Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Bäste Bengt Svenson,

Vi har aldrig träffats. Jag arbetar sedan länge som handledare för professionella som arbetar med våldsutsatta kvinnor och unga men har aldrig tänkt på möjligheten att ta kontakt med dig. Men så var det den där artikeln i Dagens Nyheter i februari 2011, när du efter ett par år som rikspolischef skrev en programförklaring. Du ville ha en modernare och effektivare organisation för dina 20.000 anställda poliser. Det som slog an hos mig i artikeln var de frågor du sa dig prioritera; våld i nära relationer och kriminalitet bland unga. Frågor som också ligger mig varmt om hjärtat. Det är från dessa utgångspunkter jag nu skriver till dig för att öppet diskutera den brottslighet som polisen har till uppgift att förhindra: mäns våld mot kvinnor. Och som har sina förgreningar in i maktens boningar.

I november 2010 föll hovrättsdomen mot den före detta länspolismästaren Göran Lindberg. Det blev sex års fängelse för grov våldtäkt, våldtäkt, misshandel, koppleri, 28 köp av sexuella tjänster och försök till köp av sexuell tjänst. Vi minns alla den tysta dramatiken i bilden av honom vid Statoilmacken i Falun på väg till ett möte med en 14-årig flicka, när två civilklädda spanare är på väg att gripa honom. Han hann aldrig begå våldtäkten. Jag kommer ihåg dina uttalanden i P4 Extra efter hovrättsdomen, att det hela var förskräckligt. Både du och många av dina kolleger kände er svikna, till och med lurade. Och i tv-programmet Veckans Brott uttryckte du också din chock och bestörtning, men underströk med kraft att detta gällde en enskild person och inte poliskåren som sådan.

Åren har gått. Jag förmodar att den första förvåningen har lagt sig och att du liksom jag har kommit vidare i ditt tänkande. Själv funderar jag ofta över den förnekandets och tystnadens kultur som omgärdar mäns våld mot kvinnor och barn. Där den som vågar benämna sakernas tillstånd kan drabbas hårt. I synnerhet gäller detta när män med makt är involverade. En som fick känna av detta var Carl Persson, anfadern till den nationella polisorganisation Rikspolisstyrelsen som du nu leder. Hade inte han lämnat över de riksbekanta promemoriorna till dåvarande statsministern Olof Palme i augusti 1976 hade det aldrig blivit någon Geijeraffär, 1970-talets stora prostitutionsskandal. Innehållet var högexplosiv politisk dynamit. I förundersökningen kring Doris Hopps koppleriverksamhet hade det framkommit uppgifter om att män i hög ställning var prostitutionsköpare. En som namngavs var justitieminister Lennart Geijer.

I sin självbiografi skriver Carl Persson många år senare hur attackerna mot honom som budbärare hårt drabbade hans själsliga hälsa. Han utpekades som boven i dramat, den som for med lögn och skvaller. Orden klibbade fast och han kände leda och depression, livskraften försvann. Det skulle ta 28 år innan Geijeraffären diskuterades helt öppet i vårt samhälle. Hemligstämpeln av promemoriorna hävdes 1991. Men det var först när Deanne Rauscher och Janne Mattsson publicerade sin bok Makten, männen och mörkläggningen (2004), som det blev en offentlig diskussion och en ny historieskrivning. Nu förvandlades Carl Persson till en hedervärd ämbetsman, medan Olof Palme och männen kring honom framstod som lögnare, som med maktens medel tystade obehagliga frågor.

Visst kommer du ihåg riksdagsdebatten den 9 maj 1978, en sorgens dag för demokrati och öppenhet? Visst minns du även Palmes ord: ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior – det är den enkla sanningen”. Efter ett debattprogram i Studio S skrev en centerpartistisk riksdagskvinna en interpellation ”rörande ledande politikers samröre med den organiserade prostitutionen mm”. Torbjörn Fälldin som statsminister inledde riksdagsdebatten med att säga att han på rak arm kunde konstatera en lögn; hans eget namn fanns med i denna PM.

Våren 2012 intervjuade jag min gamle tonårskompis Per Gahrton. Han satt i riksdagen där och då som riksdagsledamot för Folkpartiet. Det var först i vårt samtal jag förstod själva nyckeln till hur mörkläggning kan gå till. Hur tystnad breder ut sig när ett manskollektiv med makt har uttalat sig om vad som gäller och inte. Gahrton menar att det var ”fullständigt unikt” det som hände i maj 1978, när först statsminister Torbjörn Fälldin gick upp i talarstolen, därefter oppositionsledaren, Olof Palme, och sen övriga partiledare med undantag för vänsterpartiledaren. Gahrton reagerade starkt:

”Det har aldrig förekommit i Sveriges riksdag, varken förr eller senare, denna uppladdning av den politiska maktens ledare från praktiskt taget hela det politiska fältet som går upp för att lägga på ett lock”.

