En konstig kväll på 2C-B, Lång men värd läsning

Substans: 2C-B
Mängd: 30mg
Kön: Kvinna
Vikt och längd: 56kg, 165cm
Tidigare erfarenheter: Cannabis, Alkohol, Spice, Mephedrone, Etylmorfin, Efedrin, Ketogan, Toppslätskivling, Tramadol, Klonazepam, Stesolid


Det är lite svårt att veta när man ska börja. Mina tidigare intag av hallucinogener har inte varit särskilt lyckade och knappt gett någon effekt alls…

Men tillbaka till saken. Jag och min kille, som vi lite enkelt kan kalla för Snubben, drog oss hemåt runt sjutiden på kvällen. Vi ordnade till vår trippmiljö med olikfärgade kuddar och pyramidliknande lampor med starkt, blåvitt ljus, tog in vatten och fixade till sängen så att den blev liggvänlig och lagom varm. Ingen av oss hade tagit 2C-B innan så det skulle bli en ny upplevelse, särskilt för mig som inte lyckats trippa innan. Snubben hade ju faktiskt tagit både det ena och det andra, som LSD, svamp, och DXM förut…

Vi låste dörren och ner i magen svaldes de små 30miligramskapslarna med den kemiska substansen, så det var bara att vänta på effekt. Innan trippen hade vi varit hos en polare och rökt oss skyhöga på gräs, så medan vi låg där och väntade började en ordentlig släng av munchies smyga sig på. Jag var dock otroligt nervös inför trippen så jag klarade inte av att äta någonting, utan drack mer vatten istället.


Efter kanske en kvart började saker hända, mest i mitt huvud. Inga direkta hallucinationer dök upp, men skuggorna började se lite mer mystiska ut än vanligt och svajade hemlighetsfullt. Vi låg en stund och övertygade oss själva om att det bara var placebo, tills jag var tvungen att gå på toa, vilket skulle bli en mycket konstig upplevelse. När jag ställde mig upp kände jag det direkt – det här var inte placebo blandat med Cannabis, det var något helt annat som hände med mig. Jag svajade lite grann när jag letade mig fram till toalettdörren och nådde mitt första mål, som skulle bli det första av otaliga de kommande timmarna.

En noja så stark att jag knappt kunde sätta mig kom över mig. Jag tänkte på en annan tripprapport på samma ämne och insåg att det var mycket möjligt att toaletten skulle börja tala med mig. Det var riktigt otäckt att känna de arga vibrationerna från toan, som kändes lite irriterad för att jag, så att säga, uträttade mina naturbehov i den hela dagarna. Nojan försvann dock när tripplogiken slog till – klart att toan inte blev arg på mig, det är ju en toas jobb att äta skit!


Så fort jag var klar började Snubben dra i mig.
”Du måste komma in så vi kan lägga oss i sängen igen och lyssna på musik, men först ska vi röka en cigg!”
Vi tog oss ut på balkongen och plockade fram sittdynor åt oss. Redan där började Snubben bete sig märkligt och gick fram och tillbaka mellan räcket och stolarna. Han pekade bort mot gården bredvid, som var exakt likadan.
”Asså hit, det där stället är samma ställe som här, fast där borta!”
Jag skrattade åt honom och tog ett bloss på ciggen vi hade att dela på, som förövrigt var den enda ciggen vi skulle ha under hela natten. Upplevelsen kan ha varit en av de bästa i mitt liv; att röka cigg på 2C-B! Det var som om det smekte hela halsen med sin lena tripphand och sög med sig all ondska ur lungorna och ersatte det med silkeslen luft. Men snart var ciggen slut och vi drog oss inåt för att åter lägga oss ner. Jag hade då börjat känna en viss otillfredsställdhetskänsla som jag inte kunde förklara, men intalade mig att den skulle försvinna om jag bara la mig i sängen bredvid honom och tog det lugnt. Blev det lugnt bara för att jag la mig ner kanske? Nej, nej och åter nej! Så fort jag lagt mig ner började skuggorna i taket dansa runt och bilda små trianglar varhelst de kom åt. Det hela gjorde mig fundersam och tanken slog på hela tiden – sånt här kan inte hända på riktigt!

