Erbjuder olika språk olika uttrycksmöjligheter?

Följande stycke ur The secret history av Donna Tartt fick mig att börja fundera.

________________________________________________

"You're up early," I said.
"I always rise early. The morning is the best time for me to work."
I glanced at the books. "What are you doing, Greek?"
Henry set the cup back into its saucer. "A translation of Paradise Lost."
"Into what language?"
"Latin," he said solemnly.
"Hmm," I said. "Why?"
"I am interested to see what I will end up with. Milton to my way of thinking is our greatest English poet, greater than Shakespeare, but I think in some ways it was unfortunate that he chose to write in English - of course, he wrote a not inconsiderable amount of poetry in Latin, but that was early, in his student days; what I'm referring to is the later work. In Paradise Lost he pushes English to its very limits but I think no language without noun cases could possibly support the structural order he attempts to impose."
________________________________________________

Henry, som översätter Paradise Lost till Latin, menar att Milton skulle ha kunnat uttrycka sig bättre om han valt att skriva sin poesi på ett annat språk än engelska.

Är det så, att olika språk erbjuder olika möjligheter? Kan vissa språk uttrycka en del saker bättre än andra språk, eller är det bara språksnobberi? Kan man i själva verket visst uttrycka samma sak på engelska som på kurdiska, på svenska som på farsi?

Jag har också förut funderat över om språklig mångfald har ett egenvärde, eller om det i själva verket kanske inte vore så dumt om alla pratade samma språk. Men om varje språk äger unika uttrycksmöjligheter så betyder det ju å andra sidan att våra möjligheter att formulera våra tankar blir sämre varje gång ett språk dör.

Vad tror ni?

För det första har vi begreppet språkdomäner. Alla språk har inte tillgång till samtliga domäner. Ett språk som t ex rätoromanska duger utmärkt till att prata om jordbruk, hushållsverksamhet, familjeliv och religion med, men saknar i stor utsträckning begrepp för modern teknik, ekonomi eller vetenskap. I och med att allla rätoromansktalare som har minsta anledning eller förutsättning att prata om sådana saker också har mycket god språkkompetens på ett större språk - oftast schweizertyska - uppstår inte behovet på individnivå. Man pratar och tänker på tyska så fort man man tänker på sådant. Så nej, det går inte att diskutera molekylärbiologi på till exempel kurdiska, för kurdiska saknar den domänen. Och på somliga australiska aboriginspråk kan man inte prata om just några som helst aspekter av modernt liv, eftersom alla sådana domäner saknas.

När det däremot gäller uttrycksförmåga som inte har med domäninnehav eller domänförluster att göra, vet jag ingenting som skulle tyda på att olika språk skulle kunna uttrycka olika saker bättre än andra.

Däremot är olika språk alldeles påtagligt olika vad gäller vid de kan uttrycka någorlunda kortfattat. Men det är en helt annan sak.

Språkimperialism är i allt väsentligt destruktiv. Språkimperialismen bedrivs med
»framgång« utan att något språk behöver dö nominellt. Jag har flera gånger
nämnts hur den kulturella samhörighet, som har funnits i hundratals år kring
Nordsjön, krossades på trettio år via en påtvingad samhörighet kring Mälaren.
De senaste femtio åren har den påtvingade »kulturella samhörigheten« snarare
kommit via en osannolik och destruktiv mediaexport över Atlanten.

Kulturen hör ihop med språket. Översättare har beskrivit hur platt det blivit
att på engelska beskriva midsommarfest med nypotatis, gräslök och nubbe.
Ännu mera osäkert blir det när man inte vet om läsaren bor i Canada, Mexico,
Sydafrika eller Thailand. Underförstådda referenser är en förutsättning för
ett nyanserat och rikt språk. Vafalls? New potates, sour cream, virgin herring,
chives and »If I had the little tack on a string in my throat!«

En Gudi behaglig gärning vore att utveckla syntaxen för skrivet språk så att
entydigheten vid behov kan förbättras. Idag såg jag en notis om en man som
sades vara gift med tre barn. I just det fallet hade ett kommatecken gjort
susen. Utvecklingen har gått mot mindre strukturanvisningar för läsaren. Det
är fel riktning enligt min mening. Att skilja på vänster och höger citattecken
är mitt lilla bidrag till bättre struktur i svensk text.

