Några reflektioner på senaste tidens utveckling.
1) Alternativ till Kim Jong-un. Det är nog en riktig bedömning att vi inte kan se något alternativ till honom. Det innebär inte att de inte existerar. Eventuella maktkamper redovisas inte direkt i Rodong Simmun. Möjligen när de är avklarade och en tydlig segrare framträder. Men det ligger i maktens natur att det alltid finns krafter i närheten av den som anser sig bättre lämpade, rent av kallade, så fort greppet om makten slaknar. Se på Mona Sahlin och Anna Kinberg-Batra, MS föll två gånger och bägge gångerna fanns det snabbt nya ledare på plats. Samma med AK-B. Min bedömning är att bägge kvinnorna haft en idealiserad, möjligen naiv, syn på vad en maktposition som partiledare innebär och vilka konsekvenser som följer i spåren. KJ-U är säkerligen betydligt mer driven på det området. Det finns en anledning att fadern utsåg honom till sin efterträdare framför de äldre bröderna. Konfuciansk tradition påbjuder primogenitur, den frångicks av konkreta skäl. Men det innebär inte att det dyker upp aspiranter. Skulle KJ-U falla innebär det inte att Nordkorea kommer att kollapsa.
2) Pompeos Pyongyang besök. Den amerikanska sidans uttalande var ljust, mötet ansågs konstruktivt, Pompeo förklarade sig nöjd. Man kan i det ögonblicket undra varför det inte var ett gemensamt uttalande. State Departements var närmast av standardformat A-1, innehöll inget av egentlig substans. Men tydligen lät man den nordkoreanska sidan släppa ett eget uttalande. Även om Pompeo själv är oerfaren i rollen som utrikesminister borde det funnits erfarna diplomater i delegationen som propsat på en gemensam deklaration. Har han viftat bort dem, eller har det skett något annat? Vi vet inte. Däremot är det väldigt tydligt att Pompeo personligen blev tagen på sängen av nordkoreanernas tal om "gangstermetoder". Inte direkt normalt språkbruk diplomater emellan. Nå, hur kan då de två sidorna betrakta samma möte så olika? Det mest sannolika är att NK redan innan mötet inleddes hade ett färdigskrivet scenario. Avsikten var att skrämma upp Pompeo personligen, utnyttja hans bristfälliga erfarenhet. Som en del av en gammal väl inarbetat nordkoreansk strategi som går ut på att köpa sig tid i stunder av konflikter. Genom att i princip nullifiera samtalens innehåll tack vare det kraftiga uttalandet har man skickat tillbaka USA till ruta ett. Den självutnämnde mästaren av "The Art of the Deal" framstår plötsligt som väldigt tomhänt. Uppnådde de egentligen något i Singapore mer än att Kim fick en gratis semester, inte ens det lyckades hans motpart utverka?
__________________
Senast redigerad av Kumabjorn 2018-07-11 kl. 03:57.
Senast redigerad av Kumabjorn 2018-07-11 kl. 03:57.
US okade sina militara utgifter med typ hela Rysslands militara utgifter i ar, nu ar den $874.4 billions, 2019 $886.0 billions: