Första Amerikanska medborgaren i andra världskriget dog btw i Finland.
(Om det stämmer, jag har inte googlat tillräckligt mycket, men jag har sett mången inlägg om det. http://www.rpmwin.com/user/padagge/wwii.htm t.ex.)
Ett sant nöje att läsa era inlägg Herr Skribent! Jag läste igenom tråden igår och bara väntade på mera gotti-gott-gott. Tack!
1. Svenska insatser under vinterkriget 30. nov 1939 mrs 13.e mars 1940
1.1 Sovjet krävde år 1939 av Finland:
En ömsesidig ”biståndspakt”
Arrende av flottbasen på Hangöudd (finska viken) samt att där förlägga 5.000 man sovjetiska trupper.
Västra delen av Fiskarshalvön i Norra ishavet.
Förskjutning av den finsk-sovjetiska gränsen 12 km västerut, öar i finska viken.
Allt som allt 2.761 kvkm odlat finskt land i utbyte mot 5.529 kvkm ödeland, norr om Ladoga.
Nu handlade de sovjetiska kraven ej enbart om landavträdelser. I bakgrunden fanns tilltänkta regeringen Otto Kuusinen som 30.e november 1939 utropades som kommande chef för en sovjettrogen regim för Finland. Den regimen blev känd under namnet Terijokiregeringen som i och med freden 13.e mars 1940 upplöstes Kuusinen gjordes istället till ordförande i Högsta Sovjet för Karelsk-finska sovjetrepubliken.
Svenska generallöjtnanterna Ernst Linder och Carl-Gustav Ehernsvärd reste till Boden den 6. jan 1940 och ledde svenska Frivilligkåren från staben som etablerades i Torneå. Sverige var alltså i krig - mot Sovjet och svenska flygflottiljen anföll Märkäjärvi – den 12e jan. Högkvartersorder gavs om avlösning av de finska trupperna 19.e feb. I sak var hela norra Finland ett svenskt försvars- och stridsområde!
Totalt berördes c:a 67.000 finska barn av evakuering från Finland till Sverige
Till Finland anlände som frivilliga sammanlagt 8.260 svenskar, 727 norrmän, 1.010 Danskar.
33 svenskar stupade i striderna.
Svenska regeringen gav i dec 1939 tillstånd att ett frivilligt flygförband fick upprättas. Chef blev major Hugo Beckhammar, som redan några dagar före nyåret rekryterat ca 240 frivilliga, som med tåg reste från Haparanda till Kemi i norra Finland för att förbereda baseringsplatsen i Veitsiluoto. Regeringen beslöt den 30.e dec att ställa fem B Hawker Hart samt tolv J8 Gloster Gladiator till flottiljens förfogande som kom att kallas F19.. Vid den tidpunkten motsvarade det en tredjedel av svenska flygvapnets jaktflyg.
Via den sk Kvarkentrafiken sände Sverige omfattande militär materiel och livsmedel till Finland via lastbilar över det tillfrusna Bottenhavet. Vintervägen från Holmsund till Vasa, en sträcka på 120 kilometer, över isen, plogades från den svenska sidan av Umebygdens vägdistrikt.
2. Svensk krigsmateriel skickad till Finland okt 1939 – 1940 [Ref - Leif Björkman, -18] Okt 1939
12 st 7 cm kanoner m/02
12 st 40 mm lvakan
24 st 27 mm pvkanoner och 20 st radiostationer
Dec 1939
12 st 15 cm haubitser
4 st 10,5 cm haubitser
4 st 10 cm kanoner
20 st 7 cm kanoner m/02
24 st 40 mm lvakan
15 st 37 mm pvkanoner
12 st 8 mm kulsprutor
24 st 6,5 mm kulsprutor
17 st granatkastare
260 st kulsprutegevär
55.400 st 6,5 mm gevär och 30 st kulsprutepistoler
Jan 1940
22 st 40 mm lvakan
1 st 25 mm lvakan
18 st 20 mm pvkanoner
15 st 8 mm kulsprutor
16 st 6,5 mm kulsprutor
8 st granatkastare
160 st kulsprutegevär och 3.400 st 6,5 mm gevär
feb 1940
4 st 21 cm haubitser.