Nu har jag förlorat mig i allt det som hände på 1970-talet; det var ju upprepningen och mönstret vi skulle tala om. Som du förstår tycker jag verkligen inte att allt var bättre förr. Förändringar till det bättre har skett. Vi har till exempel en lagstiftning mot sexköp som innebär att polisen måste utreda om det finns misstankar om brott. En lag är tvingande. Men i mitt vardagsarbete ser jag hur våldet mot kvinnor och barn fortfarande har en skrämmande omfattning. Hur är det möjligt att drömmen som många av oss hade på 1970-talet om jämlikhet och ömsesidig sexualitet kan förvandlas till en skräckfilm?

Att läsa domen över Göran Lindbergs prostitutionsliv är en skakande läsning fylld av våld, förnedring av kvinnor med fysiska och psykiska övergrepp. Han kallar kvinnorna slyna, hora, sexslav och vill bli slickad i anus. En man som gjort sig känd som föregångsman inom polisen i kampen för jämställdhet och föreläst otaliga gånger om mäns våld mot kvinnor. En kunskap han uppenbarligen skaffat sig genom egna erfarenheter. Vid en föreläsning rev han ett pappersark i allt mindre delar för att illustrera det minskade livsutrymme en våldsutsatt kvinna får.

Från Jesper Huors radiodokumentär om Göran Lindberg finns det en bild som återkommer i mitt huvud. Det är beskrivningen av hans stängda rum på Polishögskolan åren 2006–2010, trots att han då inte var rektor för skolan. Ett nedsmutsat rum som ingen städerska eller obehörig fick gå in i. I en PM om husrannsakan fanns en lista över ”intressanta fynd”; bland annat tortyrredskap, ”Saker att binda människor med, läder med metallspännen, en slags munkorg med en så kallad disciplinboll i trä, läderband tunna, en åttasvansad katt (att piska med)”. I rummet fanns också tomma viagraförpackningar och mappar ”gällande kvinnor i trångmål”. Ett smutsigt rum på polishögskolan med redskap för att förvandla utsatta kvinnor till sexslavar i jämställdhetens Sverige, hur är de möjligt?

Jag förstår att du känner till alla dessa detaljer. Så låt mig därför få delge dig mina bekymmer. Du talar om Göran Lindberg som en enskild person, men fullt så enkelt är det ju inte. Han ingick i nätverk av besuttna män som gemensamt våldtog unga kvinnor i så kallade gangbang. Lindberg blev också dömd för koppleri. Det var genom ett mord på en ”i gänget” som han avslöjades. Varför är då inte flera män åtalade och lagförda? Det är inte heller så att Lindberg är ensam i poliskåren om att begå övergrepp mot kvinnor. Det vanligaste brott en polis begår är kvinnomisshandel. Och varför blev inte Göran Lindberg gripen 2007, när det redan då fanns så mycket bevis mot honom? Och vet ni verkligen att han inte begick brott när han var länspolismästare? Den sadistiska läggning han visat i sin brottslighet debuterar vanligtvis inte när man närmar sig pensionsåldern.

Jag tänker även på din roll som ledare för en stor organisation. Vilken krisbearbetning har din personal fått efter avslöjandet? Och fanns det verkligen inte några i hans närhet som kände till delar av hans brottslighet? Och de som försökte reagera mot honom? Vem stöttade utredarna? Och sist men inte minst; hur skall ni nu inom polisen bedriva ert jämställdhetsarbete? Själva begreppet har ju blivit nedsmutsat genom ”kapten klännings” brottslighet. Och har du tänkt på oss som jobbar på fältet med mäns våld mot kvinnor och barn, både kvinnor och män – hur ska förtroendet för polisen kunna återställas? Tystnaden hjälper oss inte, det har Geijeraffären lärt oss. Vi är många som väntar på att du talar klarspråk i dessa frågor.

Jag tänker verkligen inte att du ensam ska klara av att svara på alla mina frågor. Jag föreslår att du snarast sammankallar dina 21 länspolismästare och öppet diskuterar problemen med mäns våld mot kvinnor och barn både inom kåren och i samhället. Självklart ska då den nya samordnaren i dessa frågor, Carin Götblad, finnas med. Tankar och slutsatser från detta möte skulle sedan kunna ligga till grund för jämställdhetspolitiska samtal med medborgarna men också med kolleger utomlands. Sexualiserat våld finns i alla länder, men jag tänka mig att den franska och italienska polisen - med sina aktuella rättsfall kring Dominique Strauss-Kahn och Silvio Berlusconi - skulle lyssna extra noga.

Sverige skulle kunna bli känt som en liten nation som inte leker världssamvete utan ett land vars ledare och chefer sopar rent framför egen dörr.

Bryt tystnaden!