Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Intressanta tankar. Jag fattar vad du menar.

En av de halaste personerna, är Vinof. Han droppar den ena intressanta kommentaren efter den andra, vill inte utveckla vad han menar och låter sig lätt avledas av förhörsledaren. Vinof verkar extremt ambivalent.

TÅ är ännu värre. Han är så hoppig och flummig i sina förhör, att han får skäll.

Vad som får förhörda personer att bete sig så, kan man undra. Det finns nog massor av skäl, förutom kännedom om brottet och gärningsmannen.

Några förträngda minnen tycker jag inte att jag har märkt. Såna är svåra att se i förhör.

Jag tror att det fanns flera personer runt CdC som kunde betraktas som samvetslösa och vars moral var extremt tänjbar. En hjärnskadad alkis, en luttrad knarkare eller en flerbarnsfar som får ett anonymt lik på halsen (en sådan man kan vara helt ovetande om offrets namn och övriga uppgifter) kan agera samvetslöst och rationalisera brottet.

Och självklart fanns det personer runt CdC som var kliniska psykopater.

Det finns flera nivåer av samvetslöshet, så att säga.

Och så finns det personer som är som Jekyll & Hyde. När de är rena och nyktra, är de roliga, charmiga, snälla och vettiga och när de missbrukar, blir de extremt obehagliga. Två exempel är "Robert", "Monika" och "Stig".

Här snackar vi personlighetsförändring de luxe. I påverkat tillstånd kan denna typ av person halka in i ett "psykopatiskt fönster", där inga gränser finns. Kolla bara vad "Robert" gjorde med Monika. Han var millimeter från att ha ihjäl henne. Och "Monika" var knappast bättre själv ...

Jag tror att man lätt riskerar att förringa den fullständigt massiva svartmålningen av Härm och Allgén i sådana här sammanhang.

Gärningsmannen/-männen lär, precis som den övriga allmänheten, övertygats om att läkarna var monstruösa personligheter som förgrep sig på barn och attackerade prostituerade. Även om den/de skyldiga förstod att läkarna var oskyldiga till just da Costas död kan man ha resonerat utifrån att läkarna ändå var perversa och onda, och på så sätt ändå "förtjänade" sina öden.

Så mediebilden av läkarna kan ha lättat samvetsbördan av att leva med att andra utmålades som ansvariga för ens eget dåd.

Angående gärningsmannens eventuella dåliga samvete gentemot läkarna har jag ofta tänkt på hur absurd situationen måste ha varit för den skyldige.

Med tanke på att det i media framställdes som bevisat att dottern Allgén bevittnat en styckning, att det de facto existerade foton av styckningen, att det fanns massvis av vittnen och så vidare, måste gärningsmannen till slut ha tvivlat på sitt förstånd. Han hade alltså begått ett bestialistiskt brott, men får i media veta att det i princip finns fotobevis på att två andra män som utför samma dåd. Vad tänker man i en sådan situation?

Gärningsmannen kanske trodde att läkarna gjort sig skyldiga till styckningen av en annan kvinna, vars kropp aldrig återfunnits. Det finns oändliga scenarion som han kan ha laborerat med, och som fungerade som ursäkter för att han höll tyst.

Man kan också jämföra med det andra enormt uppmärksammade fallet på 80-talet. Oavsett vad man tror om Palmemordet kan man konstatera att en mängd personer har hängts ut och att den eller de skyldiga aldrig - såvitt känt - har erkänt eller bevisat sin skuld.

Varifrån kommer uppgiften om Roberts misshandel av Monika? Har helt missat den.

Väldigt intressant statistik, tack.
Sannolikt, trots att antalet är bara 43 fall, ändå rimligt relevant för att kunna dra slutsatser om sannolikheter i CdC-fallet.
Dvs diametralt tvärt emot vad utredarna och framför allt Jovan Rajs bedömde som troligt.

