Ursprungligen postat av
looktwice1234
Jag har under en längre tid varit familjehem åt ett antal afghanska EKB. Varför jag började i denna "bransch" var p.g.a att jag under längre tid beundrat tanken att hjälpa människor, och hur fint det vore att få öppna sitt hem för en behövande människa. Varför det blev just EKB var en slump, även om jag har försökt att få svenska barn placerade i mitt familjehem för att kunna få erfarenhet av det också.
Innan jag blev familjehem så kunde jag väl räknas in i den stora skalan som vurmade för invandringen, "Refugees Welcome" och allt det där. Även om jag fortfarande tror helhjärtat på att hjälpa människor och välkomna de till Sverige som behöver skydd och asyl på riktigt, så har mina tankar och åsikter om dessa ensamkommande "barn", och den grupp hazarer och afghaner som vistas i Sverige just nu, ändrats radikalt. Jag ska försöka berätta min historia så grundligt som möjligt, för att belysa
min resa från naiv till realist.
Allt började med att vi ansökte om att få bli familjehem hos en av Sveriges många familjehemsföretag. Detta var under den stora flyktingkrisen hösten 2015. Vi trodde att det skulle vara en handläggningstid, för att sedan följas av ett första hembesök samt efter det en grundlig utredning, innan det skulle komma på tal med någon placering.
Två dagar efter att vi har ringt till företaget så blir vi uppringda och blir meddelade att vi är högst intressanta som potentiellt familjehem, och att de ska göra en "utredning" över telefon samma kväll. Vi blir lite tagna på sängen över hur snabbt det går, men eftersom vi saknar erfarenhet av hur de ska gå till på riktigt så väljer vi att gå med på det.
Efter en halvtimmes samtal över högtalartelefon så blir vi meddelade att nu är vi godkända som familjehem. Det följs av en utläggning att just nu är det akut behov av familjehem och vi blir tillfrågade om vi skulle kunna tänka oss att ta emot "två pojkar, 14 och 15 år gamla" från Afghanistan. De har varit i Sverige i någon månad och behöver akut ett "varmt och kärleksfullt hem att växa i". Självklart säger vi, vad spännande! Tänk att få erbjuda en öppen dörr till ett hem till 2 unga killar' som antagligen flytt från krig och svält, och med mycket i det emotionella bagaget.
Någon dag senare flyttar de in. Vi reagerar på att de ser lite äldre ut än 14 och 15, kanske 18-19, men utöver det är de oerhört försiktiga, tysta, vänliga, artiga och väluppfostrade. De talar med försiktig röst och hundögon som gör att man tänker att de kanske är ganska små ändå.
Några veckor flyter på, de väntar på att få börja skolan, och tills de att de gjort det så är de hemma mycket om dagarna, även om de börjar äventyra mer och mer ut på stan (vi bor i en av Sveriges större städer). Helt plötsligt kan de dyka upp hemma på kvällarna med nya afghaner
i släptåg, frågandes om de kan t.ex äta middag hos oss eller till och med sova över i deras rum. När vi frågar om vilka de är så får vi svar att de har träffats någon dag innan eller samma dag, och att de nu är bästa vänner. Vi går med på det ibland, och ibland inte. Till en början tas ett Nej
emot väl, utan diskussion.
Ju mer tiden lider så kommer det mer och mer önskingar om saker. Ny telefon, nya kläder, nya skor etc. Jag förklarar för dem att det som dem behöver, det fixar jag åt dem (jag får en omkostnadsersättning för olika omkostnader för placeringarna), men det som de vill ha, får de spara ihop till själva. De får en "månadspeng" på ca 1000 kr som ska vara deras fickpengar. Detta tas alltid emot av sura miner, och går jag med på att ibland "skämma bort dem" lite extra, så får man knappt ett tack tillbaka. Man får en känsla av att de förväntar sig att få dessa grejer helt enkelt.
Ungefär 4-5 månader in i placeringens tid börjar saker och ting braka åt helvete. De har börjat nonchalera regler som vi har i hushållet, såväl trivselregler samt regler för hur vi hjälper varandra med t.ex hushållssysslorna. Maten ska serveras när de vill. Är inte maten färdig när de kommer från skolan så är det stora suckar och dörrar som smälls i. Faller inte maten i smaken så kan de tillochmed be mig eller min fru att laga någon annan mat. Helst vill de äta ris och kyckling varje dag, ackompanjerat av ungefär en halv limpa bröd var, varje måltid. Frukosten ska helst av allt, varje morgon, bestå av en omelett på ca 7 ägg, tomatpuré och rå lök. Säger vi emot och tar diskussioner, vilket vid det här laget har blivit vardagsmat, så "hämnas" dem genom att gå och skita i toaletten utan att spola eller städa rent efter sig, eller smäller högt i dörrar och väggar, eller bara beter sig som småflickor som surar. Säger man åt dem att gå och duscha efter gymmet (vilket de annars inte gör), så blir de sura, och häller ut ungefär halva schampooflaskan i badkaret under duschningen.
