Ett gäng grabbar lärde känna varandra i tioårsåldern. De startade så småningom ett band,
Iceage (oklart om de tog namnet från låten med Broder Daniel). 2011, när de fortfarande var tonåringar, kom debutplattan "New Brigade" och två år senare uppföljaren "You're Nothing", fyllda med febrig postpunk - som en Gen Z-version av Sort Sol. "You're Nothing" är enligt mig en av 10-talets bästa album överhuvudtaget.
Sen kom backlashen. De gick i Joy Division-fällan och flörtade lite väl naivt med naziestetik i omslagsdesign och låttexter. Att de sågs med Burzum-badges och att trummisen skaffade en Death In June-tatuering hjälpte inte direkt deras case. De anklagades för "fascist chic" i små musikbloggar, sen när kulturvänstern vaknade hakade MSM också på i drevet. Men bandet tvådde sina händer och fortsätta utvecklas musikaliskt.
De följande plattorna "Plowing Into the Field of Love" (2014) och "Beyondless" (2018) är även de otroligt bra med ett mer moget, episkt anslag. Blås och piano letar sig in i vissa låtar. Jag hör lite gothic americana-influenser typ Wovenhand, och kanske framförallt en aussie träskkänsla - tänk Bad Seeds eller Crime and the City Solution. Elias Rönnenfelts sång har här en nästan identisk nerv som de senares sångare Simon Bonney.
Numera får Iceage betraktas vara helt rumsrena. Till och med DN tordes recensera senaste plattan "For Love of Grace & the Hereafter". Den är tyvärr rätt medioker tycker jag. Snygg men avslagen. Lite åt britpop-hållet. Det verkar som att Rönnenfelt satsar mest låtskrivarkrut som soloartist numera.
För de som inte orkar läsa allt ovanstående: lyssna på Iceage för fan!
Wounded Hearts - tidig Iceage
Abundant Living - mellanperiod
Star - nutida Iceage