Serie A 2009/2010

Hahaha vilken jävla historia

Nu säger Mourinho att han vill tillbaka till England. Sakta men säkert kommer han börja slicka Man Citys röv i media.

Haha! Kan tänka mig att han går till Aston villa också

Jag har svårt att engagera mig i vänskapsmatcher (möjligen ser jag matchen mellan Italien och Sverige), så därför använder jag landslagsuppehållet till att kommentera Sampdorias framgång hittills denna säsong.

Jag läser just nu ”Se questo è sport” av Giorgio Tosatti (1937 – 2007) som är en sammanställning av några av de fantastiska artiklar han skrivit. Band annat så innehåller den en hyllningskrönika tillägnad Paolo Mantovani som köpte Sampdoria 1979 (som då spelade i Serie B) och byggde upp laget till en av världens främsta klubbar.

Och han gjorde det trots att allt talade emot Sampdoria. Lite pengar, liten fanbas (Genoa är det populäraste laget i staden), ingen historia eller tradition osv. 1982 gick Sampdoria upp i Serie A, och Mantovani valde en genial men samtidigt ganska unik strategi med att ge förtroende till unga inhemska talanger som spetsades med någon utländsk spetskompetens.

Spelare (ålder då de kom till Sampdoria inom parantes) som anslöt sig till laget under 1980-talet (och de flesta stannade kvar länge) var bla: Mancini (18), Vialli (20), Mannini (22), Pagliuca (20), Branca (22), Pellegrini (17), Carboni (23), Pari (21), Vierchowod (22), Galia (20), Salsano (22) och Lombardo (23).

1989 förlorade de finalen i Cupvinnarcupen, 1990 så vinner de cupvinnarcupen och framförallt så vinner de 1991 Lo Scudetto för första och enda gången i klubbens historia. 1992 går de till final i CL där de förlorar mot Barcelona.

1993 så dör plötsligt Paolo Mantovani, och hans son tar över. Men många av de tidigare talangerna (nu stora stjärnor) lämnar, och trots inköp av bl a Chiesa, Veron, Ortega, Montella och Seedorf så var magin bruten.

När man nu ser på den förväntade startelvan i nästa Serie A match (enligt la Gazzetta) så ser det ut så här: Castellazzi (34 år) ,Cacciatore (23), Gastaldello (26), Rossi (22), Accardi (27), Mannini (26), Palombo (28), Poli (20) , Ziegler (23), Pazzini (25) och Cassano (27). Obs att siffran i parantes är vad de fyller under 2009, och inte när de anslöt sig till laget. Dvs den äldste utespelaren är 28 år.

Det är inte helt fel att jämföra med laget det hade för tio år sedan, även om jag inte tror att Sampdoria kommer att lyckas fullt lika bra denna gång.

För övrigt så är Giorgio Tosatti son till Renato, som var en av de som dog i ”Tragedia di Superga” 1949, vilken 4522 uppmärksammade på årsdagen den fjärde maj.


Jag skrev ett inlägg om detta i en tråd där det diskuterades olika landslags ”storhet” och meriter.

Jag påpekade där lite försynt att Italien vid tillfället hade vunnit de två senaste VM-turneringarna (enda land som lyckats med den bedriften), och att mellan åtta och tio av gli Azzurris startelva kom ifrån Grande Torino. Efter denna katastrof så lyckades Italien inte ta sig vidare från den första rundan (om de överhuvudtaget kvalificerade sig) i VM, förrän 1970.

Ja alltså lite sådär helt apropå absolut ingenting menar jag.

Ja, med facit i hand är det bara att lyfta på hatten för Mantovani och dennes filosofi. Det var inte direkt kreti och pleti som spelade för klubben, utan många fick skolades in i ett visst spelsätt och tog senare större kliv i karriären. Man får inte heller glömma Mancini och hans nästintill utomjordiska insatser för Sampdoria. Där han spann loss i sin blå tröja med rödvitsvarta ränder och krage.

Tittar man på laget i dag så är spetskompetensen nästan densamma, åtminstone på dom offensiva positionerna, men jag ställer mig fortfarande tveksam till bredden. Hur skulle det se ut om Palombo, Cassano, Pazzini eller Mannini skulle bli skadade? Hemska tanke. Jag tror inte dom klarar av vardagslunken även om jag kanske var lite väl pessimistisk under mitt förhandstips. Men men, vi får svaret om några månader.

