Citat:
Ursprungligen postat av 109740
Hmm, alltså. Jag vet inte riktigt. Vad jag minns så... Föräldrarna sa en sak, jag gick och gjorde precis tvärtemot det. Sen var jag överenergisk... Sov nästan aldrig och hatade att gå hem och äta, tyckte det var slöseri med tid. Lekte ute me de övriga kidsen på Sarajevos gator från morgon till kväll. Bokstavligen. Min mamma var orolig, hängde alltid på fönstret och försökte se om jag lever. Farsan var officer, tyckte att det var nyttigt hehe...
När vi kom till Sverige så försvann allt det där. Jag blev kolugn. Höjer nästan aldrig rösten än idag förutom när jag spelar/tittar på fotboll. Gick från att ha varit den som för mest liv till en av de mer tillbakadragna i en grupp me barn. Nån sån där psykolognisse berättade att mig att mitt "överjag" började bete sig vuxet redan vid låg ålder eftersom det förstod att kriget handlade om liv och död. Eller så kanske jag bara slapp dampet, vem vet...
Känner igen det där! Faktist! Nu är jag iof uppväxt här i Sverige!
Men dem gångerna jag var nere i kosovo på "semester" så var man alltid ute , aldrig hemma! Förräns det blev mörkt och hundjävlarna började titta fram!
Man hittade alltid på bus och kastade stenar på serbernas grisar
Glömmer det aldrig!
Jag var hos min kusin på landet!
Gick ut på fältet och det fanns grisar lite överallt och folk som vallade kor. En och en annan lös hundjävel!
Började kasta sten på dem och jag tyckte det var ganska roligt! Råkade träffa en gris en gång och jag minns att jag började skratta som fan, eftersom den lät så roligt när man träffade den!
Detta upphärksammade den serbiska tanten och ringde polisen, som i sin tur kom hem till min kusin!
Min kusin, började mest skratta och skämta bort det! och sa att jag var en "svenne" som aldrig hade sett grisar förr!
Ingenting hände, fick mig en rejäll utskällning av kusinen!
Anl till att inget hände var egentligen för att hans farbror var höguppsatt officer i JNA och en annan var polischef i en annan stad, detta visste poliserna (släkten e känd

)
Så inget hände! mer än att adrenalinet pumpade som fan och jag minns att jag älskade det