Alkoholism - sjukdom eller ej?

Det intressanta med alkoholism är ärftligheten. Det är väl konstaterat i adoptionsstudier (DVS barn till alkoholiserade som adopteras till ickealkoholiserade hem) att risken är kraftigt ökad för den som har biologisk förälder som är alkoholist. Likaså tvillingstudier.
Japp, alkoholism är en sjukdom.

Om alkoholism är en sjukdom, vad är då det helsvenska begreppet "utbrändhet". Och nu menar jag sjukdom baserat enligt Försäkringskassans bedömning, inte IOGT-NTO eller "ensamstående förvärvsarbetande trebarnsmammors förening"....

Alkoholism är absolut inte en sjukdom. Ett beroende, och ett vanligt sådant, men ingen sjukdom. Close but no cigarr.

Tycker inte det bör klassas som sjukdom.

Det handlar trots allt om ett beroende som är självvalt. Alla vet att det är skadligt att dricka sprit, och kan man inte hantera den så bör man inte dricka.

Om det finns arvsanlag för att bli alkoholist tvista de lärde, men faktum är ju att ingen blir alkis efter första supen och alla som är alkoholister bör nog vid någon tidpunkt i ett rätt tidigt stadie ha funderat på vad fan de håller på med.

Att de ändå valt att köra på och inte lägga spriten på hyllan är självvalt och därmed kan det inte heller kallas sjukdom.

Man kan väl säga att alkoholism rent fysiskt är ett sjukdomstillstånd, men att gnälla över att man lider av sjukdomen alkoholism känns lite som att gnälla över AIDS när man har haft analsex med en haitisk knarkare.

Men spelar det någon roll om det är självvalt eller inte för om det är en sjukdom? Är inte lungcancer en sjukdom heller då eftersom man vet att man kan drabbas om man röker? Det slutar väl inte vara en sjukdom bara för att man utsätter sig för den själv?

Alla vet att sprit är skadligt, men det är som med bilolyckor, det drabbar inte mig. Om jag kör bil och krockar och blir svårt skadad så bör jag enligt samma resonemang inte vare sig sjukskrivas eller invaliditetsersättas, för alla vet ju att det är farligt att åka bil.

Ärftligheten är lite intressant. Jag fick för några månader sedan reda på att jag i en del av min släkt som jag trodde var oförvitlig och "högkyrklig" hade en alkoholiserad farfars far. Två av hans bröder var riktigt glada i spriten också. Min farfar var tjurnackad nykterist och betraktade folk som drack som lägre stående varelser. En följd naturligtvis av hans egna upplevelser som barn. Detta fick jag reda på två år efter att jag själv nyktrade till. Min far blev halvt alkoholiserad efter att hans far hade gått bort och jag inte längre bodde hemma, då var det liksom fritt fram. Alla alkoholister jag känner har alkoholism i släkten. Det räcker för att övertyga mig om ärftligheten.

Varje alkoholist kan också berätta hur de gett sig fan på att inte köpa sprit en dag men likväl funnit sig på väg ut från bolaget med fulla kassar utan att begripa hur det gått till. Sprithjärnan tar över och jag tror det är omöjligt för en som inte varit där att förstå, det handlar ju bara om karaktär eller? Sjukdomsklassning eller inte, självvalt eller inte så är det ett sjukt tillstånd som vi inte har något försvar mot förrän vi kapitulerar inför det och erkänner oss besegrade av det. Då kan vi börja förändringen.

Jag tror att de allra flesta som är alkoholister har det i generna och blir förälskade i fyllan från första stund. Alkoholen gör saker med vårt lustcentrum som "normala" inte känner. Det finns säkert några som kämpat hårt för att bli alkoholister också men majoriteten har det i sig från början. Likaväl som många andra sjukdomar också är genetiskt betingade. Hos alla bryter det inte ut men det ligger där latent och kan förmodligen triggas av annat än alkohol också.

Man kanske skulle kunna sovra bland brukare och framtida missbrukare genom att på något sätt gradera euforin man upplever som påverkad

En tråd om samma ämne, dock med ett otroligt barnsligt resonemang till trådstart: http://www.flashback.org/showthread.php?t=157857

Tack för länken, förstår inte att jag missat den tråden. Mycket bra tråd och mycket bra debatt, rekommenderas att läsa. Jag brukar ha en förmåga att trassla in mig i diskussioner så det var skönt att se Rigor Mortis mycket klargörande inlägg. Alltid roligt med folk som vet vad de talar om.

Men den där jämförelsen haltar ju rejält. De flesta kör i många år av sitt liv och unvdiker dödsolyckor. Dricker du ett helrör per dag är det inte frågan om det eventuellt är skadligt - det är skadlig och resulterar i skrumplever och andra otrevligheter.


Klassisk "strawman".. ALLA har någon alkoholist i släkten. Och visst är det lättare att skylla på släkten - även om det är ens kusins brors farfar


Klassiskt AA skitsnack. Alkohol är främst psykiskt beroendeframkallande. Det finns inget som heter att man "helt plötsligt vaknade upp med en flaska i handen". Man har själv gått till bolaget, köpt spriten, och sedan konsumerat den.

Varför ska alla alkisar behöva ta på sig någon offerroll? Jag säger inte att det svartnade för ögona och att jag vaknade med en snus i käften bara för att jag snusar..


Och jag tror att vissa helt enkelt inte kan hantera spriten lika bra som andra, men ändå dricker bara för att "vara som alla andra" istället för att inse att sprit inte är deras grej.

Att det skulle vara något genetiskt betingat eller annat tjafs ger jag inte mycket för, däremot kan jag nog tro på "grupptryck" i den bemärkelsen att vissa helt enkelt inte bör dricka sprit men ändå gör det för att passa in.

Nu var det alkoholism som sjukdom det gällde, inte dess skadeverkningar. Alla vet att det är farligt att dricka, inte enbart för skrumplever.


Nu var det i rakt nedstigande led i mitt fall och jag skyller inget på någon. Jag konstaterar att alla alkoholister jag känner har det i släkten.



AA-skitsnack? Jag gjorde det långt innan jag hamnade hos AA.


Vem har pratat om offerroll? Jag konstaterar hur det ligger till.



Det är möjligt att många dricker pga grupptryck etc, men det är inte de som blir alkoholister. De som blir alkoholister älskar ruset, och det är ingen som inser att det inte är deras grej när de älskar det. Alkohol var inte min grej, absolut inte men hur skulle jag kunnat inse det när jag älskade ruset. Det blev för mycket den här gången bara, nästa gång så blir det bättre. Och nästa, och nästa, och..

Sen är det bara för dig och andra att tycka precis vad ni vill om sjukdomsbegreppet. Det fortsätter att vara en sjukdom, trots era åsikter. Jag kan bara hänvisa till WHO och den tråden det länkades till tidigare. Rigor Mortis argumenterar bättre än jag.