hjälp med kunskapsteori

Hej! Jag skulle behöva hjälp med att besvara dessa frågor rörande kunskapsteori. Jag läser filosofi kursen A, och det handlar alltså om locke,berkeley osv. Svaren är endast till för diskussionssyfte om ni undrar.

Tacksam för svar!

Vad är en verklig definition på teoretisk kunskap? (Besvarad redan)

Vad är skillanden mellan kunskap och sann tro?

Goda skäl för kunskap?

Vad skiljer vår värld från den i filmen matrix?

Hoppas det finns någon vänlig själ som har lust att besvara dessa frågor!

Lånar gärna ut några stycken ur en gammal hemtenta till dig. Finns kanske några idéer att följa upp. Se framförallt stycket om Pyrrhon och skeptikerna. Berätta gärna om du hade nytta av det.

Varseblivningen av omvärlden

Diskussionen om kunskapens natur är nära förbunden med filosofin. Då kunskapsteori traditionellt faller under detta fack är det naturligt att se hur våra största filosofiska hjärnor har arbetat för att lösa problemet om kunskapen. Vi börjar med grunden, själva varseblivningsprocessen av yttervärlden och hur vi tolkar den. Semantikerna Andersson & Furberg har en del att säga om människans varseblivningsprocess. Dessa menar att vår varseblivning av omvärlden inte enbart beror på omvärlden själv. Detta är sant, en normalseende och en färgblind har ju vitt skilda upplevelser av den. En viktig faktor för att varseblivningen skall bli sådan den blir är den upplevandes egen beskaffenhet. För att förstå varseblivningen måste man alltså ta hänsyn till två typer av faktorer:
1. De yttre, det vill säga retningar från omvärlden
2. De inre, eller med andra ord den varseblivandes beskaffenhet.

De inre faktorerna grundar sig på selektivitetsprocessen i våra medvetanden. En varseblivning är alltid selektiv. Exempelvis utbildning, behov och intressen gör att man väljer ut vissa avsnitt av retningsmaterialet till medvetandet medan andra avsnitt filtreras bort. Som ett exempel på detta resonemang kan jag nämna korrekturläsaren som märker bokstavsomkastningar som vi andra normalt inte noterar när vi läser en text.

Ett annat viktigt begrepp i sammanhanget är perspektiv. Sannolikt är att de allra flesta upplevelser betingas av den upplevandes position i rum, tid och socialt fält och hans kunskaper och andra inre faktorer. Perspektivet avgör med andra ord vad vi uppfattar och bidrar till selektiviteten i våra upplevelser. För att exemplifiera kan vi anta att en fabriksarbetarson sannolikt har lagt märke till andra saker i socialdemokratisk politik än en direktörsson har gjort. Vi är långt ifrån alltid medvetna om hur faktorer i vår personliga bakgrund inverkar på vad vi lägger märke till. Vi motiverar ju inte (förhoppningsvis) våra politiska ställningstaganden med en redogörelse för var vi kommer ifrån eller en beskrivning av vår uppväxt. Däremot vore det bra med en viss medvetenhet och reflektion om varför vi människor ofta intar motsatta positioner i situationer där båda parter har lika tillgång till fakta.
Denna sista kommentar följer jag inte upp då ämnet hamnar utanför min undersökning.

Grunden för vetandet, Pyrrhon och skeptikerna

Vi har sett att människor på grund av sina inre beskaffenheter uppfattar omvärlden olika. Men själva begreppet kunskap och hur man når den är inte klarlagt. Vi går vidare.

