Hjälp - Jag får ångest av mitt dejtande.[/mod]

Först lite bakgrundsinformation. Jag är en "vanlig" kille runt 28 år som varit mobbad nästan hela grundskoletiden, sen kommit tillbaka, fullföljt gymnasiet, pluggat på högskola och nu håller på med en rätt lång högskoleutbildning.

Jag har alltid lidit av dåligt självförtroende och dålig självkänsla (se mobbningen) och det är först nu på senare år som jag kunnat släppa en del av det dåliga självförtroendet och våga ta plats i offentliga sammanhang (föreläsningar, etc). Det faktum att jag inte verkar lida av dåligt självförtroende längre har lett till att tjejer har visat intresse för mig och efter väldigt sporadiska kontakter med det andra könet (pga av det dåliga självförtroendet) så kan man nog säga att jag är desperat efter kärleksrelationer och fysisk kontakt. Den här hösten har inletts med flera kontakter med tjejer som jag lärt känna och velat lära känna ännu närmare, så har inte riktigt skett.

För sex veckor sen träffade jag en tjej via nätet och vi träffades och hade trevligt. Hånglade och så vidare. Vi höll kontakt via nätet och pratade nästan varje dag, rätt djupa konversationer, men sen har det bara runnit ut i sanden.

För en månad sen träffade jag en kvinna som jag umgicks intensivt med i tre dagar och var väldigt fysisk med (dock inte intim). Allting var jättemysigt och jag tänkte att det här kan nog bli något. Efter tre dagar berättar hon dock att hon träffar en annan kille som hon är intim med och att hon mest ser mig som en kompis. Jag reagerar rätt starkt på det här och bryter ihop och skickar iväg en massa sms till henne efter att vi skiljts åt för dagen. Hon svarar och förstår inte varför jag reagerar som jag gör. Dagen efter pratar jag med henne via nätet och hon tycker att jag skrämmer henne och hon vill nog inte ha mer kontakt med mig. Jag blir jätteledsen och bryter ihop och har ett par riktigt dåliga dagar. På lördagen får jag ett sms där hon frågar om jag vill ha sex med henne. Jag svarar att det vill jag absolut och vi träffas nån timme senare och har sex. Hon gör klart att det bara handlar om sex och ingen känslomässig kontakt. Jag går med på det, men känner att det inte känns bra alls. Hon lämnar min lägenhet och jag mår rätt okej, dagen efter känns värre och dagen efter det också, men sen kommer jag tillbaka och mår rätt okej. Vi har inte hörts sen dess.

Efter denna incident träffade jag ytterligare en tjej via nätet och vi träffades och det blev lite hångel och mys och det var trevligt. Samtidigt hör en tjej av sig som jag gått i samma klass som i våras och vill träffas. Jag har varit intresserad av henne sen dag ett jag såg henne i skolan, men det här är en tjej som är så vacker att jag aldrig någonsin trodde att hon skulle vara intresserad av mig. Sista dagen i våras skickade jag iväg ett email till henne och hörde om hon kanske ville träffas under sommaren och ta en fika eller så. Jag fick aldrig något svar under sommaren och tänkte inte så mycket mer på det, men så första dagen på terminen så svarar hon faktiskt och vill absolut träffas och fika. Jag blev givetvis glad, men tänkte att det nog var en kompisgrej. Hon gjorde dock klart rätt snabbt att det var nog mer än kompis hon ville vara och jag är givetvis hur lycklig som helst över det. Problemet är att hon har en kille som hon dessutom bor hos och som hon inte vet om hon vill lämna eller ej. Vilket gör att jag står utanför och känner mig livrädd att hon ska välja den andra killen.

Och det är här som mitt problem börjar: När jag började träffa tjejen från nätet och den gamla klasskompisen (ungefär samtidigt), så kändes det jättebra, men nu har den känslan övergått i ångest. När jag träffar klasskompisen känns allt skitbra och jag kan slappna av och bara sitta och titta på henne och hon likadant, men kontakten med henne har övergått från jättegulliga sms med rader som: "jag tänker på dig" och "jag ska försöka drömma om dig" till mer standardiserade sms och det gör mig orolig och numera vaknar jag nästan varje morgon med ångestkänsla i kroppen och gråten i halsen och jag förstår inte varför.

