Kvinnodominerade arbetsplatser: vanligt med intriger/skitprat/vuxenmobbning??

Den här tråden täcker in flera ämnen, både sociologiska, genus- och gruppdynamisk, men iaf:

Jag jobbar som manlig timvikarie på ett omsorgsgrupp-boende och har jobbat där i flera år. Först jobbade jag på lov, nu har jag ett vikariat som förlängts.
På mitt jobb har vi problemet med ett antal kvinnliga ordinarie som likt småpåvar utnyttjar sin mellan-makt för att driva genom sin speciella syn på hur arbestuppgifterna ska utföras korrekt. Detta leder till att de dels springer och letar fel (rent allmänt) ur ett rent kontrollsbehovssyfte dels gör det för att lyfta sig själva och sänka andra. I bland är det viktiga fel som gjorts men många ggr är det rena skitsaker, ex. "Kalle fick ägg-macka till kvällen det är inte bra för honom", ibland är det skitprat och intriger.

Speciellt vi manliga vikarier och manliga ordinarie anställda för ofta höra hur dåliga vi är. Om det behövs ringas in vikarier så ringer de kvinnliga samordnarna först de kvinnliga, (oavsett hur mycket erfarenhet/kompetens de har) sedan om de inte kan ringer de oss manliga.
Dessutom tillhör jag den gruppen som jobbat längst av alla, trots det favoriseras kvinnliga vikarier, vi har haft unga kvinnliga vikarier som fått jobba hur mycket som helst och tjäna storkovan trots att jag som timvikarie (med rad) inte fått något. När man tagit upp detta med samordnaren har man fått svaret "ja, men du jobbar ju natt" (och kan därför inte jobba dagpass). Jag har andra ordinarie som tagit uppsaken med samordnaren och då har det bara varit tyst... Medan vissa vikarier har fått spränga 165 timmarsgränsen varje månad, och dessa vikarier har dessutom jobbat på flera boenden och inte behövt ha dessa extrapass.

När man skulle ta in vikarier för sommaren tog man bara in kvinnliga vikarier (en manlig som sökt ansågs olämplig då han kunde vara "initiativlös", vilket tycks vara ett slags slask-begrepp för inkompetent manlig vård-personal), medan de kvinnliga vikarierna man tagit in ofta har visat sig vara opålitliga (ringer och sjukanmäler sig i sista stund, vabbar ofta, snackar mycket skit om andra kollegor/intrigerar/för vidare vad andra säger, osv).
När dessa vikarier inte kommer, eller byter pass och glömmer att de var just de som skulle jobba, de ringer de till oss manliga vikarier, och om vi inte kan så blir det gnäll till chefen och vi anses då vara arbetsskygga.
Jag har bakvägen fått höra att vissa ordinarie vill ha bort mig, och jag har en akademisk utbildning inom ngt annat, men är ändå beroende av det här jobbet tills vidare.

Det här med dålig arbetsstämning och skitprat/intriger/dolda maktspel verkar vara vanligare på just kvinnligt dominerade arbetsplatser och speciellt inom vården. Medan de konflikter som uppstår på manligt dominerade arbetsplatser är mer konkreta och mer direkta.
själv tycker jag att det optimala är blandat män och kvinnor, yngre och äldre, och olika personlighetstyper, vi jobbar på olika sätt med olika förmågor, starka/svaga sidor, men vi jobbar ju alla mot samma mål.

Vad beror det på att kvinnodominerade arbetsplatser iaf tycks löpa större risk att få denna typ av arbetsmiljö-problem där ingen uppenbarligen mår bra, och där vissa som mår dåligt ser till att de andra mår lika eller sämre än dem snarare än att se till våra kunder, brukarnas, väl och ve?
Vi har även en kvinnlig chef. Handlar det om att ledarskapet är otydligt och att detta leder till en oklar hierarki där vissa måste försöka kontrollera andra och därmed få bekräftelse på andras beskostnad?
Det här är ingen lätt fråga, men skulle vara intressant att höra Era synpunkter.

Du är en bitter man symbolisten, men i denna fråga är jag beredd att hålla med dig. Jag har arbetat både på manliga arbetsplatser (av varierande art) och kvinnliga (mestadels inom vården) och även om jag inte för fem öre känner igen den "kvinnochauvinism" du beskriver har jag märkt att på de kvinnodominerande arbetsplatserna råder en sämre stämning.
Skitsnacket är mycket mer omfattande och framförallt är hackordningen extremt tydlig. Varför det förhåller sig på det sättet vet jag faktiskt inte, men jag misstänker "bästismentaliteten" som ofta är tydlig bland kvinnor kan vara en viktig variabel.

Fast den här mentaliteten drabbar ju även kvinnor lika hårt. För ingen mår bra av att ha det så här. Alla misstänker alla och vågar inte anförtro sig till någon av rädsla för att det man säger ska föras vidare till "fel öron" och förstoras upp/förvrängas. Jag har en kvinnlig kollega och hon håller med mig helt och hållet ang arbetssituationen, hon säger att hon tycker att hon "jobbar med personalen inte med de boende".
Hon har också varit utsatt för fula påhopp, där en annan kvinnlig kollega t.o.m. drog in chefen, det hela gällde slarv vid överrapportering, men situationen just då var pressad.

