Kan man vara "lätt" manodepressiv?

Den här tanken har slått mig ett par gånger: Tänk om jag är manodepressiv?
Jag har läst i psykologiböcker och på olika hemsidor om manodepressiv. De olika fall jag har läst om stämmer verkligen inte in på mig, de är alldeles för... stora.
Folk som blir så maniska att de får vanföreställningar, fix idéer som de prompt måste genomföra m.m. Ligga sömnlös i flera nätter, vara deprimerad i månader och hela tiden tänka på självmord m.m.

Sådant stämmer inte alls in på mig. MEN, symptomen stämmer på mig i en liten skala, så att säga.

Jag kan bli jävligt deppig, känna mig minst i världen, värdelös. Men jag vet inte om det räknas som deprission eftersom att det oftast går över på några timmar.
Sen så blir väl alla deppiga emellan åt. Bara det att jag inte tror att folk blir det på samma sätt som jag blir. Jag blir bara... tom liksom, plus ett det inte behöver vara något speciellt som "utlöser" det.

Sömnproblem har jag, men inga jätte allvarliga, vissa perioder har jag svårt att somna av oro och ångest. Samma hopplöshet som vid deppighet.

Manisk blir jag, men inte lika mycket som det jag har läst om. Jag får soma enorma, underbara energikickar när det känns som att jag kan klara allt, fan, jag är bäst i världen!!! Jag är en kreativ person, och om jag är lite "manisk" så blir alla toner jag rör vid till guld, nästan.
Jag har alltid vela bli artist, och det är där jag märker att jag är nere eller uppe. Är jag nere så kan jag inte skapa någonting nästa. Jag har ingen lust, eller så blir det jag skapar jävligt deppigt. När jag är "manisk" så är skaparlusten enorm och det saker går väldigt lätt för mig, då känns det som att jag lätt kan försörja mig på musik, jag kan lätt spela låtar och hålla igång en publik timme efter timme.
När jag får dessa energi kickar så har jag absolut kontrollen, och det jag har läst om säger att man i princip tappar kontrollen över sig själv och blir väldigt impulsiv. Det känner jag inte igen. Inte att jag tappar kontrollen.


Lång text, men jag ville förklara mig lite tydligare. Så vad tror ni?
Är jag kanske lite lätt manodepressiv - i så fall, vad göra? - eller är jag en vanlig liten 19-åring?

Då ska nog inte oroa dig, du är en vanlig tonåring

Tycker inte heller att det låter som att du skulle vara bipolär. Troligtvis helt naturliga svängningar i humöret.

MVH
Manodepressiva Herr Reporter

Det kan absolut vara helt vanliga tonårshormonsvängningar, men det passar också in på cyclotymi, som kan beskrivas just som en mildare version av bipolär II. Cyclotymikern pendlar mellan dysthymi och hypomani snarare än depression och mani. Cyclotymi kan utvecklas till bipolär II.

Bipolaritet är knepigt, dels ska man inte vara för snabb med diagnosen, alla människor har ju perioder där de mår bättre eller sämre, har svårt att sova och så vidare, det är en naturlig del av livet, dels ska man inte heller ta för lätt på sådana symptom då bipolär sjukdom kan vara mycket allvarligt och helst vill man ju undvika att få diagnos först när man vaknar upp på psyket efter en manisk episod.

Mitt råd: Gå till en läkare (psykiater) om du känner för det. Det skadar ju inte och det kan överlag kännas bra att helt enkelt få beskriva hur det känns så får de komma med en åsikt. Men framför allt, håll koll på om det blir sämre. Som sagt är det med tanke på din ålder inte alls långsökt att tro att det bara är hormonerna som spelar in, antagligen är det till och med troligt, men känner du att du får större problem, att det börjar påverka vardagslivet och så vidare så tycker jag definitivt att du ska ta vidare kontakt med psykiatrin.

Hellre gå dit en gång i onödan än att dra ut på det för länge och sen spendera 6+ år som sjukskriven/i rehabilitering. Till exempel.

Att få diagnosen bipolär är lika poppis som alla andra psykiatriska diagnoser. Det tycker jag man absolut ska gå till läkare för att få veta. Även psykiater är generösa med den diagnosen. Ibland efter 20 minuters intervju.

Japp, det har tyvärr blivit något av en modediagnos, precis som ADHD och Aspergers till exempel, och det gör bara saken värre om man frågar mig. Det försvårar för de som har riktiga problem att bli tagna på allvar.

Ta det lugnt säger jag.

Är det så att andra reagerar på det så kan det vara poäng att söka, annars ta det lugnt och prata med kompisar, eller föräldrar om du har bra kontakt med dem.