När jag deklamerade för Snubben att sånt här faktiskt inte kan hända på riktigt skrattade han bara. ”Jodå, på 2C-B kan det!”
Det lugnade inte ner mig direkt, men jag bestämde mig för att inte snéa ur. ”Tänk positivt”, tänkte jag för mig själv, tills jag glömde bort det…
Med ens blev allt mycket underligare än det redan var. Visuals dök upp och försvann; jag blev helt förundrad över dem tills de försvann och jag glömde dem, för att sedan fängslas av helt nya som dök upp och försvann igen. Ett mönster bildades på väggen framför och bredvid mig som först utgjordes av ögon i olika färger, men sedan övergick i kryptiska tecken, hieroglyfer, färgglada pepparkaksgubbar och stjärnor. Färgerna var något utöver det vanliga – och det går absolut inte att beskriva dem eftersom det var nya grundfärger som ingen kommit på att framställa eller som finns i naturen, i alla fall vad vi kan se.

Vi bestämde oss för att kolla på YouTube-videos och började röra oss ut i vardagsrummet, där alla tankar, känslor och bilder spårade ur totalt. Vi fumlade med fingrarna utan kontroll över tangentbordet och lyckades ändå knappa in en scen ur Across the Universe – I am the Walrus, scenen där alla tar syra och åker iväg på en galen busstur. Färgerna i videon sprakar och skiftar i rörelser och toner. Vi båda satt som fastklistrade vid skärmen och trodde knappt våra ögon – färgerna från skärmen spred sig rakt ut i rummet och färgade oss och luften på samma sätt i takt med musiken! Jag tänkte för mig själv med de sista regelbundna tankarna jag hade, att det omöjligt kunde bli mycket konstigare än såhär. Men det blev det…

Jag satte mig i skräddarställning på golvet och glodde rakt ner. Min hjärna kändes yr, otillfredsställd men väldigt fascinerad och ganska road. Den försökte hela tiden att lura mig att det jag såg var normalt, att jag bara hade blodrusning eller att det var placebo, men efter ett tag förstod jag att det i verkligheten inte alls simmade runt sjöjungfrur på mitt vardagsrumsgolv. Jag tänkte att det kanske skulle sluta om jag tog en närmre titt. Jag böjde mig framåt, kröp längsmed golvet och nuddade det med näsan, men den brungula sjöjungfrun utan ansikte fortsatte bara att simma runt som om ingenting hänt.
Snubben i sin tur började fumla runt och gick fram till ett puzzel som hängde inramat på väggen. Bilden föreställde Mona Lisa och han studerade den noga. Han utbrast småsaker lite då och då, som ”vem kom på att sätta ett puzzel i en ram och hänga upp den på väggen?” eller ”det här är som ett puzzel som ser ut som en tavla, som ser ut som ett puzzel”.


Jag själv satt mest apatisk på golvet utan att orka vända mig åt hans håll. Ingenting var som det skulle, allt var som ett stort nu och min hjärna ville inte ge med sig utan kämpade sin livs kamp mot egodöden. Men visst smög den sig fram och bet mig i nacken. Det var en känsla av att se allt, precis allt utifrån, som om jag såg rakt igenom alla människor. Här kom den första känslan av att alla var som Buzz Lightyear, leksaken i Toy Story, som tror att han är en viktig superhjälte som har något stort att göra, när han i själva verket är gjord av plast och inte är till för annat än att lekas med så länge någon tycker att han är kul. Sen då? Sen slänger någon honom i soptunnan, han smälts ner och blir till smet. Han är död, och var tog allt det viktiga vägen?
Jag kände också att det vi alla tror är meningen är bara ren tur. Vi har tur som lever just här just nu, med just våra förutsättningar. Bara en dag tidigare eller senare hade gjort våra liv helt annorlunda. Vi är i Universums våld och vi kan inte styra vad som händer runt oss. En känsla av att förstå min ångest dök upp och förklarade sig själv för mig. Den sa åt mig att sluta göra allt för att tillfredsställa alla andras behov hela tiden. Vad ska livet gå ut på? Att göra alla andra glada? Vad gör man för sig själv? Ska man inte se till att må bra själv innan man ger ifrån sig allt för någon annan? Det var som om en röst frågade mig hur jag tänkte egentligen.
”När du har någonting, tänker du först på att du själv kommer att tycka att det är gott eller kul, eller tänker du på hur gott och kul någon annan hade tyckt att det var? Ger du ifrån dig så mycket att du knappt har något kvar själv? Tänk på det nu. Gör det.”