8 st 10 cm kanoner.
48 st 7 cm kanoner m/02 + 12 st 7 cm kanoner m/30.
2 st 44 mm lvakan + 8 st 20 mm pvkanoner.
12 st 6,5 mm kulsprutor.
35 st kulsprutegevär.
25.000 st 6,5 mm gevär.
mars 1940
10 st 20 mm pvkanoner.
4 st 8 mm kulsprutor och 125 st 6,5 mm gevär.
Därutöver levererades
C:a 45 miljoner patroner lätt infanteriammunition och c:a 276.000 granater.
Ett stort antal vanliga lastbilar, ett 50-tal specialbilar som lvkulsprute, mät-, signal m fl fordon.
13 st specialtraktorer.
Komplett utrustning för (utom pjäster med tillbehör) för sammanlagt 7 st artilleridivisioner, ett 7 cm lvbatteri och 2 st akantroppar.
70.000 m uniformskläde.
C:a 11.000 gasmasker.
50 st radiostationer samt fältetefoner.
860 vanliga kikare.
7 st artillerikikare.
500 st kulsprutepistoler.
3. Slutord Nyssnämnda humanitära och militära insatser hade aldrig kunnat äga rum om Sverige hade ockuperats av någon stormakt. Röster som säger att ”Sverige bara satt och tittade på under kriget” ha sålunda grundligt fel. All omnämnd militär materiel skickades via svenska lastbilar över den igenfrusna Kvarken till Finland. C:a 8.000 frivilliga svenskar ställde upp på Finlands sida i kriget mot Sovjet.
Wilhelm Carlgren sammanfattar – De nordiska ländernas traditionella väg förbi deltagande i stormaktskonflikter hade varit framgångsrik, så länge som stormakterna avhöll sig för att utvidga kriget mot Skandinavien, som under första världskriget. Men under andra världskriget var stormakternas krigsmaskiner vida mer utvecklade. Eller ur ett logiskt perspektiv: i ett stormaktskrig var de små och illa rustade länderna enbart brickor i stormakternas spel, i trängda lägen måste de möta svårigheter och/eller hinder för parallella händelser. Såväl Hitler som Churchill hade en tro på snabba okonventionella operationer av skäl som de nordiska ländernas försvarspolitik medförde uppenbara och frestande luckor för militära attacker. Bakom Sovjetunionens anfall på Finland fanns en strategi att erövra områden som senare kunde användas i kommande krig. [Ref – 21]
Ref – 18 ”Det svenska vinterkriget 1939-1940”, Leif Björkman, Hjalmarsson & Högbergs förlag 2007, ISBN 978-91-7224-029-2.
Ref – 21 ”Svensk utrikespolitik 1939-1945”, Wilhelm Carlgren, Allmänna förlaget, Stockholm 1973.
mvh/Skribenten
+ till den där listan kan man lägga de tyska trupptransporterna genom Sverige som hade som enda syfte att hjälpa finnarna (finska ledningen bad Sverige om att släppa igenom dessa tyska trupptransporter). Ändå klagar folk idag på Sverige att vi lät tyskarna genom! Tacka fan för det då vi skulle hjälpa finnarna! Inte ens finnarna är ju det minsta tacksamma för detta idag och vi får bara skit för det
Svensk marin och östersjökriget Bakgrund- och historik
Vid sekelskiftet 1899/1900 hade den svenska flottan moderniserats i snabb uppbyggnad och utveckling. På några årtionden byggdes svenska marinen ut för att omfatta pansarskepp, kryssare, jagare, torpedbåtar, båtar, kustartilleri och marinflyg. År 1902 blev kustartilleriet en särskild försvarsgren som bildades av Vaxholms artillerikår från armén, det fasta minförsvaret och Karlskrona artillerikår. Riksdagen beslöt att den första ubåten skulle byggas och den fick namnet Hajen som blev klar 1905. Efter en stor politisk strid om nya pansarskepp genomfördes den sk pansarbåtsinsamlingen 1912 och på frivillig väg fick man in 17 miljoner kronor och pansarskeppet döpt till ”Sverige” kunde byggas.
