Tror inte på att jag har bipolär sjukdom.

Ingen fara med det läkemedlet alls, ett vanligt kramplösande som visat sig fungera något mot bipoläritet. Kan rekommendera det, om du nu är sjuk. Jag slutade eftersom jag inte fick effekt då jag inte är bipolär.

Det är ju det tråden handlar om. Att jag inte tror på en sådan diagnos. Särskilt inte med tanke på att jag inte har en psykiatrisk historia, läkaren vet inget om mig i stort sett, han vet inte hur mitt liv sett ut överhuvudtaget.

Och det är faktiskt en medicin som inte alls är ett ofarligt "kramplösande" medel. Det kan bland annat förutom de mer vanliga biverkningarna som sömnlöshet, darrningar, huvudvärk, dimsyn, hudutslag, illamående, dubbelseénde, irritabilitet, kräkningar, ge en biverkning som heter Stevens-Johnsons syndrom som leder till något som liknar brännskador över och inuti kroppen och som kan göra en permanent blind och gör att man vårdas på brännskadeavdelning. det är en potentiellt dödlig biverkning.

Utdrag ur FASS:

"Alla patienter (vuxna och barn) som utvecklar hudutslag ska utredas omgående. Lamotrigin skall utsättas omedelbart och inte återinsättas såvida det inte klart kan konstateras att utslaget ej är relaterat till den aktiva substansen.

Hudutslag har också rapporterats som delsymtom i ett överkänslighetssyndrom med ett varierande mönster av systemiska symtom såsom feber, lymfadenopati, ansiktsödem samt blod- och leverbiverkningar. Syndromet uppvisar ett brett spektrum av klinisk svårighetsgrad och kan, i sällsynta fall, leda till disseminerad intravasal koagulation (DIC) och multiorgansvikt."

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bipol%C3%A4rt_syndrom

Läs.

I början är diagnosen en hypotes som pekar på att du kan ha depressiva skov och hypomana perioder.
Han vill behandla det depressiva,är väl det du sökt hjälp för?
Diagnosen tar längre tid att ställa flera besök den är inte viktig just nu
förändrar inte ditt mående ,medicinen gör det.

Fundera på vad han egentligen sa till dig beträffande Lamotrigin.
Kan det vara så att han skriver en kallelse med tid inom kort en framtid?
Hans ordination står på förpackningen HUR du ska ta medicinen.Du börjar med en låg dos som trappas upp sakta för undvika biverkningar.
Det är inte konstigt att det tar TID innan du behöver träffa honom igen.Undertiden kanske du har en samtalskontakt?

Du har perioder när DU mår bra ,intressen etc. livet flyter på .
Är det inte jobbigt att det avbryts i perioder du inte har kontroll?
Gör dig själv en björntjänst behandla det du lider av.

Hade jag inte provat Lamotrigin skulle jag inte rekomendera det.
Jag fick svåra biverkningar (fys)kan inte äta den men upplevt det psykiska,den är bra.
Hoppas att min läkare låter mig prova den igen ,jag vill ha det som är bra.
Strunta i diagnosen i dagsläget kommer inte göra ditt liv sämre ,en sak som är säker.Behandla det du tycker är dåligt och diskutera med läkaren hur han tänker gällande diagnosen. Förmodligen bipolär II som han tänkt.Läs om det på nätet finns mycket info.Granska dig själv kritiskt.
Jag pendlar mellan I och II ibland är mina uppåt skov starkare än hypomani men inte så starka så det behövs sjukhusvård.Det är långt ifrån alla som fattar att jag är manisk(vet inte vad det är)

Tro mig. Det har jag gjort redan innan läkaren började svamla.

Jag har sökt för social fobi, inte depression, men depression blir för mig en direkt följd av att inte kunna ha ett socialt liv som jag brukade ha.

Nej den här kliniken kör på medicinering och tio läkarbesök och om man inte är bra då kan man få terapi. Jag har en ny tid om sex veckor. Det verkar vara normal väntetid mellan samtalen där. Då kan du ju lätt räkna ut hur lång tid det kommer att dröja innan kbt för social fobi kan komma ifråga.....