Egodöden släppte sitt grymma, ärliga, stenhårda grepp om mig, lät mitt sinne gå för den här gången och visade all sin barmhärtighet när den lät mig slippa besvara alla frågor, lät mig slippa känna mig som en leksak och istället lät mig se hur Snubben fumlade runt på soffan, lite smått förvirrat. Det var skönt att den hårdaste känslan var över…

”Det här är för konstigt!” tänkte jag och letade efter någonting annat att vila blicken på. Soffan såg mycket inbjudande och lugn ut i ögonvrån, men så fort jag la fokus på den dök en spiral av kryptiska tecken upp, som sedan byttes ut av kinesiska bokstäver och sedan till vaniga bokstäver som jag tyvärr inte kunde utläsa mer än ett grönt ”R” och ett orange ”W” med diamanter i kanterna ur. Jag visste att jag förr eller senare skulle vara tvungen att titta på Snubben, men var rädd för att det skulle hända något konstigt och se otäckt ut. Jag sneglade en aning försynt upp. Han pratade med mig och jag svarade, men jag hade knappt någon aning om vad jag sa. Ett tag började jag noja över att snéa, då allt han sa kändes inläst och spelat, som om han inte riktigt hörde in i bilden. Han försökte lugna mig utan att jag hade uttryckt någon oro, det var misstänkt likt ett försök att lura mig på något sätt…

Misstankarna försvann dock så fort jag insåg att han var minst lika trippad som jag och jag kände mig lite dum, men glömde snart bort det med och började istället inspektera de underliga färgerna som tonade upp sig runt hans ögon och inifrån hans näsa. Vi vandrade runt som osaliga andar en stund och jag kunde inte släppa den konstiga känslan jag inte kunde placera. Den var mycket påträngande och gjorde mig yr i kroppen. Jag peakade hårdare och hårdare och vid det här laget var det omöjligt att veta vad som var luftbubblor i magen, mina inre organ, mina tankar, känslor, konstiga lukter eller om någonting slog mot mig. Snubben snackade om att det ibland var väldigt tydligt att vi hade munchies och vi började fråga oss själva varför vi hade rökt så mycket gräs innan. Det gjorde oss ju knappast mindre trippade…


Efter ett tag blev min längtan efter fokus för stor, jag måste hitta på någonting att göra som kunde lindra min hunger! Bada, vilken bra idé! Snubben verkade tveksam och sa med fundersam röst; ”hmm… jag kanske kan följa med… och titta… och kanske sitta på kanten… men bada blir nog lite för konstigt för mig…”
Han såg på mig mystiskt med ena ögat halvt slutet och såg väldigt fundersam ut, men följde med in i badrummet. Badkaret såg ut som vanligt, förutom att det vandrade hieroglyfer i cirklar på det och bytte riktning och motiv lite då och då. Jag började undra om det här var en så bra idé, men var fast besluten, för det kändes som om det skulle bota den konstiga känslan i mitt bakhuvud.

Jag började spola upp vatten i det stora, vita karet och tog av mig ett plagg i taget, lite fundersam på hur fan det här såg ut. Snubben såg lite nyfiken ut och började dra av sig några plagg.
”Jag vet inte vart jag vill komma med allt det här…” sa han och kliade sig fundersamt i skrevet, ungefär som en gammal gubbe gör med sitt skägg. ”Lite väl trippad men…”
Jag började fundera om han menade att han inte visste var han ville komma eller om han undrade vart jag ville komma. Jag visste inte hur jag kunde göra det tydligt att jag ville bada, och undrade hur han kunde fundera på det när det var så uppenbart. Sen slog en sekunds logik till – vad är så extremt logiskt med att bada badkar på 2C-B? Det hade varit ungefär lika logiskt att bada badkar i den situationen som att grilla korv i ösregn. Med ögonbindel, var jag tvungen att tillägga när jag såg hur konstigt det här badandet var.
Snubben började bli mer peppad. ”Men jag ska va underst!” ropade han. ”Eller ja… först i alla fall… eller, vänta… ska jag det..?”
Efter en tillsynes lång mikrosekund bestämde han sig och satte sig och jag intog min plats i hans knä. Vattnet spolade mystiskt ut ur kranen och vi lutade oss tillbaka i… Ingenting?! Både jag och Snubben blev förvånade gång på gång när vi upptäckte hur lite vatten det faktiskt var i karet. Vi började diskutera.

