Alkoholism - sjukdom eller ej?

Detta känns som en helt meningslös diskussion. Tolvstegsprogrammet är ett skämt med sämre behandlingsframgångar än att inte göra något alls. Dock kvarstår faktum att du alltid har kvar en del av de förändringar som skett i hjärnan till följd av ett beroende, det är därför det generellt sett alltid finns risk för återfall även om det minskar mycket kraftigt efter några års renhet (en del förändringar är helt reversibla, andra är det inte helt men även dessa "försvagas" med tiden). Man förstår idag rätt mycket om problematiken kring beroenden på neurologisk basis och man kommer med stor sannolikhet kunna göra betydligt mer för att genuint bota människor med dessa i framtiden. Att prata om "svaga själar" som tolvstegsprogrammet gör är lika kontraproduktivt som att fnysa och säga att "det är minsann ingen sjukdom, cancer är en sjukdom ( )". Vad sedan före detta alkoholister sedan vill kalla sig själva bryr jag mig personligen inte så mycket om. Om du nu vill gå och störa dig på vad de kallar sig själva får du väl göra det antar jag.

Alkoholism är ett beroende inte en sjukdom. Häll ut spriten för de som inte klarar av att låta bli alkoholen. Rökare kan göra likadant och även sluta upp med att tända en cigarett i andra personers närhet. Gå en bit bort om ni ska bolma rök.

Att inte kalla alkoholism för en sjukdom handlar inte ett dyft om att man vill alkoholister väl i alla fall, det är ett som är säkert. Det är samma sociala mekanismer som man ser kring fenomen såsom fetma till följd av matmissbruk. Man hoppas kunna skambelägga något så mycket att det inte förekommer, något som kanske låter intuitivt men som bara leder till ökad stigmatisering, ökat lidande och därmed ökad eller bibehållen fetma för de drabbade. Enligt buddhismen är okunskap en av de största källorna till lidande, och det ligger nog något i det.

I grunden tror jag vi är mer överens än vi tror. Hur f-n blev det? Haha!

Jag kan på ett vis förstå de beroende som vill kalla det för sjukdom, för då har de något de måste ta ansvar för, och skall ta ansvar för. Men det där är tveeggat. Jag tror det kan vara kontraproduktivt att kalla sig alkoholist efter många års nykterhet. Att efter man tillfrisknat från beroendet fortfarande kalla sig alkoholist ser jag liksom ingen poäng med. Även om det finns någon form av störning i receptorer eller kemi så är det ju ingen sjukdom som märks på något vis i livet. Verkar vara svårt hitta något matnyttigt i ämnet.

Det finns säkert ett stort antal personer som egentligen skulle kunna dricka måttligt men som har blivit indoktrinerade att tro de lider av en livslång sjukdom kallad alkoholism. Som jag tidigare skrivit så tror jag att det inte är en så god idé att börja dricka om man en gång varit beroende. Men jag tror inte det är svart eller vitt heller. Jag tror det är individuellt.

1. bra

2. Det finns många sjukdomar som inte märks om man gör livsstilsförändringar. Det finns också sjukdomar som går i skov. Ta t.ex. en person som haft ett MS-skov och sedan går i 15 år utan ytterligare skov samt är helt symptomfri. Har denne inte MS för det? Vetenskapen är rätt tydlig på den punkten.

3. Det tror jag inte. Uppföljningsstudier på alkoholister har tydligt visat att det är väldigt hög återfallsfrekvens bland de som inte upphör helt med alkohol. Det är samma sak med alla genuina beroenden, oavsett om det är heroin alkohol porr eller vadsomhelst. Det finns ett fåtal individer som har varit till synes beroende men senare ändå kan dricka måttligt. Det är mycket ovanligt och dessa människor verkar heller inte rapportera att de känner sug efter mer alkohol. Deras beroende tycks alltså inte ha lett till de förändringar i hjärnan man oftast ser.

Det finns ibland en föreställning att om man kallar något för "sjukdom" så leder det till ett minskat personligt ansvar. Det är så klart inte så. Egentligen existerar över huvud taget inte något personligt ansvar eftersom någon fri vilja inte finns, men det är en användbar mental konstruktion och den påverkas inte av om man har en sjukdom eller ej. Att känna ansvar inför sin alkoholism är en stor del i tillfrisknandet; hur skulle någon sjukdomsbehandling kunna ignorera den kanske viktigaste medicinen?

Spelar väl ingen roll vad man kallar det.. Alkoholism kanske inte är en sjukdom som så, men personen som är alkoholist är ju vad jag skulle klassa sjuk och i behov utav vård genom både terapi och kanske även fysisk vård(de får ofta näringsbrist, förstår levern, om det är riktigt illa delirium tremens mm). Kalla det vad man vill men en alkoholist är ju knappast frisk och hjärnan skriker efter behovet utav sprit; deras receptorer fungerar inte som för normala människor.
Jag tycker det är ohyfsat "Det är bara att sluta, alkoholister är bara svaga och har dålig karaktär" om man inte varit i situationen själv.

Ja men nu pratar vi alkohol. Klart det handlar om att ändra livsstil.
Alkoholberoende går inte i skov.
Jag påstår inte att man har minskat ansvar om man kallar det sjukdom.
Har man gjort sig kvitt beroendet så har man. Sen har man ansvar för sin nykterhet.

Som jag hela tiden hävdar och har skrivit; det är ingen god idé att börja dricka igen om man varit beroende.

Jag vet inte vilka siffror du sett och vilka undersökningar du refererar till när du skriver om undersökningar om återfall hos tidigare beroende.

Jag reviderar. Jag skulle inte kalla alkoholism en sjukdom längre. En diagnos dock.
AA-fanatiker hänvisar till WHO hit och dit, men så fort jag frågar en kommuns socialutskott blir svaret annorlunda.
OM ex. en 12-stegsbehandling skulle vara evidensbaserad bot på en sjukdom skulle samtliga kommuner i landet "automatiskt" skicka alla till dessa behandlingar.
Nu är det inte så. Det finns folk som bönar och ber om en 12-stegsbehandling som blir nekade av endera skäl och det finns folk som INTE vill komma på en 12-stegsbehandling som hamnar där.

Idag, om det skulle bli aktuellt, skulle jag aldrig välja en 12-stegsbehandling igen. No way.

va?

Går du på AA-möten?

För mer än 30 år sedan hade man gjort adoptionsstudier som tydligt pekade på förekomsten av en genetisk benägenhet att utveckla alkoholberoende. Exempelvis http://dx.doi.org/10.1001/archpsyc.1980.01780180075008.

Därmed inte sagt att alla alkoholproblem beror på gener endast, men din genuppsättning påverkar i hög grad risken för att fastna i dryckenskap, liksom miljöfaktorer.

Jag tycker det är viktigt att vetenskapliga fakta inte förnekas, även om "alkoholisterna" naturligtvis själva inte får tillåtas ursäkta sig med en hopplös situation och att deras öde är beseglat. Deras enda chans till att bli bättre är insikt om att de själva måste samla den inre styrka som krävs för att sluta dricka, oavsett hur svårt det är.

Slutligen kommer många ändå att misslyckas och många kommer lika fullt att drabbas av såväl följdsjukdomar som för tidig död.

Tänkte skriva nåt, men så hade du redan gjort det. Hela paketet kring detta är viktigt att komma ihåg.