"Bästis-mentalitet" tror jag inte spelar så stor roll i det här dock, de få som umgås med sina kollegor har inte behovet att snacka skit utan de ser till att ha kul ihop i stället. Det verkar handla om äldre kvinnor som är bittra/missnöjda/deprimerade och som försöker styra hela arbetsplatsen, utnyttja vikarier (unga kvinnliga som är snälla/glada och ambitiösa som arbetshästar) så att de själva kan lata sig och sticka hem tidigare.
Vi manlig personal ser man på med misstro och skepsis trots att vi alla är mycket omtyckta av de boende.

Kan inte annat än instämma. Har jobbat på en mansdominerad arbetsplats i många år och tjejer överlag älskar "dokusåpabeteende". Vem är kompis med vem?, vem snackar skit om vem?, vem gjorde bort sig för två mintuter sedan?, vem har flörtat med vem? etc etc. Har en kollega som tar alla priser när det gäller det här beteendet. Hon sprider ut lögner och försöker spela ut folk mot varandra.

Jag jobbar helst med män. Har jobbat med fruntimmer,och det var inga sötebrödsdagar,precis.

Med män kör man en rak kommunikation.Man behöver inte avhandla förlossningar,snoriga barn och otrogna(inbillat eller verkligt)män.Senaste mode,tv-serie och frisyr.Slampiga kollegor,sura chefer eller tjyvaktiga städare,utan man går rakt på sak.

Underlättar arbetsmiljön väsentligt ju färre fruntimmer det finns på en arbetsplats!

Självklart finns det bra kvinnor på arbetsplatser,stabila,rejäla kvinnor som vet hur en slipsten skall dras utan en massa dribbel.

De arbetsplatser jag avskyr från djupet av mitt hjärta,är de som har en "Vems tur det är att ha hembakt med sig till fikat på fredag"-lista på väl synlig plats på den centrala anslagstavlan!

Jag väntar med ett svar efterssom jag är för trött för att forumulera mig korrekt och tänka rätt.
Det här med bästismentaliteten ska jag dock definera bättre. Jag menar inte att de umgås med varandra utanför arbetsplatsen utan att de hela tiden bildar små allianser med en eller ett par andra och sedan ger sig på den som är lägst på hackordningen (oftast annan yngre kvinna) så att hon tar på sig mer jobb än hon borde, får ätstörningar O.S.V
Dessa allianser som bildas, bryts ner och ombildas är bästismentalitet.

Sedan vill jag också påstå att mansdominerade arbetsplatser är mer öppna/flexibla än de kvinnliga. Låt oss säga att Lisa börjar jobba som ambulansförare eller brandman eller bilmekaniker, först kanske hon möts av den lite råa grabbighet som är en slags osäker misstänksamhet, men när Lisa visat att hon inte bara är en jättetrevlig ödmjuk tjej utan sjujäkla bra på sitt jobb så blir hon fort accepterad och ofta väldigt omtyckt bland killarna.

Visst förekommer manschauvinism överallt, men jag tror att män har lättare att acceptera kvinnor, eftersom män prioriterar problemlösning (vilket även kan inkludera mycket alternativa lösningar) medan kvinnor på en kvinnodominerad arbetsplats (är mera process-inriktade) kämpar med att dels hålla sig väl med de andra kvinnorna i någon slags konstig konsensus samtidigt som de försöker få i genom sina egna krav.
Kvinnorna blandar in det privata och personliga emotionella tyckandet, och låtsas samtidigt att de har empati med de andra (för syns skull).
Sedan växer avundsjukan/missnöjet/bitterheten som ogräs i verksamheten och man ändrar rutiner fram och tillbaka för att var och en ska känna sig lite mindre missnöjd.
Maktkamperna blir dolda och fula, skitsnack/intriger/dolkhugg i ryggen tilltar, och konsensus-spelet blir falskt och tillgjort, ingen mår bra, och alla förlorar kapitalt (trots alla fula manipulationer) i slutändan.

Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen, den mesta diskrimineringen mot kvinnor står kvinnor själva för.

Ver det inte du som nämde att du hade en psykopat på din arbetsplats? Jag har en likadan kollega i så fall och jag börjar undra om inte det bara är vanligt kvinnobetende och inte psykopati?

Jo, det stämmer, hon har en anhörig som är borderline, och hennes beteende var lite borderline-likt. Men du har nog rätt att beteendet som sådant förmodligen är vanligt kvinnobeteende tyvärr...

Jaha, nu förstår jag. Ja, jag tror att det finns inslag av detta på våran arbetsplats.

Jag tror det varierar. Men relationer och sådant ligger ofta kvinnor närmare om hjärtat. Det kan göra att det blir mer problem. Jag arbetar med mest kvinnor omkring mig och vi har inga direkt problem alls, så det varierar nu. Mansdominerade arbetsplatser kan vara rätt hård ton som inte heller är så trevlig.