Farlig ny trend - att bli kränkt!?

En fundering:

Allt oftare tycker jag att intervjuade personer uttalar att de känner sig kränkta, förnedrade, nedvärderade etc i kontakten med myndigheter, institutioner eller arbetsgivare. Mitt intryck är att den gemensamma nämnaren är att man liksom tar det som hänt personligt.

Det gör mig orolig eftersom just känslan av att ha blivit kränkt är en allvarlig riskfaktor för psykisk ohälsa. Många av dem som jag träffat på psykiatrik öppenvårdsmottagning har just det gemensamt; att ha bivit kränkt av granne/ex-make/arbetsgivare etc och att man inte kan komma över det.

Ofta beskriver de först känslan av orättvisa och ilska men det visar sig ganska snart att de känner sig värdelösa. Som om de innerst inne misstänker att anledningen till att de blivit illa behandlade är att de förtjänar att bli illa behandlade.

Jag kan förstå mekanismerna men har inte upplevt ngt liknande själv. Jag har naturligtvis blivit illa bemött/orättvist behandlad etc flera ggr men jag har tänkt att det är den personen som har problem, inte jag... Även om det kanske mest är ett narcissistisk försvar så driver det mig inte in i depression i alla fall...

Någon som ser samma mönster?

Narcissistisk uppgång bland befolkningen? ja.

Har hört psykoanalytiker och sociologer som förutspått att den kulturella utveckling vi har idag gör att patologisk narcissismen ökar. tex dokusåpa är en faktor bland många andra.

ett typiskt narcissistisk drag är självständighet. narcissisten vill inte vara beroende av andra människor. idag strävar vi ju efter att vara mer självständiga och självförverkliga våra personliga drömmar. såg tex metros löpsedel "jämnställdigheten stressar kvinnor". det är snarare självständigheten som stressar oss. vi har ingen gud, inga starka släktband eller ens politisk avatar att greppa tag i när vinden blåser.

men vem behöver sånt, vi har ju sporten.

vore ju bra om man var sportintresserad dock.

Intressant frågeställning. Hoppas jag kan tillföra något till den. Frågan hurvida "heder" i den bemärkelsen existerar i dagens samhälle har faktiskt ställts, drar mig till minnes bl.a. Nils Christie, som lät brott mot hedern stå som en variabel i ett forskningsprojekt han gjorde. Även Zygmunt Baumann har problematiserat den kollektiva föreställning som vi bär på, när det gäller status och personlig framgång. Från socialpsykologiskt håll har man fokuserat på psykiatriska störningar och relaterat dem till dess samhällskontext, med intressanta reflektioner som följd.

Nils Christie (sociolog/kriminolog) undersökte "hedern" som variabel och såg att brott med densamma sjunkit (förtal e.t.c.). Detta tolkade han som att den ökade mobiliteten bland befolkningen, samt de svagare sociala nätverket hade lett till en ökad anonymitet i samhället. Heder, i betydelse av tillgång som socialt kapital hade till stor del försvunnit, vilket fått stor betydelse för andra aspekter av samhällets organisering. Det bör dock påpekas att i denna undersökning så sågs "heder" utifrån ett kriminologiskt perspektiv, och att det knappast kan jämställas med frågan i tråden.

Baumann gjorde en analys vad gäller jaget i den globaliserade världen, och föreställningar som omgärdade detta. Han såg den paradoxala utvecklingen där dikten mer överträffar verkligheten. Där vi som individer mer och mer fokuserar oss på marknadsmässiga personligheter porträtterade via media. Ett samhällsklimat som accentuerar personlighetskulten kring ett fåtal, som vi fäst våra blickar mot. Är en tolkningsfråga för mig som läst både Baumann och Johansson, men nog tycker jag man kan (i enlighet med den senares uppfattning) se en utbredning av ett narcissistiskt samhällsklimat.

Utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv kan man tala om en övergång från ett neurotiskt sjukdomsskapande samhällsklimat, till en mer narcissistiskt sjukdomsalstrande samhälle. Det senare rör sig om tolkningar, och hurvida det mer hermeneutiskt och fria tolkandet kan sägas vara inkommensurabelt med ett medicinskt paradigm vågar jag mig inte säga. Hursomhelst ser man att störningar av typen anorexi/megarexi (tror det kallas så: överdrivet muskelbyggande), självskadebeteende gentemot kroppen o.s.v. Detta i kontrast gentemot tidigare störningar som mer handlade om anpassning till sociala normer, neurotiska störningar o.s.v.

Som sagt, är en väldigt fri tolkning kan jag tänka mig utifrån ett medicinskt paradigm. Anorexi kan ju t.ex. många gånger ses som en neurotisk störning, men det faktum att psykiska sjukdomar alltid uppstår i relation till andra individer, till en närmiljö och en samhällskontext, gör att det är tacksamt att reflektera kring den kollektiva föreställningen om vad som är normalt/onormalt.

Min personliga reflektion kring frågeställningen handlar nog mest om att se den kränkta patienten i relation till den kränkande myndigheten. Våra livsvärldar (fenomenologiskt begrepp) är i såpass hög grad okända för varandra, att den byråkratiska hanteringen blir väldigt "klinisk". Gräsrotsbyråkraten (Lipskeys begrepp) reducerar en komplex problematik till att anpassas till byråkratiskt förformulerade kategorier, och individen känner sig reducerad och oförstådd. Dessutom råder ofta väldiga skillnader när det gäller problemformuleringar och tolkningsföreträde, där det ofta krävs en väldigt institutionell diskurs. Bara den alienerar troligtvis många människor.

Intressant fråga...Blev långt inlägg det där...