Kära forumpostare!
Ni ska inte gegga in er för mycket i olika föreställningar om invandrare och "invandrarrelaterade brott 2009" etc. Jag har förståelse för att man kan känna sig förvirrad när ett samhälle förändras snabbt. Dessutom har man kanske fått känna ända in på skinnet vilka uttryck det kan ta sig när människor är ute och kompenserar sig för existentiell förvirring. I klartext: många av er som postar här har kanske erfarenhet av "invandrarrelaterade brott", men det vet jag inget om (jag har inte läst igenom hela tråden och kan därför inte uttala mig om trovärdigheten i vittnesmålen och uppgifterna som förs fram). Det jag däremot vet med säkerhet är att människor är ganska lika, oavsett etnicitet.
I grund och botten handlar allt om relationer: om grannen och jag har en bra relation, har vi också ett kapital att göra uttag ifrån, om det skulle hända att vi blev oense i någon fråga. Vi kan då resonera med varandra och finna en kompromiss som är acceptabel för oss bägge. Om man däremot kör ut all ångest och rädsla man har, inte minst inför egna tillkortakommanden som man aldrig vågar titta närmare på, då är det ganska säkert att man kommer att få en konflikt som bara växer.
Äh, jag ska snart gå och lägga mig och orkar inte skriva så mycket mer. Jag vill bara få fram: ta det lite lugnt! Hetsa inte så vansinnigt! Detta land kommer att ha så mycket glädje av alla som flyttar hit. Demografisk statistik visar att vi kan aldrig klara välfärden utan tillskott av just invandrare. Sedan är det inget att förvånas över att det finns friktioner som uppstår.
När jag började i högstadiet i mitten av 70-talet fick jag och mina kamrater åka buss fem mil för att gå skola i närmaste tätort. Det var en chock: vår skolmässiga kunskapsnivå var så mycket sämre än stadsbarnens. Dessa var i hög utsträckning medelklassbarn från familjer med en helt annan syn på skola och samhälle än vad vi var utrustade med. Vi kände oss som skit, och gissa om vi kompenserade oss! Vi snattade och djävlades med lärare och alla vi kom åt. Våld låg nära till hands, alltid i syfte att förstärka den ihåliga självkänsla vi upplevde. Detta känner jag igen hos invandrarbarn som jag möter i dag: de skapar sig en status genom att bryta mot normer som de egentligen är väl medvetna om.
Nå, avslut: trissa inte upp motsättningar som vi som har etnisk bakgrund i landet egentligen inte ska behöva känna oss så hotade av. Ingenstans i världen vill människor att deras barn ska växa upp i otrygghet och misstänksamhet, om man bara frågar. Ur hat växer bara mera hat. För den skull behöver man inte vara ett godtroget lamm, men försök att förstå hur saker hänger ihop.