I min värld finns det inte ens som tanke att en tripp ska gå snett.
Finns inget värre än att vara rädd för saker
På en överdos Etylfenidat så ville kroppen börja begå handlingar utan mitt egna val, var på snudden att hoppa ur en bil i farten utan att vilja det, utan att välja det, utan att kunna hindra det.
Jag hade givit min hjärna en sanning.
All destruktivitet en människa begår, i tanke som i handling är en form av självmord, då allt i universum är en enighet.
Fy fan vad jag fick ha fokus på mitt sinne och mina tankar, avvek jag över i en tanke i minsta destruktivitet så kände jag hur kroppen var redo att kasta sig ut ur bilen i samma sekund jag skulle ha färdigställt tanken.
Tillslut kom jag på en bättre sanning som jag trodde på och gav mig själv den och kände hur det släppte och jag kunde berätta för föraren vad som höll på att hända.
Ny sanning var att jag blev visad vad det skulle innebära att leva ett liv fritt från destruktivitet, att man mentalt måste vara långt mer utvecklade än vad vi är, men att vi är på väg dit. Att jag omöjligt kan leva upp till ett sådant ideal och att det inte krävs av mig heller. Men att jag ödmjukt tackade för upplevelsen och visningen av detta.
Hade jag flippat och blivit rädd och tappat fokus, tappat mina tankar, tappat kontrollen hade jag garanterat hoppat ut genom bilen