En ny filosofisk inriktning

Finns det någon filosofisk inriktning som smälter många idéer. Jag har kunnat iakta hur en idé föder nya idéer och hur olika idéer är beroende av varandra. Kanske har jag löst den filosofiska ekvationen, kanske finns det en slutdestination för det filosofiska tänkandet? Och det är ett pluralistiskt filosofiskt tankesystem som ej kan rubbas.

Både Hegel och Kant har ju varit inne på dem spåren. Du är knappast först med viljan att sammanlänka saker och ting.

Edit: Vad är den filosofiska ekvationen?

att lösa en filosofisk ekvation är att skapa och utveckla en ny filosofisk inriktning

Digital filosofi löser allt.

Utvecklar du inte bara den gamla ekvationen då?

Slutdestination är att det inte finns några svar på de eviga frågorna. Filosofins mening är att söka svar på de eviga frågorna, exempelvis svar som religionen lämnar helt oargumentaret. Bevisa det, bevisa det, lycka till!

Om man använder tillräckligt över- eller underdefinierade termer så kan vad som helst sägas om vad som helst. Problemet är bara att alla termer är befattade med problemet under-/överdefinition.

Filosoferande är en attityd. Termen filosofi i sig är en över-/underdefinierad term (beroende på om man tolkar det intensionellt eller extensionellt) på dem verbala effekter som vissa rent absurd enligt dualistiska tankegångar har frikopplat från individers sätt att förhålla sig till erfarenhet och sina egna somantiska reaktioner på denna erfarenhet, bland annat.

Att filosofera enligt svenska språket har sina begränsningar. Att filosofera enligt något språk över huvud taget har sina brister. Filosoferandet som en individ utövar i sig har dem begränsningar som språken idag har.

Tänkande är lite grann som att ta allt som du upplever just nu, inklusive dessas koppling till din erfarenhet, och permutera och kombinera dessas representation inom dig tillsammans med en del transformationer med logiska operationer och en del brus och diverse sannolikhetsfördelningar blandat med en hel del tolkningsarbete. Men allt detta sker inom en ram, som säger vad som är 'korrekt' och kommunicerbart inom denna ram och vad som inte är detta.

Skapar du ett språk där nuvarande språk är ett specialfall, så kommer ett antal av dem filosofiska frågorna inom detta system möjligtvis vara av sådan karaktär att dem inte ens kan ställas inom ramen för det nuvarande språket.

Grundläggande logiskt tänkande skulle jag vilja kalla det. Du är inte den förste att observera förändringsmönster i det idéhistoriska fältet.

Det är få förunnat ifrågasätta om verbalistiska svar existerar om man inte verbalistiska frågor formulerar, och om verbalistiska frågor existerar om man inte verbalistiska svar önskar formulerat.

Problem lyser ofta med samma natur, då det är få förunnat ifrågasätta om problem existerar om man inte lösningar saknar, och om lösningar existerar om man inte problem formulerar.

Men det är ändock färre förunnat förstå att allt detta är fullständigt godtyckligt och ty så beklagansvärt begränsat då allt detta hör till all världens möjligheter och är därför specialfall.

Det är även så väldigt sorgligt att ett antal tankegångar formulerade av vissa greker med för gott ställt och för mycket tid till mental ohygien för över 2000 år sedan, vars mentala ohygien än idag få förunnat genomskåda, är så institutionaliserade i våra språk, samhällen för att inte tala om våra egna tankemönster. Att till och med våra fäder och mödrar, för att inte tala om våra medmänniskor, gladeligen idkar detta i någon slags idiotisk masshypnos är orsak nog anledning att vakna till. När man inte längre kan mentalt skåda världen, livet och universum utan att ha på sig en slags psykotisk konstruktion värt jämförelse med solglasögon, så skall man nog fundera på drastiska åtgärder.

Det mest sorgliga av allt är att födas till denna värld och se och förstå saker som få andra gör och inse att du måste ha fallit till detta liv ett antal sekel för tidigt. Sedan oundvikligen bli hjärntvättad och korvstoppad en massa skit så att man snällt sänker sig till en lägre nivå av tankekomplexitet som till och med den genomsnittlige samhällsmedborgaren förstår. Att slutigen återupptäcka det som man föddes med, men inse att man inte kommer att få uppskattning för det från andra. Fast sen ställer man sig frågan vad det spelar för roll om man inte får uppskattning från andra. Vad kan andra ge mig som jag inte kan ta ifrån dem om jag vill tillräckligt?