Citat:
Ursprungligen postat av
Kumabjorn
Ett försök att närma sig frågan görs i dagens
inlägg, det tredje i serien om Japans och Koreas komplicerade relationer. Tveklöst är det ett problem, såväl i norr som söder, att deras identitet tenderar att definieras i relation till sina grannar.
Kung Sejong på 1400-talet införde
hangul, i norr benämns det
chosongul, dels för att sprida läskunnighet men också för att skapa en unik koreansk identitet. Allt finns mera detaljerat i artikeln.
Återigen, stort tack för del III.
En exemplarisk historielektion i ämnet, djuplodande och detaljrik på fakta.
Mina svarta hål i ämnet är nu fyllda!
Jag har i umgänget med Koreaner genom åren, understundom upplevt att många bär på en enorm (men undertryckt) frustration över det faktum att dom saknar en egen unik identitet, vilket dom så högt önskar och med alla till buds stående medel försökt åstadkomma fram till vår samtid.
Detta faktum, parat med den ständigt närvarande ambivalensen, relativt Japan å ena sidan och Kina å den andra, samt i vissa fall den olycksaliga realiteten att blodsbanden till ”barbarerna” ifrån de nordostasiatiska stäpperna är betydande, gör ju den Koreanska etnicitetsfrågan till ett moment 22.
Det hjälper ju föga, (
även om det kan vara förståeligt) att bygga upp en överdrivet aggresiv nationalism, när den de facto är konstlad och grundad på floskler och myter, där all nödvändig faktasaklighet ständigt och medvetet undanhållits, i mörkret, då det i annat fall skulle komma fram mindre smickrande och belastande episoder, både långt tillbaka i historien och fram till dess att Sovjet skapade fabeln och myten om Kim il-Sung.
Den ”rena och homogena Koreanska rasen”, är en ren och skär myt, och ingenting annat. Att myten måste fortsätta att odlas, och definitivt inte får bli föremål för fullständiga DNA undersökningar, då dessa skulle avliva myten över en natt.
Jag har till och med råkat i regelrätt konflikt med Koreaner, (äldre generation skall sägas) när ämnet Koreanernas egentliga börd diskuterats. Ämnet verkar mycket känsligt och diskuteras helst inte eller med stor tvekan.
Problemet verka avta, i takt med generationsskiften, men identitetstraumat finns alltjämt kvar. Dock tycker jag mig observera något som jag ser som ett större problem för Koreanerna, och det är det faktum att dom verkar plågas av ett mindervärdighetskomplex, eller rättare, en underlägsenhetskänsla, relativt både Japan och Kina.
Sydkoreanerna, framförallt den yngre generationen, som till största del är stora USA vänner och västorienterade i sitt mindset, verkar dock inte plågas nämnvärt av samma demoner som den äldre generationen gör, men likafullt är dom noga med att påpeka, vi är INTE Kineser, vi är INTE Japaner, och vi är definitivt inga Mongoler eller barbarer.
En annan intressant reflektion i sammanhanget, som jag noterat de senaste åren hos Sydkoreaner, är att dom ser befolkningen i Nordkorea alltmer som ett helt eget folk, och jag tror att klyftan mellan Nord och Sydkoreaner kommer att öka för varje år som går, trots att dom är av ”samma unika rena Koreanska ras”.