Tro mig, jag är inte emot diagnoser, och jag har granskat mina problem kritiskt i många år, och tog även kontakt med min förre läkare idag som inte tror att jag är bipolär. Dock kommer den läkaren och jag inte att ha fortsatt kontakt pga att hon är bunden till en viss klinik som jag inte kan gå på längre.

Alltså har jag en sjukskrivning tills i juli men ingen annan hjälp än en massa mediciner.

Ska förklara ännu en sak. I de perioder då saker inte går bra har jag ofta en extremt pressad situation. I grunden är jag hyfsat stabil, och då flyter saker på ok (inte så att jag är särskilt överlycklig eller ens särskilt glad, men jag kan vara nöjd iallafall och tycka att tillvaron är ganska lugn) men när saker händer som att mitt ex hotar mig eller när samma ex tagit återfall på droger (vi har gemensamma barn) då mår jag mindre bra. Men är inte det en ganska normal reaktion? Det är bara exempel på tillfällen då jag mått sämre och sovit dåligt etc. Jag tycker det är normala reaktioner när livet går mindre bra. Det här är dock inget läkaren vill lyssna på alls.

F.ö. pratade hanmed mig som att jag vore en idiot. Han förklarade något, undrade om jag förstod, när jag sedan svarade ja avbröt han och sa "det tror jag inte att du gör faktiskt" och började rita upp saker på ritpapper som jag redan visste innan jag träffade honom. Nog föratt jag är blond, men dum i huvudet är jag inte. Får inget bra intryck av läkaren överhuvudtaget. Han verkar självgod och ovillig att lyssna.

Skaffa ett annat utlåtande ,för det tror jag stenhårt på man får självkännedom utan mediciner .Det måste vara ångest som är din primära problematik i samband med fobi?
Ångest var sekundärt problem för mig ,hanterade inte skoven på egen hand, avsaknad kontroll.

På vilket sätt saknade du kontroll?

Jo jag har problem med ångest. Fast det är svårt att förklara vad som är fobin och exakt vad det är som är så skrämmande. Vissa människor har jag inget problem med alls, men med de flesta har jag det. Jag tror det började med att jag mer eller mindre ofrivilligt blev isolerad då mina barn var väldigt små (fortfarande hemma) och vi flyttade till en ny stad där jag inte lätt lärde känna någon. Sedan har jag alltid varit tillbakadragen och blyg i grunden...

Jag tror jag kommer söka vidare efter någon som är villig att hjälpa mig med terapi, för att vara sjukskriven så pass länge utan någon klar plan mer än medicin kommer bara att förvärra fobin, det vet jag sedan tidigare...

Juliafleur, för det första ycker jag inte du ska avförda idén om bipolär sjukdom direkt. Många som inte svarar på vanliga antideppmediciner som SSRI'er blir hjälpta av Lamotrigin eller Litium, som ju egentligen är mediciner mot Bipolär sjukdom.

Dock tycker jag absolut att du ska byta läkare om du inte trivs med den du har, som du beskrivit honom verkar han nedlåtande och lite oseriös, och det är absolut ingenting du behöver i din situation.

Om du vill lära dig mer om bipolär sjukdom och inte har ngt problem med att läsa lite klurigare texter på engelska (vilket jag inte tror du har, du verkar smart ) så är http://psycheducation.org/ ett bra tips. Författaren bakom sidan förklarar rätt bra hur väldigt subtil bipolaritet kan se ut som vanlig depression, och varför det är så viktigt att behandla dem på olika sätt.

Till sist vill jag bara säga att du inte ska hänga upp dig för mycket på biverkningslistorna på FASS, det är inte alla som får biverkningar, de är så gott som alltid övergående, och du har väldigt mycket på att vinna om du hittar en medicin som fungerar bra för dig!

Lycka till!

Jag tar Lamictal (Lamotrigin) och den är grymt bra faktiskt. Jag har klarat mig helt från biverkningar (peppar-peppar) och mina svängingar är hanterbara på en helt annan nivå. Framförallt mina maniexplosioner och totala ras ner i depp-stadiet. Nu är jag inte manodepressiv utan har cyklotymt temperament dock.

Bara en liten fotnot om medicinen.

Hur har det gått här då? Blev det lyckligt slut på detta?