Poesi är ju generellt så pass laddat att det inte bara handlar om att uttrycka ett visst innehåll. Vill man jämföra med något skulle jag nog påstå att innehållet motsvarar en pianoreduktion av ett orkesterverk. Av den anledningen är också poesi notoriskt svårt att översätta: antingen blir det en prosaparafras eller en tolkning, en helt ny dikt på det andra språket.

Om det nödvändigtvis innebär en kvalitetsskillnad kan ju diskuteras, och då kommer man lätt in på det som Hamilkar skrev om hur kortfattad man ska vara. Innehållet i en dikt kan förstås alltid förmedlas med en längre prosaparafras, men då är det inte längre poesi.

Ska man utse något språk till bättre i det här sammanhanget bör det i så fall bli originalspråket. Och Henrys tanke bör då i sin tur vara att Milton tänkte på latin och sedan översatte till sitt modersmål, vilket jag betvivlar.

Är man inte nöjd med uttrycksmöjligheterna i de språk som står en till buds kan man för övrigt göra som Joyce gjorde när han skrev Finnegans Wake: han skapade helt enkelt de ord han tyckte sig behöva.

För övrigt var det ganska irriterande att Tartt (eller någon av karktärerna i boken) påstod av grekiskans -de uttrycker lokativ, men annars var den ganska läsvärd, tycker jag.

Milton tänkte förmodligen inte på latin; däremot sökte han nog i latinets efterbildning komprimera uttrycket.


Antagligen staplade han prepositionsfraser.

Som Esaias Tegnér skrev: "Öfversättningar äro som hustrur: De vackraste äro icke alltid de trognaste".

Men det _går_ understundom att översätta vers, i synnerhet enklare vers, så att den faktiskt blir bättre än originalet. Som exempel, en av Edward Lears nonsensverser, en sorts förstadium till limericken, översatt i ett svenskt körkonserprogram:

Originalet går:

There was an old man of Cromer
Who stood on one leg, reading Homer
When he found he grew stiff
He jumped over the cliff
Which concluded that person of Cromer

Den svenska versionen blev:

En gråhårig gamling från Lerås
Stod på ett ben och läste Homeros
När han hade fått nog,
Tog han råttgift och dog.
Så beklagligt vi mänskor beter oss!

Vilket inte bara har en snärt på slutet som helt saknas i originalet, utan dessutom väsentligt bättre metrik.

OT: Måste man kalla romanfigurer för "karaktärer" nuförtiden, bara för att det är år 2008, och det är så himla ball med svengelska? Själv tycker jag snarast att det är ett tecken på dålig karaktär.

Om man ska se det som översättning snarare än tolkning/omdiktning, men det är väl mest en smaksak var man drar gränsen.

Fast jag håller nog inte med om att det är bättre metrik. En troké mindre i andra versen hade inte skadat, för där haltar det beklagligt, tycker jag. Sedan vill åtminstone jag att det ska rimma även i mitt eget språk, men för mig rimmar inte Lerås på Homeros/beter oss. Fast å andra sidan rimmade Shakespeare open och broken, så lite får man väl tåla som konsument.


Fast eftersom det är ett fullt naturligt och till fullo integrerat inslag i min svenska idiolekt, tycker jag inte att det kan definieras som svengelska (i just det här fallet), åtminstone inte mer än exempelvis skyskrapa.

Jag får väl citera nu tyvärr framlidne Torkel Franzén - filosof och översättare, bland annat av vers - när han fick en motsvarande synpunkt om precis samma översättning (som alltså inte har honom som upphovsman):

"Den är en snarast slaviskt bokstavstrogen versöversättning."

Här tar du miste rejält. Det finns bara tre trokéer totalt i hela strofen, den finala foten i de långa verserna, och den behövs sannerligen. I övrigt är det två daktyler, varav den första med upptakt, i de långa verserna. De korta består av två anapester. Det är iofs teoretiskt möjligt att analysera versschemat något annorlunda, men inte så att det omfattar fler trokéer, i alla fall.

Vad du hänger upp dig på är att upptakten i den andra versen består av två stavelser i stället för en. Det är en avvikelse som inte finns i originalet, jag håller med. Men då tycker jag att stavelsen för lite i det engelska originalets allra första daktyl, som gör den till en troké, är betydligt mer störande både rent meteranalytiskt - att en versfot byts ut mot en annan - och för skanderingen.

