Sista inlägget.
KCNA höll inne med Kim Jong-ils bortgång i två dagar. Spekulationer kring det beslutet vidtog omedelbart. Den vanligaste gick ut på att det manövrerats kring vem som skulle få uppdraget att vara ordförande i begravningkommittén, en tydlig indikation enligt konfuciansk tradition på vem som var klanens nya överhuvud. Vad som sedan hände med Jang Song-thaek bidrar självfallet till att förstärka bilden av att det kan ha funnits mer substans bakom dessa spekulationer än man då insåg. Men när nyheten om Kims frånfälle presenterades för det nordkoreanska folket sades det, nästan i samma andetag, att ordförande för begravningskommittén var hans yngste son, Kim Jong-un, då ännu inte 30 år fyllda. Inom konfuciansimen värdesätts senioritet högt, så beslutet var anmärkningsvärt även ur det perspektivet.
Åter befann sig Nordkorea i en fas då en nytillträdd högste ledare skulle behöva befästa sin roll och de interna frågorna skulle helt överskugga de externa. I sin bok har Fujimoto beskrivit att han redan tidigt ansåg att Kim Jong-un hade karaktärsdragen som behövs för en diktator, han backade aldrig, var förtjust i sina Yves-Saint Laurent cigarretter och Johnnie Walker. Älskade basketboll, men efter sitt makttillträde har han uppenbarligen inte mycket tid över för att besöka en spelplan. Det uppskattas att han gått upp mer än 30 kg sedan sitt tillträde och en period syntes han på bild stöttande sin lekamen mot en promenadkäpp. Detta tolkades som att han drabbats av gikt ibland också kallat portvinstå och ett resultat av att njurarna inte hinner rensa i den takt de behöver. Det hör till ovanligheterna att drabbas av detta redan i 30-års åldern. Men Kim Jong-un bär på en betydligt större, och deciderat mer svårhanterlig hemlighet.
Kim Yong-hui föddes som
Takada Hime i Osaka av koreanska föräldrar. Enligt det nordkoreanska kastsystemet
songbun tillhör hon då den "lägsta av fiendekast", en minst sagt olämplig partner till Kim Jong-il och mor till landets högsta ledare. Det förklarar säkerligen också varför hon är så okänd bland det nordkoreanska folket. Inte blir hans situation heller bättre av att hennes lillasyster var den som följde med Kim Jong-un till Schweiz när han fick sin utbildning i Liebefeld Steinhölzli skolan utanför Bern och sedan hoppade av och sökte asyl på amerikanska ambassaden i Bern. Anledningen till det är möjligen att Kim Jong-uns skolresultat
inte var direkt imponerande. Men har man redan sin framtid utstakad är det naturligtvis inte heller lätt att uppbåda någon studiemotivation.
Faderns försämrade hälsoläge innebar att Kim Jong-un fick något som påminner om ett slags "fast track" till makten, redan 2009 utnämns han till
Yongmyong-han tongji (영명한 동지 på koreanska) ett begrepp som inte är helt enkelt att översätta "bländande kamrat" är det närmsta jag kan komma. För de som följer de små indikationer som sipprar ut ur Nordkorea var det här en stark indikation att det var Jong-un och inte någon av hans äldre bröder som skulle ta över efter fadern. Men hans unga ålder medförde att de flesta trots allt förhöll sig skeptiska. 2010 blir han
taejang (대장 på koreanska) som på japanska motsvaras av 大将 (taisho) och är den högsta militära rangen under
shogun på svenska hade vi fått dra till med amiralgeneral eller möjligen generalöverste. Med tanke på att han helst saknade militär erfarenhet lär en del högt uppsatta nordkoreanska generaler ha mottagit beskedet med hopskrynklade ansikten.
Innan han kan begära uppoffringar av folket i den aldrig avtagande kampen mot de amerikanska jävlarna, behövde han först erhålla deras - om inte support, så åtminstone - stillatigande stöd. Det gör han genom en storsatsning på den andra hälften av bröd och skådespel. Han bygger en skidort, vattenland, nöjespark samtidigt som fler utländska turister beviljas visum. Man skulle kunna kalla det Kimism med ett leende. Han går på invigningar med sin hustru Ri Sol-ju, varken fadern eller farfar syntes någonsin offentligt tillsammans med sina fruar. Åren 2012 - 13 kan sammanfattas med konsolidering av makten, och det syns främst genom alla de nya offentliga titlar han erhöll under denna period.
Om det var åren i Schweiz som bidrog är omöjligt att säga, men när han väl konsoliderat sin maktposition gav han sig i kast med att försöka reformera ekonomin. Förvisso har han inte gått lika långt som Kina, men han öppnade upp för mindre marknader (huvudsakligen konsumtionsvaror insmugglade från Kina), han har också utökat den areal som bönder kan använda för privat odling, produkter som sedan kan avsättas på de privata marknaderna.
2013 tillkännager han också sin avsikt att fortsätta utveckla kärnvapen parallellt med ekonomiska reformer. Den 12 februari upptäcker seismologer en provsprängning som uppgavs vara runt 7,8 kiloton. Nästan tre år senare, i december 2015, tillkännager Kim Jong-un att Nordkorea nu har teknologin att spränga en vätebomb. För att bevisa sitt påstående gjorde Nordkorea en provsprängning månaden efteråt. Men deras provtest ifrågasattes av västerländska kärnvapenexperter. Bruce Bennet från RAND sade "
Kim Jong-un is either lying, saying they did a hydrogen test when they didn't, they just used a little bit more efficient fission weapon – or the hydrogen part of the test really didn't work very well or the fission part didn't work very well". Oavsett vilket står det klart att Nordkorea besitter såväl kärnvapen som missiler, frågan som kvarstår är hur väl de klarar av att kombinera dessa två enheter. Men då de anser sig ha en "unik ställning" inom icke-spridningsavtalet och en militär som är van att få allt den pekar på, finns det en annan risk som det inte talas om särskilt mycket. Nämligen att de kan få för sig att sälja kärnladdningar till allt från Iran till IS till någon megalomanisk afrikansk diktator som är villig att betala fantasisummor och därigenom slippa alla forskningskostnader.
Provsprängningar och robottester medförde att Nordkorea snabbt hamnade på toppen av den internationella agendan. Detta är inte minst viktigt ur ett inrikespolitiskt perspektiv - "andra länder fruktar oss, andra länder respekterar oss" - då det står i så bjärt kontrast till den ekonomiska verkligheten för det stora flertalet av medborgarna. Det gör deras uppoffringar mer begripliga och inte minst acceptabla.
Det absolut övergripande utrikespolitiska målet för Nordkorea de senaste 30 åren har varit att USA skall erkänna dess existens och det mest synliga beviset på detta hade varit ett toppmöte mellan en amerikansk sittande president och Högste Ledaren. Hur det blir den 12 juni återstår att se, men hitintills har de fått nöja sig med f.d. presidenter och speciella sändebud. När nu Trump har accepterat ett möte står de på tröskeln att uppnå det som mest verkat vara en dröm för dem.
För de som har Google Earth och är nyfikne på Nordkorea rekommenderas att ladda ned
North Korea Uncovered där de har kartlagt allt om Nordkorea de kan via satellitbilder.
Over and out!