I filosofin är det inte fruktbart att göra skillnad mellan kunskapen och vetandet, därför diskuteras begreppen som vore de likvärdiga. Vad innebär det då att ”veta något” eller ”ha kunskap” om något? Först och främst måste ”det man vet” vara något som är sant. Columbus ansåg sig veta att han kommit till Indien, men vi säger inte att han visste det, utan han trodde sig veta det. Men det räcker inte att man påstår att en viss sats gäller, och den också visar sig vara sann, för att man ska kunna tala om kunskap (eller vetande). Man kan ju gissa eller tro något, och denna förmodan kan vara riktig. Nej, en andra betingelse är att den som vet något är övertygad om det. Men i filosofisk kunskapsteori räcker inte dessa två betingelser, sanningen och övertygelsen, för att man ska kunna tala om kunskap. Det krävs en tredje betingelse och denna handlar om att man måste ha legitima grunder för sin övertygelse. (Dit räknar man inte vidskepelse eller fördomar) Legitima grunder för kunskap, vad är det? Först och främst talar man om varseblivning, jag vet att det regnar ute för att jag kan se det genom mitt fönster. På samma sätt fungerar minnet, jag vet att jag låste dörren i morse för att jag kommer ihåg det. Även slutledningar ger vetande. En induktiv slutledning innebär att man sluter sig till att det som gäller i ett antal fall också gäller i övriga fall. Vi använder oss även av deduktiva slutledningar varje dag. Dessa är av följande karaktär: Om A=B och B=C är A=C. Här har vi att göra med något som kan sägas ge omedelbar insikt. För att ge ett enkelt exempel på detta: Däggdjur föder levande ungar, lejon är däggdjur, alltså föder lejon levande ungar. Det är viktigt att känna igen i alla fall de vanligaste icke-legitima grunder för kunskap som man kan stöta på. Uppenbarelser, spådomar, känslor, värderingar, drömmar och önskningar är några av dessa. Å andra sidan, bara för att grunden till ett visst vetande sägs vara legitim betyder inte det att detta vetande är säkert. Varseblivningen kan bedra oss, alla råkar vi någon gång ut för sinnesillusioner eller hallucinationer. Dessutom är varseblivningen, som vi såg i förra kapitlet, subjektiv och beroende av perspektiv och selektivitet.

Faktumet att våra sinnen bedrar oss var ett av den grekiske filosofen Pyrrhons argument mot att det skulle finnas någonting sådant som säker kunskap. Pyrrhon brukar anges som upphovsman till skepticismen, vilken innebär att man tvivlar på möjligheten att överhuvudtaget veta något. Låt oss se hur han plockar isär alla legitima kunskapsgrunder. Att våra sinnen skulle ge oss kunskap avfärdar han, men minnet då? Ja, även minnet kan bedra oss, detta är något vi alla varit med om. Pyrrhon angriper även de slutledningar, induktiva och deduktiva, som tidigare nämnts. Vi börjar med induktionen:

Även den induktiva slutledningsmetoden anser jag det vara lätt att avfärda. Ty då man med dess hjälp vill bevisa det generella utifrån det individuella, måste man granska antingen alla de individuella fallen eller också endast en del av dem. I det senare fallet blir induktionen osäker, då det är tänkbart att något av de vid induktionen förbigångna fallen kommer att stå i strid med den generella satsen. I det förra fallet kommer man att göra sig förgäves möda, då ju de individuella fallen är oändligt många och obegränsade.

Sålunda talade Pyrrhon. Är argumentet meningsfullt? Både ja och nej. För det första innebär det onekligen ett problem att i ett sådant här sammanhang tala om oändlighet. Det finns ju inte ett oändligt antal treklöver för oss att undersöka. Vidare, om vi upptäckte en treklöver med fyra blad skulle det innebära att begreppet ”treklöver” skulle bli meningslöst i fallet, fyrklövern faller ju under en annan kategori om en sådan skulle upptäckas. För det andra fungerar den induktiva slutledningen tillfredsställande i den absolut övervägande majoriteten av de slutsatser vi varje dag måste dra. Men Pyrrhon har visat att någon säker kunskap kan man inte uppnå på detta sätt. Återstår den deduktiva slutledningen, den som ger en omedelbar insikt. Inte heller denna går fri från skeptikernas tvivel. I en sådan slutledning, om den är korrekt, följer visserligen slutsatsen med säkerhet av premisserna. Dessa är kanske i sin tur tillkomna genom deduktiv slutledning, men ytterst måste man komma till premisser som inte bygger på andra genom deduktion. De kan bygga på t.ex. varseblivning eller kommit till genom induktiv slutledning. Den osäkerhet som tillkommer dessa kunskapsgrunder, kännetecknar då också den deduktiva slutsatsen, som inte blir säkrare än sina yttersta premisser. Känslan av självklarhet är ingen garanti för sanningen, menar skeptikerna och lämnar oss därhän efter att ha sått detta tvivel.

