Essäer

Lytton Strachey skrev många beundransvärda essäsamlingar. Såsom Eminent Victorians, en serie porträtt över folk som Florence Nightingale etc. Den är ingen essä egentligen, men han skrev även essäer utgivna i samlingsverk, samlingar av diverse texter, kommer ej på någon titel nu men bra är de allihop. Såsom ett porträtt av Voltaires relation till Fredrik den store: på 15 sidor sammanfattas vad andra författare tar 150 sidor för. Detta är essäns charm: koncis bildning i lagom stilbriljant form.

Olle Holmberg, Visit hos Voltaire. En del läsvärt om Voltaire, i övrigt lite pretto med svepande miljöskildring kring berömd författares grav osv.

Sten Selander, Pegaser och käpphästar. En klippbok, en återpublicering av stilmedvetna recensioner, bl.a av Ernst von Salomons The Outlaws -- aktuell idag som Tysklands ende stilmedvetne högerradikal från 30-talet jämte Jünger. Outlaws har nyligen återgetts av Arktos.

Frans G. Bengtsson: De långhåriga merovingerna, Litteratörer och militärer, Sällskap för en eremit, Silversköldarna: lite tanketom nihilism men med guldkant, detta är ju Bildning och Stilkonst på lundensiskt silverlatin.

Lars Gustafsson nämndes ovan. Och hans klippböcker såsom Stunder vid ett trädgårdsbord, Strandhugg i svensk poesi, Landskapets långsamma förändringar mm är läsvärda. Han kan koncist ta greppet på ett författarskap eller en tendens och sammanfatta det på fem sidor.

Utöver de namn som redan nämnts, kan man bekanta sig med dessa figurer och deras verk:

Yrjö Hirn: Lärt folk och landstrykare; Goda vildar och ädla rövare
Emil Zilliacus: Lans och lyra
Nils Ahnlund: Oljoberget och Ladugårdsgärde; Svenskt och nordiskt från skilda tider
Gösta Attorps: Ungdomsskeppen
Knut Hagberg: Hammarby och Oxford; Linneansk linje
Uno Willers: Spöksyn och verklighet
Fredrik Böök: Essayer och kritiker
Lorenz von Numers: Vinet som kaniken drack
Ivar Harrie: Athenare
Staffan Björck: Löjliga familjerna
Eirik Hornborg: Tider och öden
Ingemar Hedenius: Om stora män och små; Om människovärde
Herbert Tingsten: Viktoria och viktorianerna; På marknadstorget
Peter Nilson: Stjärnvägar; Rymdljus
Bengt af Klintberg: Harens klagan; Kuttrasju
Stig Strömholm: Inte bara Versailles

Stort tack för många nya tips i tråden. Finns någon som särskilt utmärker sig i stil och vacker svenska?

Peter Nilson är redan omnämnd - jag har knappt läst just de böcker av honom från tidigt 90-tal som Ördög tog upp,men däremot de tidiga Himlavalvets sällsamheter (1977) och Mitt i labyrinten (1982) samt den sena Hem till jorden (1994) - och en del av hans romaner. Alla de här tre är mycket läsvärda, och ger oväntade inblickar i vetenskapens historia och kring ovanliga människor. Nilson kom ju från en lantlig bakgrund i Småland men tog sig vidare till den akademiska världen och blev docent i astronomi: han uppvisar en slags förening av det lärt akademiska och kunnande om det vardagliga livet i olika tider, en förening som påminner en del om Frans G Bengtsson, som ju också kom från landet. Och han utvecklade ett sätt att skriva som är på en gång underfundigt dröjande och precist; man möter det direkt i Himlavalvets sällsamheter, varifrån han sedan tog det med sig när han började skriva romaner, den första är den färgstarka renässansberättelsen Trollkarlen.

I "Himlavalvets sällsamheter" skapar den här stilen ett slags sug som fungerar väldigt väl när boken rör sig djupare och djupare ner i historien och diskuterar stjärnbilder och arkaiska världsbilder, samt var våra stjärnbilder och myterna kring dem egentligen kommer ifrån: de har en förhistoria bortom grekerna, som sällan brukar tas upp i "vanliga" sammanfattningar av ämnet. Nilson tar tag i de här frågorna och söker sig ner i bronsåldern och stenåldern, det är mycket intressant och den här litet hemlighetsfulla undertonen i sättet att skriva fungerar hela vägen. Boken har dessutom mängder med fina bilder från gamla illustrerade stjärnkartor där glimtarna av gamla myter verkligen blir levande.

Mitt i labyrinten innehåller bland annat en lång, spännande essä om människor som har försökt flyga, långt innan det fanns några segelflygplan eller moderna ballonger - genom att på något sätt imitera fåglarna. Leonardo da Vinci spelar naturligtvis en viktig roll, men det visar sig att han var långt ifrån ensam, inte heller först.