Under det första världskriget 1914-1918 var Sverige neutralt och kunde upprätthålla en relativt stark sjöbevakning av territorialhavet. Den svenska handelflottan drabbades hårt och 280 svenska fartyg sänktes med c:a 800 omkomna sjömän och civila. Efter det första världskrigets slut var Sveriges säkerhetspolitiska läge betydligt ljusare genom Tysklands och Ryssland fall. Finland hade blivit en egen nation och de baltiska staterna bildades.
Andra världskriget
Trots att marinen inte hade drabbats så svårt som armén vid 1925 års försvarsbeslut, så var bristen på moderna materiel stor vid andra världskrigets utbrott 1939. I tjänst 1939 fanns 15 U-båtar och lika många jagare. Enligt marinplanen skulle åtta pansarskepp byggas. I själva verket kom bara tre sådana fartyg att byggas; de tre föråldrade pansarskeppen; Sverige, Drottning Viktoria och Gustav V respektive sjösatta 1915, 1917 och 1918. I samband med krigsutbrottet kom dessa skepp att förstärkas med luftvärn. Radarutrustning fanns ej i svensk ägo vid denna tid. Därutöver fanns flera utslitna koleldade jagare.
För att förstärka och modernisera flottan byggdes nya fartyg vid både örlogsvarv och vid civila varv. Lång tradition av fartygsbyggnation fanns vid storvarven från 1850-talen: Motala Werkstad, Göteborgs Mekaniska Werkstad, Lindholmens Warv i Göteborg samt Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm. Motala Werkstad och Lindholmen gick 1910 samman och 1916 omstrukturerades Göteborgs Nya Verkstad till Götaverken. Vid örlogsvarven i Karlskrona och Stockholm hade nybyggnad av fartyg pågått i sekler. Det fanns sålunda lång svensk tradition, resurser och erfarenhet av skeppsbyggeri som stod redo för inför andra världskrigets upprustning av flottan.
Under åren 1938-1945 tillfördes flottan successivt 12 jagare, 17 motortorpedbåtar, 20 ubåtar, 1 minfartyg och 38 minsvepare, sammanlagt 88 nya fartyg. Civila fartyg köptes in och byggdes om för militärt bruk Därutöver kom ett stort antal civila fartyg att inkallas. De nya jagarna byggdes vid Götaverken, Eriksberg, Kockums och i Karlskrona. Motortorpedbåtar byggdes vid Kockums medan U-båtsbyggnation pågick vid Kockums och örlogsvarvet i Karlskrona. Parallellt med varvsindustrin var Bofors en av de stora leverantörerna till marinen av artilleri, pansar och instrument för artilleri. Under första krigsåren inkallades c:a 7.000 man till flottan. Marinens uppgifter under andra världskriget omfattade utläggning av minor, patrullering, eskortering och konvojering av handelsfartyg.
