Citat:
Ursprungligen postat av Starke Adolf
Ken Connor "Elitstyrka SAS" ISBN: 91-89442-89-x sidorna 236 och 237
"Att slå terroristerna var omöjligt utan förmågan att konfrontera dem på deras egna villkor i norr och spåra dem till deras fristäder i republiken.
Vår handlingsfrihet i Nordirland var kringskuren av politiska hämningar, det skulle inte förekomma några exploderande porträtt av irländska frihetshjältar i den här konflikten. IRA kunde också relativt ostraffat fly över gränsen. I tidigare fälttåg i Borneo, Aden eller Oman skulle vi helt enkelt ha förföljt dem tvärs över gränsen, men de politiska realiteterna i Nordirland gjorde detta till ett högst tvivelaktigt förslag.
Långtifrån att samarbeta vid bekämpningen av terroristerna gav Fianna Fail-regeringen i Dublin hemligt stöd åt provisoriska IRA, inklusive pengar och vapen, i utbyte mot deras löfte att avstå från operationer mot republikens institutioner och säkerhetsstyrkor.
Uppgörelsen blev av oskattbart värde för provisoriska IRA, till den grad att alla IRA-frivilliga som genomgick vapenutbildning i republiken under hot om krigsrätt beordrades att omedelbart lägga ner sina vapen om de anropades av Gardai eller irländska soldater, och förklara att vapnen var enbart avsedda för användning i norr"
McNab lämnar liknande skildringar i någon av sina tidigare böcker. Tänker dock inte göra mig besväret att leta rätta på dem
Väcker den här tråden för att inte gå för mycket off-topic i den andra. Du får skaffa andra källor, släpp fjortis-runka-till-tuffa-soldater-Andy och hans mytomankompisar.
Det kom inga vapen från republiken till Nordirland. Det diskuterades om republiken skulle förbereda sig för att kunna skicka pistoler och en del kpistar norrut 1969 "in case of a doomsday situation", att lojalisternas förföljelser skulle övergå i rena pogromer mot den katolska befolkningen. Ledaren för den irländska militära underrättelsetjänsten engagerade sig i detta men vapnen kom aldrig fram. Den lilla sändning som lämnade Tyskland till Dublin beslagtogs effektivt av den irländska polisen. Captain Kelly, som underrättelsemannen hette, sparkades från sitt jobb och arresterades av republikens säkerhetspolis. Den irländska regeringens stöd till katolikerna i norr inskränkte sig till en fras sagd i TV av den irländska premiärministern, "we will not stand idly by". För övrigt hånas det uttalandet i den fina rebellsången "Decommission song". Anledningen till att republiken inte stööde nationalisterna/republikanerna var att man dels visste att britterna/CIA skulle få reda på det, dels att vapnen mycket väl skulle kunna vändas mot republikens styrkor. Frånvaron av stöd från republiken anges som ett av skälen till Provisoriska IRAs makalösa framgång i de katolska områdena. Lojalisterna fördrev och mördade katoliker och stöddes i detta av RUC, den nordirländska polisen. 1969, när oroligheterna startade, fanns det inte en enda katolik i polisstyrkan i de sex grevskapen, däremot var flertalet av befälen och många av de vanliga poliserna organiserade orangister. Ungefär som om polisen i södra USA skulle ha bestått av Ku Klux Klan under medborgarrättsrörelsen.
Eftersom Officiella IRA hade förfallit till ett gäng testuggande marxist-leninister och inte tänkte skydda de katolska områdena och Provisoriska IRA knappt existerade ännu så bildade katolikerna försvarskommittéer och började dammsuga ön efter vapen. En del lyckades man stjäla från OIRAs depåer, annars var det vanligaste att man fick vapen av före detta IRA-aktivister, vapen som ofta hade legat inoljade sen påskupproret 1916 eller inbördeskriget 1921. En aktivist från den här tiden som jag pratade med för ett tag sen sa "You got the tommy gun (kpist från påskupprorets dagar) if you where lucky, I got a single shot rifle. A bit better than a stone, but only a bit".
I början på 70-talet fick man med hjälp av irländsk-amerikaner igång en smuggellinje från USA, totalt skickade Harrison-nätverket, som det kallas i böcker, uppåt 3000 vapen till norr. I början mest överskott från andra världskrigets dagar, M1-karbiner var en stapelvara, liksom Sten guns, den brittiska kpisten. Senare blev Armalite AR 18 huvudbeväpningen. Nätverket upphörde 1979 när den IRLÄNDSKA polisen sprängde ringen och beslagtog vapensändningar. Just svårigheten att få tag i tyngre materiel gjorde att PIRA blev väldigt duktiga på att tillverka sådant själv, till exempel fjärrutlösta bomber och granatkastare. Även senare, när man fick tillgång till militära granatkastare, föredrog man sina egna.
Nästa stora lina för vapen kom på 80-talet när Kadaffi donerade stora mängder vapen till Provisoriska IRA, semtex, AK 47-or och faktiskt minst sju stycken SAM 7-missiler som dock av någon anledning aldrig användes. Britterna i samarbete med återigen den IRLÄNDSKA polisen satte stopp för vapensmugglingen och fick Kadaffi att dra tillbaka sitt stöd.
Men du behöver faktiskt inte tro på mig. Så gott som varenda puffra Provisoriska IRA har använt finns numera, tack vare den övervakade avrustningen, redogjord för. Det finns inga vapen från republiken. Titta på bilder så ser du hur IRA har varit beväpnade från 1969 och framåt. Först Webleyrevolvrar, Tommy guns, repetergevär från första världskriget. Sen armalites, sedan öststatsmateriel från Libyen.
Vill du läsa riktiga böcker så föreslår jag "Gunrunners, the covert arms trail to Ireland" av Sean Boyne, "A secret history of the IRA" av Ed Moloney eller "Bandit County:the IRA in south Armagh" av Toby Harnden. I den sistnämnda boken finns det mycket information om SAS på Nordirland, så du kan ju hoppa fram till dom fräna bilderna om du absolut inte vill lära dig nåt.