Vierchowod 22 år, det måste varit ungefär samtidigt som Superga-katastrofen då

Att satsa långsiktigt på unga spelare är svårt och slutar lätt i Serie B eftersom man måste hålla sig flytande under tiden spelarna utvecklats. Sampdoria har dock ett bra lag redan i nuläget och det är inga tonåringar utan hyfsat rutinerade killar.

Fast lag som vinner titlar har nog fler riktigt bra mittfältare och ytterbackar av högre klass än Sampdoria. Pazzini, Cassano & Mannini är inte riktigt samma klass som Vialli, Mancini & Lombardo. Angelo Palombo hade nog däremot gått in i guldlaget. Man hamnar nog inte högre än man ligger nu.

Hoho!
Som lång skulle jag gärna se ut som Paolo Maldini. Skulle jag vara kort så skulle Paolo Cannavaro duga.

Jag var tvungen att googla på Vierchowod för att kontrollera att han verkligen slutat spela. Men han slutade tydligen som 41-åring i Piacenza (som då spelade i Serie A) år 2000. Han har därefter fått sparken från de tre klubbarna Catania, Viola och Triestina som han tränat, inom några månader. Jag gissar på att han var för jävla stenhård.

Det är precis som du skriver en svår balansgång, eftersom det kan ta några år innan det ger utdelning (om det ger utdelning). Det är inte ofta klubben (och alla dess aktörer) har det tålamodet. Och även om de har det så kanske de inledande ”magra” åren betyder nedflyttning, vilket i sammanhanget skulle katastrof eftersom det med all sannolikhet skulle innebära att spelarna lämnar.

Stora klubbar har inte råd att ta några mellanår. Vilket jag tidigare t ex hävdat att Juventus borde ha gjort, med Giovinco och även Marchisio. https://www.flashback.org/showpost.php?p=18937069&postcount=765

Små klubbar kan inte eftersom det skulle innebära nedflyttning.

Mellanklubbar är de enda som kan försöka, men skulle man trots allt lyckas med denna strategi så är det stor risk att spelarna lämnar efter att ha gjort succé, för att spela i en större klubb. Så det måste byggas upp förtroende och lojalitet för att fungera i längden. Jag tror att Sampdoria försökt göra just detta, inte minst med nyckelspelaren Cassano.



Mancini är en aning bortglömd hjälte (”bollens poet” kallade Tasotti honom), som hade otur med timingen. Han var samtida med Baggio och Zola, och även Del Piero och Totti i slutet av sin karriär. Under andra omständigheter hade han varit en gigant som stått ut i historieböckerna.

Det som till del skiljde honom från de andra var att han i Sampdoria hade sin partner Vialli, de fungerade perfekt tillsammans.

Jag håller med er om att Sampdoria är inte riktigt där ännu, men om man lyckas behålla sina nyckelspelare och fortsätter resan, så är det inte uteslutet att man faktiskt kan nå dit.

Grejen med Vierchowod var ju att han såg så jävla gammal & ärrad ut redan när han var 31 så när han körde på i 10 år till trodde man ju att han stridit i Andra världskriget. Han påminde om en sån där gubbjävel som jobbat på varv i 40 år utan att någonsin komma en minut för sent. En sån som tycker att kafferaster är trams. Lever på kålrot, spenat & havregrynsgröt. Han hade väl rötter i Ryssland vilket kan förklara det gubbiga utseendet.

I landslagströjan
http://www.solocalcio.com/gallery/azzurri/photo/VIERCHWOOD.jpg

Ofta är det lätt för fansen att gilla killar som Vierchowod, Gattuso, Di Livio, Nedved, Ciro Ferrara eller den lojale Gianluca Pessotto eftersom man beundrar deras inställning & känner en viss identifikation med dem.

Killar som den perfekte Paolo Maldini, halvguden Totti & hans företrädare Giannini, lejonkungen Batistuta, matadoren Luis Figo eller hunken Nesta gör ju bara att man blir knäckt över sitt eget misslyckade liv. Dom har liksom upphört att vara människor av kött & blod. Dom är riktiga stjärnor.

Paolo Maldini kommer ju från en annan planet. Samma planet som TV-reklamen.

De mest fascinerande spelarna är annars de här själsligt trasiga genierna som Roberto Baggio, Maradona, Nacka Skoglund, Cassano & Paul Gascoigne. Dom som allt ändå går åt helvete för i slutändan trots att de lyckats i livet.

Väl talat. Jag läser förövrigt Nacka Skoglunds memoarer "En miljon för en klackspark" som han skrev redan vid 26 års ålder. Således är boken tryckt 1956 och är en riktig klenod vid det här laget. Än så länge har jag bara hunnit med två kapitel, men han skriver på ett elegant, lättsamt och intressant sätt. Precis som hans personlighet. Så när det finns tid över lär det bli att sträckläsa hela boken. Varenda sida är sprängfylld med härliga anekdoter om livet som professionell fotbollsspelare, detaljerade matchbeskrivningar och hans egen syn på samtida spelare som Nordahl, Ghezzi, Giovannini, Giacomazzi osv.

Vierchowod är en hjälte, stenhård och snabb som satan. Han (liksom förövrigt Mancini) hade naturligtvis fått spela fler matcher i gli Azzurri, om det inte hade varit för den mördande konkurrensen som t ex Scirea, Baresi, Bergomi, Gentile, Maldini osv.

Och visst fan har han alltid varit veteran. Redan i VM 1982 var han gammal i gamet. Då hade han hunnit med att spela fem år i Como, sedan köptes han av Sampdoria (men ville inte spela i Serie B så han tog ett år i Fiorentina istället). Sedan ser han lika jävla gammal ut 1996 då han vinner CL med Juventus. Men han är lika snabb och hård som någonsin. Och sedan fortsätter han fem år till i Serie A. Beundransvärt.

Klockren beskrivning av olika typer av spelare och förhållningsättet man har till dem, men...

Baggio!? Vadå trasig själ? Visst lite vilsen och går sin egen väg (bl a det där med buddismen), men inte trasig? Vad vet du som jag har missat? Är det en märklig sekt inom buddismen som rituellt kokar små barn, medan de mumlar något obskyrt mantra?

Detta är mannen som jag ville döpa min förstfödda efter (vilket min fru lyckades övertala mig till att inte göra, det blev en annan ännu större hjälte från Serie A som fick den äran). Han verkar vara en genuint trevlig och snäll man.

Det fanns alltid ett stort lidande över honom, något plågat & melankoliskt. Som fotbollsstjärna blir man superkändis & den biten klarade aldrig den skygge Baggio riktigt av att trivas med. Han verkade alltid otursförföljd. Ett briljant geni som var halvskadad i en hel karriär, aldrig riktigt frisk. Han sökte sig till buddismen, med en djupt katolsk mor var detta steg nog lika stort som att komma ut ur garderoben för bögar.

Baggio ville inte lämna Fiorentina & de våldsamma kravallerna vid övergången till Juventus plågade honom. Han fick en Judas-stämpel som han inte bett om. Han tvingades bära hela nationen på sina axlar i VM-94 & plågades av en omänsklig press som till sist kulminerade i ett misstag som kom att bli det som de flesta minns bäst av hans karriär.

Han var ett missförstått geni som aldrig fick riktigt förtroende från Arrigo Sacchi, Fabio Capello & framförallt ärkefienden Marcello Lippi. En spelare som varit i både Juventus, Milan & Inter blir inte kung i något av lagen hur bra man än är. Han hamnade aldrig uppe bland legenderna i dessa klubbar.

Efter nytändningen i Brescia ville alla att landets mest talangfulle spelare genom tiderna (?) skulle komma med i VM 2002. Han valdes bort av Trappatoni som istället valde Marco Delvecchio som gjort 2 mål under säsongen. Demontränarna hittade aldrig en plats för Baggio.

Efter karriären har han tydligen bosatt sig ute på landsbygden i Argentina och syns aldrig i media. Det senaste jag läste om honom i Four Four Two var en av mycket få intervjuer han gett och han ville inte ens ställa upp på bild.

Så han var (är) lite av en trasig själ, en melankolisk sökare som inte passade in i proffsfotbollens cyniska värld. Inte nån go´gubbe som Glenn Hysén eller mediakändis som David Beckham.