SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Fast alla teelser är före just nu. Företeelsen kan vara pågående men den var också före just exakt NU.

För att det helt enkelt inte ter sig så.

När en företeelse är färdigutagerad så är den historia/finito/död. Därför kan det aldrig finnas någon "efterteelse", såvida du inte vill utöka definitionen av företeelsen till att finnas och verka i fler dimensioner än fyra.

Nej, det är en företeelse när den sker.


För att du med det kausala sambandet ämnar beskriva en helt ny företeelse.
Eftersom företeelserna oftast har en benämning av något slag, så torde det inte vara så svårt för dig att definiera vilken av dem det är du pratar om.


Snarare din förmåga och kunskaper att använda det ordentligt.
Glöm inte bort att får inte får får, får får lamm.

Jag kommenterade det exempel med ”argument” som någon anförde, inte någon möjlig skillnad mellan resonabel och resonlig.

Och jag förstår fortfarande inte vad det har för bäring på svenskan hur anglosaxare använder ordet ”reason”. Det är vanligt med betydelseglidningar mellan olika språk. Svenskans resonabel kommer dessutom från franskans raisonnable och inte från engelskans reason. Liksom vårt reson kommer från det välska raison. Det må komma som en chock för alla runt tjugo, men engelskan är inget facit för andra språk.

Tolkade det som du skrev att ordet "rimligt" var bra att använda vid resonligt, resonabelt argument. Jag förklarade i mitt inlägg varför jag inte tyckte det.
Hänvisar till mitt tidigare inlägg varför jag tycker det bör ha bäring i just detta fallet.
Om tjugoåringar anser engelskan vara facit så är det väl bara för oss att börja anpassa sig. Dom är framtiden, språk förändras. Tror dock inte att dom anser det.

Ordet kommer från förete (uppvisa) med suffixet else (inte -teelse) som gör det till ett substantiv. Således något som visar sig.

Du hittar suffixet -else i många ord, exempelvis förbindelse.

Nu finns det ju ingen anledning för vuxna människor att börja tala som 20-åringar, det vore ju rätt komiskt, lika lite som det finns anledning att låta ett utarmande språkbruk bli normerande. Det finns all anledning att göra motstånd mot förändringar som upplevs som meningslösa. Och detta motstånd sker för det mesta helt oreflekterat: ingen som som barn lärt sig skilja mellan var och vart kommer att börja blanda samman begreppen. Den som en gång lärt sig att säga funnes, ginge och finge lär göra det livet ut. Å andra sidan kommer tjugoåringarna, i den mån de väljer en fortsatt karriär inom akademier och högre lärosäten, att tvingas in i det stringenta språkets skönt tajta tröja och bruka språket på ett sätt som välordnade och precisa tankar kräver. Så i den meningen kommer språkets precision att bevaras, i alla fall inom högre stilar. Men kanske kommer klyftan – néolibéralisme oblige – att öka mellan å ena sidan dem som behärskar svenska till magistral fulländning och dem som förmedlar sig via en oreflekterad och luddig röra av halvsvenskt och halvengelskt tungomål.

Tänker inte läsa hela det inlägget. Alldeles för utdraget och pretentiöst för mig. Jag gav min motivering till varför engelskan var relevant i just det här fallet i mitt inlägg. Adressera gärna den poängen jag gjorde istället.

Antar att du menar det här: ”Reason is the capacity of consciously applying logic to seek truth and draw conclusions from new or existing information.”

Ja, jag vet att ordet reason existerar i engelskan och är ett inlån av franskans raison. Men jag förstår inte hur det leder oss någon vart i svenskan. Det finns inget inlån av det engelska substantivet reason eller snarare franskans raison som används i svenskan såsom i engelskan eller franskan; vi har visserligen ordet ”reson” som i ”rim och reson”, men reason/raison brukar heta ”förnuft” på svenska.

Därmed saknas en koppling till resonabel/resonlig. Det är inte relevant för svenskt bruk av resonabel respektive resonlig vad engelskans reason betyder på engelska. Det hade möjligen varit intressant att undersöka kongruensen mellan tyskans Vernunft och svenskans förnuft.

Åtminstone vad gäller konjunktivformerna krävs det att de rätta sociala förutsättningarna finns. Är man tillräckligt ensam om att använda formerna och tillräckligt ofta måste reda ut att man inte alls haft för avsikt att tala om vare sig en jingel eller ett finger, så kommer varje kommunikativt normalbegåvad människa till slut att börja hålla inne med dem. Den siste mohikanen var inte mycket till mohikan.

Vad innebär det att "mina tankar går till polismannens anhöriga i deras stora sorg"? På vilket sätt går politikerns tankar till anhöriga?

HoK