För varje vecka som går, så skapas nya problem och konflikter med dessa "barn". De vill kunna vara ute hur länge de vill. De förstår inte varför jag säger åt dem att komma hem senast kl 22 eller 23. De säger att de vill vara "fria", och kunna gå och komma när de vill. "Ge mig en nyckel till huset, så slipper du vänta uppe". Självklart går jag inte med på det, och de hämnas genom att komma hem kl 01.30 istället för 23.00 som vi bestämde gemensamt, med förklaringen att deras busskort var
borttappat. Dagen efter har båda två tydligen hittat sina borttappade busskort när de tar bussen till gymmet.
De börjar trotsa mot min hustru, och bete sig extra kaxigt mot henne som kvinna. De tittar på henne på ett förnedrande sätt och de slutar inte föränn jag klart och tydligt förklarar för dem att dom SKA lyssna på henne lika mycket som på mig.
De sover jämt och ständigt tillsammans med massa andra afghaner som de tydligen träffar överallt och blir livslånga kompisar med. De sover alltid bredvid varandra i samma säng, trots att jag erbjuder madrasser de gånger vi tillåter att de har kompisar över natten, men dessa blir oanvända. Vad de gör i sängen vill jag inte fundera på, men jag antar att det är klassiskt bögeri som pågår. Vissa ljud har stärkt mina antagningar om det. Jag har inget emot homosexualitet, men något är inte som det ska vara i deras sexualsyn om alla verkar ha sex med varandra.
De vill börja styra över sina egna bidragspengar som jag får, med motivationen att det är "deras pengar", eftersom jag får dem eftersom de bor hos mig. Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har fått förklara för dem att dessa pengar är hårt förvärvade skattepengar som tas från välfärden, och som de ska vara oerhört tacksamma över att få disponera en liten del av, men är de totalt likgiltiga till. De ska bara ha. Mer, mer och mer.
Går inte bussen vid något tillfälle så kräver de skjuts. Om vi förklarar att det helt enkelt inte fungerar just nu att skjutsa (vi har t.ex andra sysslor eller göromål), så blir de rasande och ifrågasätter varför.
Ber vi dem att städa så kan de vägra och säga att dom inte tycker att det är smutsigt. Trots att det både luktar skit och är rörigt överallt i deras rum så bryr de sig inte. De verkar trivas att bo i smuts helt enkelt. Jag har funderat mycket på det där och kan inte komma på någon annan anledning till att de vägrar städa. Till slut så kan de göra det om man kommer med hot.
Detta är några FÅ exempel på vad som har hänt under deras pågående vistelese här. Dessa hazarer och afghaner är inte barn som kommer hit. Jag vet, det är klarlagt och konstaterat från många håll tidigare, men jag vill också stämma in i den kören. Detta är män. 20-28 år, antagligen upp mot 35-40 i vissa fall. Jag ser det på männen som bor här. Även på deras kompisar. Ser man på nära håll som vi gör så förstår man mer än den naiva, större massan. Det är rynkor, gråa hårstrån m.m som syns. Detta är inte 13-17 åringar.
Jag är helt övertygad om att dessa afghaner kommer hit för att få leva ett liv de aldrig fått. Med pengar de får gratis. Våra skattepengar. Dessa pengar som de handlar upp på H&M och McDonalds skulle kunna hjälpa så många barn som verkligen behöver hjälp. De har inte flytt från något krig. De är ekonomiska migranter. Inte flyktingar, och definitivt inte flyktingbarn. Det är unga och medelålders män som antagligen lämnat sina kvinnor och barn hemma för att leka 14åringar på svenska gator och torg.
Jag har många invandrarvänner, däribland en del Iranier, som inte alls förstår varför vi har tagit emot dessa män. Enligt dem så beter de sig precis så här i de olika slumområdena utanför t.ex Teheran där de totalt har tagit över. Den iranska polisen är tydligen i slagsmål med dessa afghaner dagligen, och det har spårat ut totalt. De tafsar på persiska kvinnor, stjäler och beter sig som banditer. Den enda skillnaden är att den iranska polisen går verkligen in och mosar sönder dem, och slänger ut §dem ur landet, för att bara finna att de har kommit tillbaka några veckor senare. Därför väljer de iranska vänner jag har att inte beblanda sig med dem, och tar avstånd från deras vistelese här.
Dessa hazarer och afghaner är det mest otacksamma folkslag jag stött på. Själviska, egocentrerade och totalt likgiltiga till något annat än att de själva ska få så mycket prylar och pengar som möjligt, på alla andras bekostnad. De får gratis läkarvård, tandvård, glasögon, utbildning m.m. Jag har haft en del med finska zigenare att göra under min uppväxt i betongen, men dessa är dagisbarn om man jämnför med dessa afghanska "barn".