Det mest troliga i relation till studien du refererar, är ju ändå att styckning av CdC nog först och främst var en defensiv styckning i transportsyfte.

Framkom det någonstans att det i något annat av de 43 fallen förelåg den mycket märkliga detaljen att man vid styckningen låtit axelpartiet och skulderbladet hänga ihop med vardera arm?

På så sätt måste styckningen gjorts bakifrån, nyckelbenet med extra kraft tvingats att brytas av och de två övre extremitetsdelarna därmed blivit avsevärt större/otympligare än om armarna kapats vid överarmarna. Så som förekommer vid de styckningsoffer som man sett bilder på.

Den mest troliga förklaringen till att CdCs övre extremiteter styckats på detta sätt torde vara att styckaren var van vid djurslakt. Det är precis så man brukar stycka djur - där många djurarter saknar just nyckelben varför styckningen på detta sätt blir enklare.

Det är också tänkvärt att man precis som vid jaktslakt har tagit ut inälvor och avlägsnat könsorgan och anorektala delar..

För att göra detta på en mänsklig kropp måste styckare således ha vänt på kroppen och alternerat mellan magläge för avlägsnande av vardera skulderpart inklusive hela skulderbladen och i ryggläge för uttag av bukinnehåll, borttagande av underliv/anorektalt och avlägsnade av brösten.
När folk styckats i exempelvis badkar eller på bänkar och golv brukar detta tydligen oftast ske utan att man vänder på kroppen. I CdCs fall var alla kroppsdelar också extremt rena, sannolikt avspolade, som man också ofta gör efter djurslakt.

Att Robert bankade skiten ur henne, finns beskrivet i flera förundersökningar, från åttiotalet. Hon var livrädd för honom. Även Kenneth Segelborn (hennes suparpolare), gjorde detta. Otroligt att hon överlevde.

Ja, jag instämmer i att CdC:s fall utifrån flera parametrar påminner mest om de defensiva styckningarna i studien.

Själva styckningsförfarandet i varje fall beskrivs inte ingående, men på s. 1793 i PDF-versionen av studien finns skisser med markeringar av hur offren styckats. Tyvärr avbildas de enbart framifrån, så det är svårt att se detaljer. I fallen där armarna har avlägsnats tycks de genomgående ha separerats vid armbågs- eller axellederna. Ingen av dem verkar ha delats på det märkliga sätt som skedde i CdC:s fall. Jag har dock svårt att tyda skiss nummer fem i nedersta raden på bilden av de defensiva styckningarna.

Det föreställer en kvinna, vars armar till stor del är gråmarkerade och alltså inte återfunna. Styckningen ser påfallande asymmetrisk ut i jämförelse med de övriga; benen är exempelvis inte delade på samma ställe. Kroppen är delad vid midjan, samt vid ljumskarna och huvudet är avlägsnat. Men över buk, bröstregionen och axlar löper ett vertikalt streck som böjer sig upptill, som om det följer åtminstone övre delen av ena skulderbladet. Strecken indikerar ju var kroppen har separerats, men eftersom skisserna inte visar baksidan av kroppen har jag svårt att föreställa mig hur detta har yttrat sig. Om kroppen har delats längs med strecket bör nyckelbenet ha brutits/skurits av, ifall jag tolkar rätt.

Med reservation för att jag som lekman försöker tyda en förenklad och liten skiss anser jag att denna bild påminner mest om skisser av CdC:s kropp. Vissa skillnader föreligger visserligen: den här kvinnans fötter delades av, men ingen åverkan skedde på buk, kön eller bröst exempelvis.

Jag undrar vem denna kvinna var och om det är ett uppklarat fall.

Ifall någon vänlig själ är bättre än jag på att anonymt ladda upp bilder kanske man kan placera denna bild bredvid skissen av CdC?