Jag förstår givetvis att en del av ångest beror på att jag har ett enormt behov av fysisk kontakt med någon och behov av att känna mig älskad och det kan givetvis inte gå med blixthastighet med någon man träffar, men bara den här ovissheten gör att allting känns så extremjobbigt. Jag har börjat fundera på om det här panikångest det handlar om, men bortsett från illamående och panik-känsla i kroppen så stämmer inte symptomen in.

Vad ska jag göra? Till saken hör att jag lider av diabetes, aura-migrän och depression sen tidigare och käkar medicin mot samtliga 3 saker.

Känner du behov av fysisk kontakt, gå till en massör. Ok att det inte är samma sak med någon som masserar dig för pengar, men det är ändå ett rätt ok substitut. Vad gäller att känna sig älskad, har du funderat på sådan verksamhet som röda korsets besöksvänner? Alltså att vara volontär att komma och hälsa på gamla människor och prata med dem.

Jag tycker inte att du ska satsa på ngt seriöst förens du är ännu säkrare på dig själv.

Uppriktigt talat så är det där vanligt bland både tjejer och killar.
Att du känner obehag och ångest över separationer och uppvisar ett "påfluget" beteende när du får dissen är något som nästan alltid lyser igenom innan det ens har hänt. Det märks liksom på något sätt och folk blir avskräckta av det. Och jag tror att dina ångestkänslor just nu är en rädsla över att hon ska fetdissa dig på mållinjen. Jag förstår om det här låter helt skumt men om jag vore du så skulle jag försöka att anstränga mig så mycket som möjligt för att kartlägga det egna beteendemönstret, typ rannsaka dig själv, se hur du reagerar,när och exakt vad som utlöste dina känslor.
Försök sedan att komma ihåg att det är helt okej att känna exakt den känslan du känner. Stanna kvar i den ett tag och lär dig att hur dåligt det nu än känns för stunden så försvinner det inte förens du är färdig med känslan.
vilket man egentligen inte bestämmer själv.

Detta låter också lite konstigt kanske men, knulla runt lite om du har den möjligheten och om du tycker att det verkar kul.
Sedan ska du göra nya försök till dejting och så.

Jag personligen tycker att one-night stands är det bästa som finns för att öva bort ett sånt mönster. Inte för mycket känslor men fortfarande ganska viktigt att lägga sina kort rätt, precis som när man ska dejta någon.
One night stands är som en övningskörning till dejting och när du sen slutligen får ordentliga känslor för någon så har du bättre självkänsla, självförtoende och kommer kunna utsråla det.

Ju mer du vet om dig själv desto bättre kan du spela det sociala spelet.
Man får inte glömma att det faktiskt tyvärr är ett spel. Eller mer som ett fågelkurtiserande, hoppa fram och tillbaka.

Efter ett tag så kommer du att inse att du har mer kontroll och blir då inte så jävla utsatt.

hoppas det gav ngt. Jag har en tendens att uttrycka mig lite lustigt och sväva iväg ibland. Tjingeling

problemet är lite att jag blir på jättegott humör när den ena tjejen hör av sig och blir genast lugnad av det och sen brukar den dagen flyta på rätt bra. Samma sak om jag vet att jag kommer få träffa henne en dag eller någon kommande dag, då funkar det jättebra, men så fort jag känner mig minsta osäker på relationen så blir ångesten övermäktig och det blir som en klump i bröstet och ingenting känns roligt.

På sätt och vis tror jag att det här kan vara förstadiet till en ny depression (trots att jag äter ångestdämpande medicin) för när jag vaknade imorse till exempel så kände jag att jag inte alls hade någon lust att kliva upp ur sängen. Inga planer, inget att göra, osv. Normalt sett har det aldrig varit något problem, iallafall inte under 4½ åren jag varit singel och inte brytt mig om att göra något åt den saken. Idag kändes det pest och om jag jämför med dagar då jag faktiskt har något att göra, vardagar, etc, så är det som natt och dag. Det är som om jag blivit beroende av att umgås med människor samtidigt som det blir en social baksmälla dagen om jag inte får umgås med människor igen. Det är en extremt ond cirkel och jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen.

Visst, one-night stands kanske kunde vara kul, men dels känner jag att jag måste ha djupare känslor för personen jag ligger med för att det ska vara kul eller ens funka och dels har jag ingen aning om hur man går tillväga för att ordna de där one-night-standsen. Jag har svårt att tro (och det här är ju det dåliga självförtroendet) att någon kvinna som jag pratat upp under en kväll skulle vara intresserad av mig på det sättet (inte så att jag har ett ofördelaktigt yttre, men det är nog inte så fördelaktigt heller).

