Tips på asiatisk film

Galenpannan Takashi Miike slog mig första gången med häpnad då jag såg Ichi the killer för snart 4 år sedan som i hans tecken gick i våldets och den råbarkade Yakuzaa-stilens tecken. En klockren film som numera anses kult och klassiker för hela slanten, vad Miike gjort sen kan väl diskuteras men allt är ju inte heller guld som glimmar vilket jag märkte i Imprint.

Miike är ju trots allt hyggligt känd för sina människoporträtt såväl som dom lyser upp filmen något snäpp märkte jag efter att ha blivit introducerat till filmens samtliga karaktärer som mestadels består av en och samma familj. Familjen i sin tur är allt vad dysfunktionella relationer står för, en dotter som livnär sig som prostituerad, sonen misshandler modern regelbundet som sen flyr in i heroinberoende medans fadern med sin excentriska mani filmar allt i en dokumentär. Miike har i och med familjeporträttet försökt återskapa och göra en någorlunda våldsam berättelse som ändå rymmer en del kärlek på perversiterat sätt, i viss mån blir jag tilltalad av vissa scener som kan vara extremt komiska för situationen samt äcklas av hur sonen våldför sig på modern. Allt i sin tur skapat med ytterst realistisk finess som Miike har skapat ur att använda sig mestadels av faderns handkamera och föra filmarbetet vidare och bearbetar därifrån i sin tur upp filmen till vad den är.

Vad man nu i efterhand kan känna att man sett är väl en groteskt grym film om sargade människoöden på randen till vare sig galenskap eller destruktivitet vilket bevisas fler gånger. På ett egendomligt sätt (som vanligt) har Miike skapat någon form av dekadent livsbild av det moderna samhällets kollaps med som sagt fokus på Japan, alla perversitioner som vi har sett därifrån och deras våldsamma historia i filmhistorien tyder tecken på en sjuk gärna. Huruvida Miike nu själv är sjuk i skallen eller bara en fantastisk konstnär med bara Jörg Buttgereit som motstånd är han nog en av vår tids största gore-regissörer.

Eighteen year-old Tae-hoon and Mi-jung have been going out for 100 days. During winter break they decide to take a trip to the beach to celebrate their anniversary. When they are back home after a few days, they have to confront a harsh situation – Mi-jung’s parents don’t allow them to see each other until they become college students. Tae-hoon struggles to keep their love and wanders around Mi-jung but she is eventually changed and avoids him as her parents wish. Winter turns to spring, and Tae-hoon and Mi-jung both turn nineteen.