Den okända vinnan återfinns här, den femte i nedersta raden i bilden som föreställer defensiva styckningar: https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/1556-4029.14736
Skissen av CdC finns på s. 62 i Bilaga A-G_grund, i Kattmorfars Dropbox.

I trådens styckningsdiskussion kan man kanske tillägga att rättsläkarna Krantz och Eriksson klassade cdc fallet som en mer defensiv styckning i motsats till Rajs som hävda att det var en offensiv:

”I tisdags hördes också rättsläkarna Anders Eriksson och Peter Krantz. Båda var involverade i arbetet med de riktlinjer för rättsläkare som antogs efter erfarenheterna från fallen da Costa och Osmo Vallo.

Båda är också medförfattare till den uppmärksammade debattartikeln i Dagens Nyheter från den 1 juni 2001, i vilken Jovan Rajs bland annat kritiseras för att ha försökt övertyga poliser, åklagare och domstolar om att dödsfall orsakats av våldsbrott trots att andra rättsmedicinare inte ansett att brott varit säkerställt.

Kritiker menar att poliser och andra som tagit del av Jovan Rajs utlåtande utgått från att Catrine styckats av en läkare. Eriksson och Krantz framhöll i tisdags att läkare inte är skickligare människostyckare än andra.

– Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag vet hur man styckar en människa, sade Peter Krantz.

– Det finns ingen professionell styckning av människor. Att stycka människor ingår inte i det rättsmedicinska hantverket, sade Anders Eriksson.

Eriksson berättade att styckningar som syftar till att undanröja en kropp, så kallade koffertmord, kategoriseras som ”defensiva”, och att styckningar där personliga delar som ansikte och könsdelar avlägsnas betecknas som ”offensiva”. Fallet Catrine da Costa kategoriserar han som en defensiv styckning med offensiva moment.

– I det här fallet har man delat på flera ställen i kroppen, inte genom de klenaste delarna som är lättast att kapa utan genom de grova delarna. Det finns ingenting i det här som är skickligt, säger Anders Eriksson”

https://www.dagensjuridik.se/nyheter/rattslakare-lar-sig-inte-att-stycka-manniskor/

Sista stycket är väldigt intressant, det talar inte för en professionell styckare eller lekman eller ”husmoder” på något sätt. Snarare tvärt om talar det för en begränsat smart styckare utan biologiska kunskaper om vare sig djur eller människor. Personen förstod alltså inte vitsen med att det är lättare och snabbare att stycka i delar med minst massa. Var är vi då?

Psykiskt sjuk eller lågbegåvad eller både och?

Det här uttalandet från rättsläkaren Anders Eriksson tyckte jag var intressant i förhållande till hur Guggenheimer et al beskriver hur de har gått till väga i sin kategorisering av offensiva och defensiva styckningar.

Dels påpekas att i studien ledd av Rajs laborerades med tre olika subkategorier av offensiva styckningar (aggressiv, nekrofil/sexualsadistisk och nekroman). Det förefaller vara en svår gränsdragning, särskilt mellan de två sistnämnda, men även för att en person som styckar en kropp av sexualsadistiska skäl givetvis uppvisar och förmodligen upplever aggression.

Dels, och mer relevant i relation till Erikssons uppfattning, är följande citat ur studien:

Cases that expressed a mixture of motives for mutilation were classified according to the most prominent motive, for example, cases where the body had been dismembered into several parts, including the genitalia, have thus been classified as defensive since obstruction of discovery has been regarded as the dominating motive.

Som mycket annat som framkommer i denna studie tycks det spontant rimligt. Det behöver naturligtvis inte vara en binär och skarp uppdelning mellan olika motiv. Även en offensiv styckare kan, när känslorna lagt sig, hysa en önskan om att komma undan rättvisan och därför göra försök att dölja eller avidentifiera kroppen.

Det är mycket tänkvärt var det hamnar men tror inte Guggenheim studien riktigt tar höjd för efterspelet av den döda kroppen som juridiken gör med ”brott mot giftefriden” utan mer fokuserar på förövarens primära motiv till styckningen?