Samtidigt känner jag att jag börjar närma mig en ålder där det här med att spela spel för att komma någon vart känns så jävla patetiskt och idiotiskt, men det kanske bara är att acceptera att det är så det går till.

den fysiska kontakten ska väl helst hänga ihop med att känna mig älskad så det funkar inte riktigt med en massör. Det är väl egentligen inte så att jag inte är älskad, min familj älskar mig garanterat, men det känns på något sätt som att det ska vara så (även om det för många inte är så), visst, det kanske är att ta min familj för givet, men jag behöver något djupare än så.

Tja, lycka till då. Jag har gett upp på det där med förhållanden efter 25 år av total torka på den fronten. Lika bra att gå vidare med saker som man faktiskt kan göra något åt iställer.

Jag håller nog med tidigare skribenter att du måste börja med att jobba på sig själv. Risken om du är desperat efter närhet är ju att du skrämmer tjejerna du träffar genom att vara alldeles för på. Det är visserligen trevligt att killen menar allvar men går det för fort börjar i alla fall jag ifrågasätta om det är mig han är kär i eller bara tanken på att ha någon.

Sen kan man visst ha någon vid sin sida i jakten på bättre självkänsla/ självförtroende men denna borde i så fall vara insatt i problematiken och kunna hjälpa och stötta. Hela det här jag söker nått seriöst men har en pojkvän/sambo på sidan om tycker jag ringer illa. Först reder man ut om man vill eller inte vill ha ett förhållande innan man börjar leta någon ny. Vad är det annars som säger att om hon väljer dig så är det en annan kille hon skickar "jag ska försöka drömma om dig" meddelanden till.

Jag tror benhårt att du känner dom känslorna just därför att det ligger en undermedveten och en medveten inlärning att inte lita på människor.
Jag tror aldrig man blir av med den känslan helt men det är ju skillnad på en känsla och på stark ångest.

Nu får du missförstå mig rätt men om du är en utav dom få lyckliga som kan känna av en depression innan den har satt sig helt så är det extra viktigt att du jobbar mot den. Depression är inte en förkylning men många människor ser det som om det vore något ostoppbart. Du känner dig låg, likgiltig till vardagen osv osv, men trots att du kanske inte helt styr över detta så är ett vanligt missförstånd att bara låta sig flyta med och tro att det ska gå över av sig själv. Så är inte fallet. Det är extra tufft att jobba mot en depression för att samtidigt som det är viktigt att tillåta sig själv att känna dessa negativa känslor och tankar så måste man vara sin egen förälder och säga åt sig själv när det räcker. Inget är slumpartat och du kan själv bestämma utloppet av den dåliga period i många fall. Låt inte likgiltigheten skölja dig med självömkan för länge. Då blir du din depression till slut.

Det där med one night stands är ju personligt men om man unnar dig själv att ha roligt utan att det behöver vara så allvarligt så tror åtminstone jag att man mår lite bättre. Men som sagt alla tycker inte om det. Och ONS har ofta setts som lite fult och kallt och drygt men det är ju inget fel att två männsikor endast delar attraktion för varandra och bara har roligt.
Jag är helt övertygad om att du kan svänga ut på krogen eller internet och bara hooka upp ngn. Det krävs inte så himla mycket egentligen. Är du helt lost i den världen så finns det ju faktiskt uppenbara "knullsidor" om inte annat. Där folk faktiskt bara vill ha ngn att ligga med.

Sorry men det tragiska är att alla spelar det sociala spelet vare sig dom vill eller inte. Vi bor ju i en värld där lagom är bäst. Du ska inte vara för på men inte heller för ointresserad. Det väljer man inte. Jag som tjej kan tycka att det är mer påtagligt än vad killar kanske gör. Men man spelar bara med olika mål och förutsättningar. Kanske är det lättare om man inte romantiserar för mycket av det där med dejting och kärlek. Romantik är ett begrepp som vi människor bara lagt till för att skillja på våra egna känslor.
Och med tusentals hollywoodproduktioner som talar om för oss hur en relation egentligen skall se ut så blir folk lite tunnelseende.

Tänk om! Vad är det EGENTLIGEN du vill ha. Bekräftelse eller kärlek