”Hmm… det känns som om det är vatten upp över kanten…” började han, men såg sedan lika klurig ut som innan han hopade i vattnet. ”Men det är bara synligt vatten upp till mina fötter…”
Jag tittade runt mig och funderade på om det stämde. Jo, så var det, vattnet sträckte sig bara hälften så långt upp som det kändes. En dum diskussion nalkades.
”Att bada badkar på 2C-B är konstigt. Det är riktigt konstigt, för man vet inte hur blöt man är egentligen,” konstaterade jag.
”Ja”, fortsatte Snubben. ”Det är riktigt konstigt, det måste vi understryka! Det är officiellt understruket konstigt!”
Hans ansiktsuttryck varierade, liksom färgerna runt hans näsa. ”Hmm, få se nu… vi är någonstans mellan blöta och skitblöta.”
Jag var tvungen att vidga spannet lite, eftersom det var lite värre än så. ”Nej, nej, vi är någonstans mellan torra och så blöta att inte ens fiskar kan va så blöta!”
Snubben tittade på mig med stora ögon. ”Fan va blött det måste va!”
Vi diskuterade det hela en stund tills Snubben såg ut som om han just kommit på det dummaste misstaget i historien. ”Men! Vi är ju för fan bara halvblöta!”
Jag tror inte att jag har skrattat åt en så dum sak så länge som jag skrattade åt den kommentaren. Han fortsatte bara att babbla på. ”Vi måste understryka att bada badkar på 2C-B är understruket konstigt!”
Han bara fortsatte att understryka hur konstigt det var tills jag kände mig helt yr och var säker på att han understrukit varannan cell i min överhettade hjärna och jag var tvungen att bestämt säga ifrån att han skulle sluta, innan jag var helt understruken, för det skulle aldrig sluta väl.

Efter ett tag var karet nästan fullt och jag var på väg att dra ur proppen och lutade mig framåt. Snubben gjorde en del ljud och sa till slut att jag hade en massa hieroglyfer på ryggtavlan och det kändes underligt. Vi bestämde oss för att låta bli det här badandet framöver i trippen, det var alldeles för konstigt. Vi kom på att det nog var en bra idé att stanna inne på min systers rum och lyssna på musik, åtminstone medan vi var så otroligt peakade. Jag kände den underliga, tryckande känslan bita mig hårt, hårt i bakhuvudet. Det var otroligt svårt att fokusera, men så fort jag lyckades var det som en utlösning för mitt sinne och skrattet bubblade fram. Det svåra var att fokusera på samma sak som Snubben, så jag kände mig väldigt isolerad samtidigt som vi flöt ihop på alla möjliga sätt. Det var mycket frustrerande och jag kände att jag måste försöka uttrycka vad jag kände för honom.


När jag berättat om känslan tittade han på mig och såg ut som om han trodde att jag skämtade.
”Det du känner nu är förvirring. Visste du inte det? Det är ju bara förvirring!”
Han såg på mig ett tag med forskande blick och plötsligt förstod jag. Förvirring! Självklart var det förvirring! Snubben fortsatte. ”Det är det som är den konstiga känslan när man trippar, man är så förvirrad att man knappt vet vad som händer. Det är det du känner nu. Ignorera det bara så försvinner det, ska du se!”
Lättnaden var enorm. Nu visste jag vad mitt stora problem var. Jag hade egentligen inga mål att uppnå, jag var bara förvirrad och ville få lite klarhet genom att göra saker jag brukade göra. Jag ville ha struktur. Allt var förståeligt!

…i ungefär tre sekunder det vill säga, när det började spåra ur igen.
”Haha, ignorera det så försvinner det? Tänk om man gick till doktorn och han sa så!”
Snubben hakade på direkt. ”Ja! Man kommer och säger att man har ont i armen och doktorn är astrippad och säger, ’du är förvirrad människa, gå hem och ignorera det så går det över!’”
Vi spelade lite musik och en låt med Aerosmith började tona fram. Jag kände hur den kramade om mig hårt, slet mig i bitar och strödde mig som sand över Universum. Jag flämtade fram mitt i ett ansträngt andetag, ”det här kan va det bästa jag har gjort i hela mitt liv, lyssnat på den här låten på 2C-B”.


