

Alltså, har du läst din text och sett vad du skrivit? Det är ju vråluppenbart att det bara är att ta sitt pick o pack o dra.
Tänk bara på risken att han tar återfall, och sen ska du behöva tampas med drogerna(både stå emot själv och kämpa med honom) också, utöver alla andra problem ni har.
Låter både som ett riskabelt och osunt förhållande, och har du känt honom i 8 år så vet du vem han är. Han kommer inte ändra sig.

Tjejer är så här. Dom tar illa upp av sånt som vi killar inte lägger en sekund att tänka på. Antingen så finner du dig i det, eller så drar du. Det är dina enda alternativ! Du kommer inte att kunna ändra henne så det kan du lika gärna lägga ner.

tack för att du sa det til mig rakt ut..behöver en spark i arslet. det är alltid bra o höra en utomstående pers ang ens situation. ja vet va ja behöver göra men ibland e de svårt o ta klivet. tack. kram m

Det låter sannerligen som att du och min flickvän i stora drag tänker lika.

Fan alltså, det verkar som att de flesta i tråden är överens om en sak, och det är att tjejer ÄR så här. Då detta är mitt första seriösa förhållande så tänkte jag att det var just min tjej som var på det här viset... gräset kanske inte är grönare på andra sidan trots allt.

Om det finns någon man här som har lyckats att få sin tjej att inse att det inte är värt att grubbla över gamla tråkigheter så skulle jag verkligen vilja höra hur ni lyckades göra det.

Det skulle även vara intressant att höra om det finns någon tjej som brukade tänka på det här viset men nu har insett att det inte leder till någonting annat än skit, och har kammat till sig.

Tack för svaren btw!

Kvinnan blev frustrerad för det blev inte som i alla de där mongoloida kärleksfilmerna hon sett. Så hon försökte förvandla sin pojkvän till en av karaktärerna i filmerna genom att låta GNÄLL GNÄLL GNÄLL GNÄLL GNÄLL