Sovjetiska U-båtsinsatser på Östersjön 1942-1943
Militärhistorikern och officeren Jan Linder och Lennart Lundberg skildrar i boken ”Ofredens hav - Östersjön 1939-1992” kriget på Östersjön mellan svenska marinen och sovjetiska U-båtar. [Ref - Jan Linder sid 119, 120, 129, 143, 147]
Östersjön var mellan åren krigsåren 1939-1945 och ända fram till 1990-talets början ett omstritt gränshav som först Hitler och sedan Stalin, ville dominera. Såväl nazister som kommunister gav sina uttryck för detta genom propagandafrasen ett ”fredens hav”. Vintern och våren 1942 hade varit sträng och först i slutet av april kunde svenska kustflottan löpa ut med övningar till sjöss samt fullgöra sina uppgifter ålagda under neutralitetsvakten. Kustflottan omfattade de tre Sverige-skeppen, nio jagare, åtta U-båtar samt fyra vedettbåtar. Bara 4-6 jagare samt vedettbåtarna var allt som kunde avdelas eskorttjänsten för civila fartyg som hade att göra med import och export enligt upprättade handelsavtal med Tyskland.
Fartygskonvojerna rangerades på bestämda ställen och de eskorterande örlogsfartygen intog positioner utanför handelsfartygen och försökte upptäcka, hålla undan och bekämpa sovjetiska U-båtar. Hydrofonutrustning och UKV-radio fanns ej vid denna tid i svenska flottan. Marinspaningsplan typ Hansa kastade sjunkbomber och markerade mål med rökflaggor. Stadsjagarna (typ Göteborg med hög fart 37 knop) med oljeeldade turbiner, visade sig utomordentliga genom sin snabbhet.
Men bristen på brännolja var svår. Allteftersom lejdtrafiken började fungera bättre fick marinen allt större tillgång av olja och kunde utöka den av handelsflottan eftersöka eskorttjänsten. Såväl Tyskland som västmakterna godkände införseln av olja, Tyskland av skäl som att de drog nytta av eskort av handelsfartygen ävensom eskort av hjälpfartyg med krigsmateriel och trupp genom svenska farvatten och västmakterna av skäl som ge Sverige en möjlighet att hålla örlogsflottan, flyg och armé operativa och som en följd därav utgöra potential på den allierade sidan. Båda krigförande makter hade sålunda ett intresse att tillåta svensk lejdtrafik med import av olja.
Den svenska fartygseskorten taktik var att tvinga fientliga sovjetiska U-båtar till att behålla undervattensläge där deras fart bara var 9 knop som de bara kunde hålla under kortare tid. Resultatet av det sovjetiska U-båtskriget 1942 blev magert. Genom sammanställda uppgifter från Finland, Sverige och Tyskland sänkte de sovjetiska U-båtarna tillsammans 18 handelsfartyg. De utanför Finska viken aktiva sovjetiska 22 st U-båtarna sänkte knappt ett fartyg per U-båt. Sammanlagt sänktes 12 sovjetiska U-båtar med dem c:a 400 svårersättliga besättningsmän. Fem av de sänkta handelsfartygen var svenska.
Östersjökriget från 1942 och fram till krigsslutet är relativt obekant på Flachback, av vad jag kan observera.
Ref ”Ofredens hav – Östersjön 1939-1992”, Jan Linder & Lennart Lundberg”, Infomanager Förlag 2002, ISBN 91-631-2035-6.
Första Amerikanska medborgaren i andra världskriget dog btw i Finland.
(Om det stämmer, jag har inte googlat tillräckligt mycket, men jag har sett mången inlägg om det. http://www.rpmwin.com/user/padagge/wwii.htm t.ex.)
Men nu handlar väl ämnet främst om Fortsättningskriget? Dvs http://en.wikipedia.org/wiki/Continuation_War
En ambitiös och läsvärd artikel på wikipedia förövrigt, finns en del bakgrund att hämta på detta ämne där.
Det är ganska viktigt att skilja på de båda krigen i sammanhanget. Inte ens Arnstad hävdar väl att Finland skulle ha varit nån lydstat till Hitler under vinterkriget...