Auktoriteter, avsändarens vederhäftighet och mänsklig kommunikation

Väldigt ofta måste vi grunda vårt vetande på vad auktoriteter har sagt om saken. Jag vet att Franska revolutionen i själva verket var ett liberalt maktövertagande, snarare än ett arbetaruppror. Naturligtvis måste jag grunda mitt vetande på historisk forskning i ämnet, någon förstahandsinformation om detta har jag ju inte. Jag var inte född då. Det finns självklart en teoretisk möjlighet att kontrollera detta vetande med egna efterforskningar, men praktiskt är det inte att tänka på. I detta sammanhang formulerar Andersson & Furberg sin ”princip om avsändarens vederhäftighet” . Principen går ut på att vi i mänsklig kommunikation måste utgå ifrån att den vi talar med har välgrundade åsikter, d.v.s. att han har uppfyllt de legitima grunderna för kunskap när han kommit till sina insikter. Utan detta antagande hade kommunikation mellan människor blivit nästintill omöjlig. Man kan tänka sig hur frustrerande det skulle vara att samtala med någon som ifrågasätter varje ord man säger. Vi är lärande varelser och har läromästare. Ska vi alls lära oss något kan vi inte jämt och ständigt betvivla läromästarens ord. Ja, som Wittgenstein poängterar: ”Vore barn borna tvivlare skulle de inte överhuvud kunna lära sig tala” Det vi har lärt från andra utan att de har anfört någon grund tar vi till utgångspunkt för vår argumentation. Visar detta att vi är oförnuftiga? Nja, som sagt är det mänskligt omöjligt att argumentera, bevisa eller ens hålla något för sannolikt utan att någonstans ta något för givet utan skäl. Poängen som Pyrrhon och skeptikerna gör att grunder inte själva i oändlighet kan vara grundade och att varje kedja av berättelser har ett slut är förödande för oss som ser på kunskapande som något som utförs kollektivt. Jag kan inte bygga upp mitt vetande utan att lita på vad andra säger. Därför måste det antas, för att vi ska kunna fungera, finnas saker vi vet utan att ha någon egentlig grund för det.

Platon, rationalismen och den absoluta kunskapen

Hittills i undersökningen har mina auktoriteter försökt relativisera kunskapen. Någon absolut kunskap är utom räckhåll för människan. Våra sinnen lurar oss, våra slutledningsmetoder är inte tillförlitliga, och det vi tror vi vet, är i själva verket en subjektiv upplevelse beroende av vår position i tid, rum, samhälle o.s.v. Vad säger motståndarna till denna skepticism? Argumenten för att kunskap finns i absolut form oberoende av människans fel skulle i sammanhanget vara utomordentligt intressanta. För detta syfte har jag valt ut en filosof som får representera detta synsätt (av många) Denna är antikens Platon, Sokrates elev och Aristoteles läromästare.

Platon insåg även han problemet med vilken kunskap vi kan räkna för säker. Vad vi tror oss veta om världen genom sinnesorganen är alltid mer eller mindre osäkert, det utsätts för ständiga omprövningar, och vi misstar oss ofta eller faller offer för illusioner. Sådant är bara ”åsikter”. Platon kommer fram till att vi finner oss tillrätta i tillvaron med hjälp av allmänna begrepp som kan definieras. Verklig kunskap gäller dessa allmängiltiga idéer och de renaste, de som är befriade från inslag via sinnesorganen, är de matematiska sanningarna, som är evigt giltiga. Ritar man upp en triangel i sanden är den ofullkomlig, men vi förstår att den likväl kan illustrera exakta och tidlösa samband. På samma sätt finns det allmänbegrepp som gäller vanliga föremål, växter, djur och så vidare. Vi kan t.ex. tala om björkar, men också om träd i allmänhet, när vi säger sådant som att ”björken är ett lövträd”. Detta låter märkligt för oss, men för Platon var allmänbegreppen mer verkliga än de enskilda exemplaren. Han sökte efter något som var bestående och säkert i tillvaron. Detta gjorde han genom att skilja på sken och verklighet. Idévärlden (allmänbegreppen), och inte vår sinnevärld, var den sanna verkligheten och den absoluta kunskapen, och han tänkte sig att idévärlden fanns till oberoende av om det fanns människor som hade kunskap om den eller ej. Han tänkte sig att människan hade en sorts preexistens i vilken hon hade kunskap om idévärlden, men att denna kunskap går förlorad vid födseln. Vi måste på något sätt hitta tillbaka till denna kunskap, och metoden för att nå detta mål var tänkandet. Platons filosofi ter sig metafysisk och mystisk. Många argument mot idéläran har formulerats genom århundraden. I sin senare skrift Theaitetos överger Platon sin teori om idé- och sinnevärlden , och för fram mer realistiska kunskapsteoretiska förhållanden. Exempelvis gör han en distinktion mellan sann tro och vetande. Att tro något som visar sig vara rätt innebär inte ett vetande. Men denna diskussion har jag redan i ett tidigare kapitel fört (kap 2.3) Platon bereder mig en del problem. Enda metoden att nå kunskap, säger Platon, är tänkandet, vilket gör honom till rationalist. Tänkandet är något subjektivt och kunskapandet blir då något som beror på människan. Men ändå säger Platon att objektiv kunskap finns, oberoende av om det finns några människor.

Hittills har jag huvudsakligen diskuterat kunskapens giltighet, vilka grunder och förutsättningar som finns för vårt kunskapande och vilket vetande som är säkrast. Kunskapens ursprung har snuddats vid, nu senast i stycket om Platon, men jag tänkte lite kortfattat diskutera även denna aspekt i nästa kapitel.

Locke, empirismen och kunskapens ursprung

Platon fick representera rationalismen, på samma sätt låter jag här den engelske filosofen John Locke företräda rationalismens motståndare, den empiriska kunskapsteorin. Locke introducerade begreppet Tabula Rasa (tomt blad) i kunskapsteorin. Detta för att illustrera det nyfödda barnets själ. Människan, menade Locke, har inga medfödda principer eller kunskaper. De intryck som efterhand inpräntas på bladet kommer från erfarenheten via sinnena. De grundas alltid på observationer och därefter drar vi slutsatser från dessa iakttagelser till alltmer komplicerade kunskaper, och till abstrakta begrepp. Locke stod för en mindre revolution inom kunskapsteorin. Han svepte undan metafysiska föreställningar om inneboende, medfödda idéer om Gud, liksom om allmänbegreppens existens. (Förödande för platonsk filosofi) Locke delade upp kunskapen på två varianter. Dessa var observation och reflektion. Observationen är själva varseblivningen, det vi uppfattar med våra sinnen. Reflektionen, menar Locke, är vårt medvetandes förmåga att tänka på basis av erfarenheten, att kombinera idéer som vi får från observationen. Med detta hade Locke avmystifierat kunskapsteorin och koncentrerat den till människan och hennes sinnen snarare än Gud, försynen, eller en preexistens.

Hej! Behöver hjälp med att reda ut det här exemplet.

Om ett träd faller i en fullständigt tom skog (där inga levande varelser finns), är det dödstyst, finns oljudet enligt berkeley?

Det här förstår jag Berkeley menar att vi aldrig kan uppfatta materiella föremål utan endast ljud, färger, dofter etc. Det enda vi kan vara säkra på är innehållet i vårat medvetande, så alltså finns inte oljudet i detta exemplet. Men om tio människor befinner sig i ett rum där en radio spelar "du gamla fria eller någon annan låt" så finns melodin i tio medvetanden och bara där.

Okej nu kommer problemet

Finns det här trädet enligt Locke? Enligt berkeley så finns det väl inte? Rätta mig om jag har fel, men red gärna ut för mig varför det finns enligt locke. Jag vet att locke lämnade empirismen på en viss bit, och resonerade mer rationalistiskt. Han skiljde på primära och sekundära egenskaper.
Locke utgår väl från att omvärlden existerar alltså finns trädet?
Medan Berkeley menade att så fårt vi inte upplever något med våra sinnen, tex jag ser min katt när jag är hemma, men så fort jag går till skolan och lämnar huset, existerar katten inte längre?

Hjälp mig gärna, men inte för avancerad filosofi, jag läser bara A kursen på gymnasiet nämligen! Tack på förhand