Juridicum är inget undantag.
Citat:
2. Konsonanter
[...]
c har samma ljudvärde som i franskan framför hård vokal (capital). Vi bruka uttala c som svenskt k-ljud, vilket egentligen är ett onöjaktigt uttal, då vårt k-ljud är aspirerat (= k + h).
Ljudförbindelsen sc uttalas som s + k: Scipio; scio jag vet, scaena tält, scen.
Ursprungligen var c tecken även för g-ljud. Spår härav finnes i förkortningarna C. för Gaius (även skrivet Caius) och Cn. för Gnaeus (även skrivet Cnaeus).
[...]
Anm. Under medeltiden genomgick uttalat många förändringar. Bland dessa märkas särskilt följande:
c fick ljudvärdet ts eller s, först framför i + vokal (condicio villkor), sedan även framför alla mjuka vokaler (Cicero, Caesar). I Tyskland var uttalet ts, i Frankrike först ts, sedan s, i Sverige s.
t fick ljudvärdet ts framför i + vokal (oratio tal), dock ej efter s (ostium mynning). Då c och t alltså fick samma ljudvärde framför i + vokal, förväxlades ofta dessa konsonanter i skrift. Man skrev t. ex. conditio i st. f. condicio och omvänt oracio i st. f. oratio.
g uppmjukades till ett (mer eller mindre) j-liknande Ijud framför mjuk vokal. I svenskt medeltidslatin hade dock g i regel sitt gamla ljudvärde: agitare, lånord 'agitera'. Att g i en del fall, särskilt i börian av ord, hos oss uttalats som j kan bero på inhemska språkvanor: genius, magister i anslutning till sv. genast, gissa etc.
sc framför mjuk vokal uttalades som s: scilicet 'naturligtvis' (läs: 'siliset'); scaena (även skrivet scena) 'scen'; scedula 'litet pappersblad' (läs: 'sedula'), varav sv. sedel. – Det äldre svenska s k o l u t t a l e t av sc som sje-ljud sarnmanhänger med inhemska språkvanor: Scipio; scio 'vet', Scaevola; descendere 'nedstiga' i anslutning till sv. skipa, skära, skända etc.
Medeltidsuttalet har använts i våra skolor till 1900-talets början.
Det nu använda, för antikens del riktigare uttalet av c som k och sc som s + k får dock ej medföra, att svenskans traditionella uttal av latinska lånord och egennamn ändras. Vid uppläsning av en antik latinsk text bör det t. ex. heta 'Kikero', 'Käsar' el. 'Kaisar', 'kenturio' och 'Skipio' (s + k), vid översättningen däremot 'Sisero', 'Säsar', 'senturion' och 'Skipio' (med sje-ljud).
Sjöstrand §2:1, Anm.