Skillnaden betingas ytterst enbart av skillnaden mellan enstavighetstonem och tvåstavighetstonem, och tonematiska skillnader beaktas generellt aldrig i svensk rimlära.

Är den parallellen så bra? Invändningen mot anglicismen "karaktär" baserar sig ju inte direkt på att den är en anglicism, utan på två andra faktorer: För det första finns det alltid en hävdvunnet svensk motsvarighet med exakt samma betydelse i form av "roman-/roll-/spelfigur". För det andra finns redan ordet "karaktär" i andra betydelser, varav åtminstone förståelsen av förleden i "karaktärsroll" riskerar att förstöras av den nymodiga engelskinsiprerade betydelseutvidningingen.

Eller med andra ord: De nya betydelserna av "karaktär" är onödiga, eftersom vi redan har exakta svenska motsvarigheter för dem. Och de är dessutom skadliga, eftersom de riskerar att kontaminera receptionen av tidigare existerande betydelser av ordet "karaktär". Det är denna kombination av att vara onödiga och skadliga som gör att det till legitim språkpolisverksamhet att bekämpa dem, innan de har fastnat i så många människors idiolekt att det är ogörligt.

Vad gäller "skyskrapa" finns i vart fall inte några andra betydelser av ordet att kontaminera. Ordet är alltså inte skadligt. Och åtminstone i mitt språkbruk finns heller ingen ursprungssvenskt ord som motsvarar "skyskrapa" till betydelsen. Det närmaste vi kommer är väl "höghus". Men ett tiovånings punkthus skulle utan vidare accepteras som ett "höghus" av alla svenska modersmålstalare. Och någon "skyskrapa" är ett tiovånings punkthus sannerligen icke. Alltså är "skyskrapan" heller inte onödig, utan faller kort om målet som analogi i två avseenden av två möjliga.

I all hast (trots att jag hade lite för bråttom förra gången):

Ja, det fick du. Jag håller i alla fall inte med.


Ja, jag hade alltför bråttom. Jag håller helt med om din analys.


Jag är medveten om skillnaden, men jag tycker i alla fall inte om det. Och att det finns andra som rimmar trogen – skogen gör inte heller den här typen av rim mer estetiskt tilltalande i mina öron. Det ligger nog helt enkelt för nära fullständiga slutrim (utan tonemskillnader) för min smak. De forniriska diktarnas egenhet att låta t.ex. olika tonlösa klusiler rimma på varandra finner jag betydligt lättare att acceptera (apropå nämnda Shakespearerim, där väl möjligen glottalisering kan tänkas ha spelat in?).


Ja, det tycker jag. Skillnaderna är förvisso intressanta men i mitt tycke inte särskilt relevanta i sammanhanget. Den väsentliga likheten är att det är två etablerade ord med ett semantiskt ursprung i engelskan. Vill du bekämpa det ena innan det kontaminerar alltför många idiolekter – bli min gäst. När det gäller mitt språk är det dock redan för sent. Dessutom är jag inte lika puristiskt lagd som du. Att äldre svenska ord (eller mer etablerade lånord) försvinner gör mig inte särskilt mycket, inte heller att vi får större polysemisk rymd inom vissa delar av lexikonet. Skulle det uppstå problem är jag helt övertygad om att språkbrukarna kommer att lösa dem såsom de gjort i alla tider.

Nånting säger mig att du inte - som Torkel gjorde - pysslar med versöversättning till vardags.

Det är nog tilll och med så att precis alla som rimmar på svenska rimmar den typen av rim, så det får du nog vara beredd på att folk betraktar som en högst personlig idiosynkrasi.

Dvs du avvisar varje form av språkvårdsperspektiv som illegitimt. (Om du inte hade gjort det, så skulle din identifikation av "den väsentliga likheten" ha varit ungefär lika skarpsinnig som om du hade påstått att väsentliga likheten orden emellan var att båda var trestaviga.) Okej. Det finns det mycket att skriva om, men det för för långt off-topic att ta den diskussionen för långt här - jag tror att jag lägger upp en ny tråd om de pragmatiska fördelarna med intelligent språkvård, och hoppas att du hugger.

Men kära nån! Är du redan så uråldrig och årbräckt att du alldeles har förlorat förmågan att förändra ditt språk?