Jag är lekman här men i så fall en indelning enligt:

Defensiv -motiv är att gömma ett brott

Offensiv-motiv för personlig ”tillfredsställelse”
(som kan följas av brott mot griftefrid)

Att de inte alltid tycks klargjort motiven för styckningar beror nog ofta på att fallen inte är helt uppklarade och kroppsdelar försvunnit eller är förruttnade.

Då uppkommer klart en gråzon som de begränsar i studien till att hamna i den mest dominanta kategorin.

Över åren har indelningarna och klassificeringarna varierat, vilket i sig är intressant att studera, men alla utgår från motivet:

1918 Ziemke:

Indelning
Defensiv styckning -
motivet är att gömma brottet

Offensiv styckning-
”result of the perpetrator's passionate arousal which arises from hate, aggression, sexual lust, or psychiatric illness.”

1987 Püschel and Koops
subdelade offensiv styckning i:
1 excessive affect
2 psykos
3 sexuell pervertion
4 necrophilia

1998 Rajs et Al
Dela in i 4 grupper:

* Type I, defensive—where the motive is to get rid of the body and/or make identification more difficult and hinder or delay the police investigation.
* Type II, aggressive—where the act of killing is brought about by a state of outrage and is followed by mutilation of the body, which may involve the face or the genital organs.
* Type III, offensive—motivated by (a) a necrophilia urge to kill and carry out sexual activities with a dead body, with prior or subsequent mutilation; or (b) a sexual sadistic need to carry out sexual activities or intercourse while inflicting pain or injury; or killing, where the mutilation may be initiated in a living person and continued after the killing; or may commence after the killing.
* Type IV, necromanic—sometimes seen in regular necrophilia, as defined above, or with the purpose of using body parts as a trophy, symbol, or fetish.”

Guggenheim et al utgår helt enkelt från defensiv och offensiv styckning då de ser brist på konsensus för vidare indelning och har i vissa fall inte ens hittat något som ger stöd åt Rajs er als indelning av tex ”necromanic” dvs troféer.

(Rajs studie och indelningar kan förmodligen ifrågasättas på flera sätt då eget resultat kanske får anses viktigare än belagd vetenskap likt P Macchiarini ?)

Sen såg jag inte (i det jag läste) förekomsten av psykisk sjukdom bland förövare i relation till defensiva vs offensiva styckningar bara att de i 50% av fallen förekommer hos 95% av förövarna?

Da Costa fallet är förhållandevis lite speciellt och man kan nog inte utesluta att det är mer än en GM inblandad.

Vem/vilka ringde, genom att upprätta ett dolt/hemligt nr från SD´s telefonabonnemang,
och sen inte presentera sig själv för C´s Mor? Detta samtal skedde mellan den 13-25 Juli 1984.
Catrine var då fortfarande inte identifierad. Varför sade personen att "Catrine kan ringa detta nr när hon väl kommer tillbaka". Varför inte presentera sig själv och fråga c´s Mor om hon vet vad som kan ha hänt Catrine? Är hon inlagd? Har hon stuckit utomlands? Här är mitt nr om hon kommer tillbaka.
Varför var anonym?

Det var aldrig menat att hon skulle kunna ringa tillbaka eftersom hon var död. Personen som ringde samtalet visste givetvis detta men fick nog en smärre chock när hon identifierades i Augusti 1984. Men inte desto mindre hänvisades det till just detta samtal i Polisförhör efter hon blev identifierad.
Solnapolisen är ju givetvis fullt insatta i detta och säkerligen en hel del mer än som kommit fram ur "Slasken".

Sedan finns ju Ragges, Systrarna S, Nizzes förhör och därmed behövde nog Solnapolisen inte grubbla särskilt länge på vilka som låg bakom Catrines försvinnande! Sen att det inte gick att ta till åtal är en annan sak!