En som rörde sig i samma lundensiska kretsar som Frans G Bengtsson och Hjalmar Gullberg var Algot Werin, docent och så småningom professor i litteraturhistoria (efter en period mitt i livet då han istället var VD för Gleerups Bokförlag i Lund, knutet till stadens mest kända bokhandel). Werin har skrivit flera bra böcker om Tegnér och en biografi över Vilhelm Ekelund, han var också en av de allra första i Sverige som intresserade sig för Emily Brontë och skrev förord till den första svenska utgåvan av "Wuthering Heights" som kom ut under titeln "Blåst" i början av 1920-talet (Werin hade läst boken på engelska redan ett par år före 1914). Han gav ut flera fina essäböcker, en är "Utfärd och hemfärd" (1952) med texter bland annat om systrarna Brontë samt om Homeros och annan antik grekisk litteratur.

Den bästa introduktionen är nog urvalet Vandring kring en sjö, som kom i paperback i slutet av 60-talet, där finns både ett antal från hans tidigare böcker, t ex om familjen Brontë, och essäer som hade varit tryckta i tidningar eller andra antologier, t ex en mycket intressant krönika över Frans G Bengtssons romantiska 1920-tal och hans rundfärder på kontinenten och i poesin, liksom en analys av motivet om viljans frihet och lockelsen i att tro på en "Ödets man" eller en förutbestämd riktning i historien, i Thomas Manns Bergtagen, den äldsta texten i hela boken, skriven vid mitten av 30-talet. Den ger en spånnande inblick i hur man då kunde se på världen före/efter första världskriget och fascismens uppmarsch på scenen ("Bergtagen" är ju skriven under just de år då nazismen växte fram, och Thomas Mann var även han från München, åtminstone var det hans hemstad under mer än trettio år fram till 1933 då han emigrerade, och kände väl till en del av den kulturella bakgrunden).

Det finns en synnerligen läsvärd essäförfattare i Sverige idag. Hans namn är Horace Engdahl.

Att hans texter därtill har en konservativ slagsida är ett plus i min bok.

Om vi börjar med Ärret efter drömmen (2009) så är detta en samling texter som tidigare varit publicerade i dagspress och tidskrifter. Det originella med dem är bland annat detta: hur han äreräddar den som obsolet betraktade PDA Atterbom ("Atterboms akustik"). Och han gör det med ett stramt, icke-retoriskt språk. Detsamma sker med Runeberg, lika dödförklarad av samtiden, lika essentiellt levande, vilket Horace visar ("Att gråta fädernas tårar").

Här finns många texter om klassiska författare (Byron, Goethe, de Stael, Bettina Brentano, CJL Almqvist). Och om samtida författare. Vännen Stig Larssons hela författarskap sammanfattas på fem sidor; en perfekt orientering. Han nämner explicit att han känner Larsson, nödvändigt för att peka på olika drag i verket; kort sagt, Horace framställningssätt är hederligt, effektivt och mångfacetterat. Det är rikt på information, utan att vara svårläst. Detta är glorifierad slöläsning, precis som essäer ska vara.

+++

Mindre lysande är Spårvagnsresor med Mr. Hume (2023). Dels har texterna ordnats in i en narrativ ram i form av spårvagnsresor i Göteborg med illustert resesällskap; det känns onödigt. Dels blir pösmunken David Hume samtalspartner -- Hume, radikalskeptiker, ateist, anser att endast sinnesförnimmelser har giltighet som kunskapsorgan, människans Gudsinfluerade medvetande ogiltigförklaras i reduktionistisk anda. Och denne gör Horace till aktad samtalspartner; hur får han det att gå ihop med sin bekända kristna tro? Detta låter ana att Horace kristna etik bara är en estetisk dekor, en ståndpunkt för att skilja honom från den ateistiska samtidspöbeln.

Trots det innehåller boken en del läsbara essäer. Bl.a om salongsväsendet i Paris när det begav sig. Samt om den svenske författaren Creutz som var ambassadör i Frankrike. Horace rör sig ledigt med 1700-talet; på ett modernt språk visar han vägen till anno dazumal. Till skillnad från sådana som Lars Holger Holm och möjligen Sankt Peter Englund lockas han inte att pryda sitt språk med arkaiska begrepp och ålderdomliga stilblommor; han har motstått frestelsen att "infamt chikanerna proggarna" med ett retoriskt blomsterspråk à la Frans G. Bengtsson. Horace är själv ett slags proggare i grunden, han uppfostrades i marxismens ledkultur, med materialism och psykoanalys och Kafka som vägledare. Detta medför ett slags nykter grundton i hans stil; hans utblick är idag något slags kulturmännisko-eklekticism, fegt undvikande moraliskt och därför politiskt ställningstagande (eftersom allting är politik, det gäller än) -- men i sammanhanget är Horace texter bra nog som essäer. Någon liknande essäkonstnär har vi inte i detta land idag, möjligen undantagande Lars Holger Holm.

Man kan säga att Horace för Lars Gustafssons stil vidare: agnostiskt icke-troende på något, men gående som barn i huset i den västerländska bildningens urskogar.

+++

En ny essäsamling av Horace har just kommit ut: Själen och musiken. Jag har inte läst den. Men den handlar om hans förhållande till klassisk musik. Han kan själv spela piano och här skildrar han Chopin, Wagner och Brahms i antagligen nyskrivna texter. Gissningsvis är detta en ypperlig bok. Jag ser fram emot att läsa den.