Därifrån blev allt bara bättre. Jag fick tillbaka Buzz Lightyear-tanken och delade med mig av den till Snubben, som på en sekund drog kopplingen mellan Buzz Lightyear och 50cent. Passande nog låg en gammal poster av 50cent och Eminem i en låda i garderoben som vi kände oss tvungna att öppna för att undersöka den och vi började genast häckla dem. Bilden var totalt meningslös! Eminem och 50cent gör tuffa miner och gissa vad de gör på bilden. Håller i en låda! That’s it! De håller i en låda och gör tuffing-miner. Vad är det om? Vad fyller det för funktion? Vem kom på idén? Kom 50cent i sin bil och hade tänkt ut det där hur noga som helst, hämtade upp Eminem och låtsades som ingenting. Eminem frågar, ”What’s up?”, och 50cent låtsas som att allt är som vanligt, säger att han bara ska parkera, tar med honom in i en studio, ber honom att hålla i en låda, tar bilden och drar ut sen och de pratar aldrig om saken igen.
Jag vet inte hur länge eller hur mycket vi skrattade åt 50cent men jag slog personligt rekord i att flabba åt korkade saker den kvällen, det är då ett som är säkert…

Sen dalade vi bara mer och mer och vi sjönk ner i en skön känsla av att ha klarat av den hårda peaken, som jag fortfarande ser som en av de svåraste sakerna jag gjort i mitt liv. Det bubblade av skratt och lättnad. Förvirringen började ge med sig, även om det fortfarande kändes i munnen som om jag bitit i en citron. Vi bestämde oss för att avsluta kvällen med att dricka te och äta mackor. Den sista vågen av konstighet kom när jag skulle sätta på spisen och såg hur luriga spisplattorna såg ut. Jag stod länge och försökte klura ut huruvida de skulle kunna lura mig vilken som var varm och vilka som inte var det. Kanske skulle de förvirra mig så att jag skulle ställa grytan med vatten på fel platta och luta mig mot den varma och bränna mig…?

Men nej, jag lyckades koka upp vattnet och göra te och bre några mackor med prickig korv. Smaken var helt förundransvärd, svartvinbärste och tekakor med smör och prickig korv har aldrig varit så gott, ens på cannabis! Vi satt länge och förundrades över hur otroligt gott det smakade hur länge som helst. När vi sen skulle lugna ner oss och förbereda oss för natten och när det sista av trippen smög iväg låg en skön känsla kvar i kroppen; som när man precis kommit ungefär.


Som slutsats måste jag säga att jag är kär i den här drogen. Hallucinogener var tusen gånger bättre än jag hade föreställt mig fast uppochnervänt och helt rätt. Jag är väldigt sugen på att testa andra substanser, som LSD, men mest vill jag tillbaka till känslan av 2C-B. Och bara för att lägga till, jag har slängt 50cent och Eminem åt helvete efter det här, de är för löjliga för den här världen…

Bra rapport. Känner igen mycket. Den där smygande känslan att nåt är fel och man vet inte vad. Det är så ansträngande att tänka i det tillståndet också. Slutsatsen blir till slut att allt är konstigt och dumt. Jag brukar komma till en punkt i mitten av trippen ungefär då det smäller till och allting vänder från ett stormigt grått åskoväder till en solig vårdag. ljuset bryter plötsligt igenom molnen och fyller en med värme och kärlek. Ibland skiftar det flera gånger fram och tillbaka mellan de här stadierna.

Får alltid den associationen. Tänker även på shpongles låt "behind closed eyelids" som sakta kulminerar i en smäll innan lugnet och värmen åter sprider sig.

Det är väl just kontrasten mellan det onda, hårda kaoset och det vackra, mjuka lugnet som gör trippen så betydelsefull. Som ett stort äventyr där man måste uppleva negativt för att till fullo kunna njuta av och förstå det vackra.

bra rapport, det var mycket om hur du tänkte och kände, dina tankegångar var lite svårt att hänga med i ibland, men det var ju för du var påverkad när du tänkte det haha.

jag kanske fattar mer av vad du tänkte när jag själv testar denna substans

4/5 får du =)

5/5 bara för att jag är medverkande i rapporten.
Man kan ju säga att jag har huvudrollen som snubben.

”Asså hit, det där stället är samma ställe som här, fast där borta!”

hehe riktigt bra rapport, mycket välskriven och beskrivningsrik(Om det heter så)!

ganska lång, mina ögon vart sura

4/5!

Haha, jo, jag förstår det. det var meningen att jag skulle försöka göra det så förståeligt som möjligt men samtidigt behålla känslan av total förvirring. Du kommer antagligen förstå det under ruset, ja. Lycka till!

Tack så mycket

Kunde aldrig ha sagt det bättre själv. Det är precis som en gammal saga, just med den ständiga kampen mellan gott och ont där det goda ändå vinner i slutet, även om man har fått ge upp mycket av sin värld för det.