Aspie?

Något jag också har "problem" med som du skriver är.
"Umgås aldrig med folk i din egna ålder".

Jag umgås uteslutande med folk som är flera år yngre än mig eller flera år äldre. Det är mycket mer påfrestande att umgås med någon i min egna ålder. Svårt att komma varför men tror det beror på att jag då måste låsas bete mig som om jag vore min ålder... kanske.

Några förslag?

Umgås och umgås.. Jag har självklart mest kompisar i min ålder men föredrar folk i andra åldrar. Främst är det äldre folk jag syftar på men yngre folk känns det också ibland lättare med än de flesta som är mer i min egen ålder.

Det känns ibland lite svårt att kommunicera med de flesta i min ålder medan jag har lättare att både förstå eller bli förstådd av en som är 30+ eller äldre.

Jag vet inte heller varför jag umgås med människor som är mycket yngre eller äldre än vad jag är. Har försökt tänka på ett bra svar, men kommer inte fram till nåt...

Jag funderade mycket över det där när jag "upptäckte" min aspighet, och jag upptäckte också en annan sak: jag verkade mest umgås med - eller ha lättare att bli bekant med - folk i min egen ålder som på något sätt hade en "udda" bakgrund. Typ hade bott utomlands under stora delar av sin skoltid.

Jag tror att det helt enkelt har att göra med att folk i allmänhet har lättare att acceptera små "glitches" i den non-verbala kommunikationen om presumptionen från början är att man kommer från olika "kulturer" - oavsett om skillnaden är geografisk eller kronologisk.

NTn verkar ju väldigt mycket bedöma människor utifrån instinkt - om man inte rättar sig efter de där mycket små subtila signalerna i gruppen så tycker folk att man är underlig, fastän de inte riktigt kan sätta fingret på varför.

Men när det finns en medvetenhet om att man inte tillhör samma grupp (eller kanske de är så att redan avsaknaden av "vi hör till samma grupp" -presumtionen räcker?) så blir interaktionen på något sätt mera medveten, mera uppmärksam på hur en person faktiskt är och vad den säger.

Om man jämför med skolvärlden med sina ålders-segregerade grupper så är det sociala i den verkliga världen något mycket mer tolerant, speciellt om man söker sig till åldersblandade sammanhang. Där träffar man snarare på NTn som tycker att det är roligt och berikande att alla inte är lika.
Och det kan faktiskt vara ROLIGT att träffa nya människor och umgås över en middag på en klubb eller förening - utan det där tonårs-tvånget att man skall bli nära kompisar.

Men tyvärr är det ju så att de flesta aspien får sitt sociala självförtroende ordentligt knäckt i skolan.
Jag hade tur i oturen som insjuknade i en ordentlig depression som 15-åring. Det ledde till att jag hoppade av den vanliga skolan och istället gick i aftongymnasium - när elevernas ålder varierar mellan 15 och 85 år ser det sociala HELT annorlunda ut. Samtidigt så hittade jag internets föregångare, BBS:ar, och träffade den vägen många "kufar". Dessa två faktorer gjorde att jag i tid förstod att jag inte är en otrevlig person, och att folk i en grupp som redan känner varandra inte automatiskt kommer att mobba mig.

Ofta har jag undrat om inte dagens alltmer "avslappnade" sociala koder, isynnerhet parat med ökad ålders-segregation, är något som gör oss mer handikappade än vi var för 50 år sedan.
Det är MYCKET LÄTTARE att umgås med människor i en mer formell inramning. Det finns regler: du går runt och hälsar på alla (om det är färre än ~30), bordsplacering ger naturliga samtalspartners (tips: de allra flesta människor gillar att tala om sig själva och sina intressen), alla försöker följa regeln att försöka byta åtminstone några ord med alla under kvällens lopp, uttalat NT-kompis -beteende skall inte förekomma, då det är oartigt.

Precis. Där sa du det.