Detta citat från WP passar ju in med trådrubriken:
Finland had a small (approx. 2,300) Jewish population. They had full civil rights and fought with other Finns in the ranks of the Finnish Army. The Germans had mentioned the Finnish Jews at the Wannsee Conference in January 1942, wishing to transport them to Majdanek in General Gouvernment. SS leader Heinrich Himmler mentioned the Finnish Jews during his visit in Finland in the summer of 1942. Finnish Prime Minister Jukka Rangell replied that Finland had no Jewish question.[99] However, there were differences for Jewish refugees in Finland. In November 1942, the Finns handed eight Jewish refugees over to the Gestapo. This raised protests among the Finnish Social Democrat ministers, and after this no more refugees were handed over.[100] Over 500 Jewish refugees were granted asylum.[101]
The field synagogue in Eastern Karelia was one of the very few functioning synagogues on the Axis side during the war. There were even several cases of Jewish officers of Finland's army being awarded the German Iron Cross, which they declined. German soldiers were treated by Jewish medical officers who sometimes saved the soldiers' lives.[102][103][104][105]
Och:
World War II
Finland's involvement in World War II began during the Winter War, a Soviet Union invasion prior to Operation Barbarossa. A total of 204 Finnish Jews fought in the Finnish Army during the Winter War, of whom 27 were killed.[3] Finnish Jews were among those made refugees after the Red Army conquered Karelia.[4] Finnish national anger at the outcome of that war led to Finland's involvement in the Continuation War (1941–1944)—while Germany launched Barbarossa, Finland resumed hostilities simultaneously. This resulted in a democratically-ruled Finland fighting alongside Nazi Germany. Because it was not a totalitarian state dominated by the Nazi party, Finnish Jews were not subject to the mass persecution and genocide of the rest of Europe. As they were never invaded by Germany, Finland's Jews did not meet the same fate as Russia's, with the genocide perpetrated by or under the cover of the occupying Wehrmacht. The Finnish Far Right did not pursue an agenda of mass persecution of the Jews, possibly because of the influence of Lutheran leaders of the movement. Approximately 300 Finnish Jews fought in the Continuation War. As Finland's forces had substantial German Army forces in support of their operations, the Finnish front was almost certainly unique in having a field synagogue operate in the presence of Nazi troops.[5][6]
Approximately five hundred Jewish refugees arrived in Finland, though about three hundred and fifty moved on to other countries. About 40 of the remaining Jewish refugees were sent for work service in Salla in Lapland in March 1942. The refugees were moved to Kemijärvi in June and eventually to Suursaari island in the Gulf of Finland. It was believed that there they would not be able to have easy contact with influential Finnish Jews[citation needed].
In November 1942, eight[7] foreign Jewish refugees were handed over to Nazi Germany,[8] a fact for which Finnish prime minister Paavo Lipponen issued an official apology in 2000.[9] No further foreign Jewish refugees were deported from Finland after protests by the Lutheran ministers, the Archbishop and The Social Democratic Party.
Also around 1942 an exchange of Soviet POWs took place between Finland and Germany. Approximately 2,600 - 2,800 Soviet prisoners of war of various nationalities then held by Finland were exchanged for 2100 Soviet POWs of Finnic nationalities (Finnish, Karelian, Ingrian, or Estonian) held by Germany, who might have volunteered in the Finnish army. About 2000 of the POW handed over by Finland joined the Wehrmacht. Among the rest there were about 500 people (mainly Soviet political officers) who were considered politically dangerous in Finland. This latter group most likely perished in concentration camps or were executed. Based on the a list of names, there were 47 Jews among the extradited, though they were not extradited based on religion.[10]
Later in the war, Germany's ambassador to Helsinki Wipert von Blücher concluded in a report to Hitler that Finns would not endanger its citizens of Jewish origin in any situation.[11] According to historian Henrik Meinander, this was realistically accepted by Hitler.[11]
Yad Vashem records that 22 Finnish Jews died in the Holocaust, although all of them died fighting for the Finnish Army. Two Jewish officers of the Finnish army and one female Lotta Svärd member were awarded German Iron Crosses, but they would not accept them.[12]
__________________
Senast redigerad av fboba40 2013-03-31 kl. 21:28.
