Söker du en bok/titel/författare? Fråga här!

I Långt från landsvägen får Adolf ta över gården förr än han väntat sig. När han kommer hem från sådden bärande sin far, ser han Lump-Fransen på ryggen. Denne har just lämnat gården. Det är ett omen. Hans mor kommenterar besöket: "Dä va så illa, så han kom just nu! [...] Dä har inget gott att betyda." Lump-Fransen brukar nämligen ha rakkniv med sig för att vid behov raka döda. Men inte nog med det. Kattan hoppar upp på bordet, ett onormalt beteende som mor Lotta tolkar som ett ont förebud: "Bakom kattans uppträdande spårade man en makt, starkare än människor." Lotta har dessutom hört kattugglan skrika sitt "klä vitt" utanför gården och tre hönor har dött för henne under våren. Det tolkar hon som illavarslande liksom att hon hört hur det "stökades och asades" om nätterna i gavelrummet där gårdens döda brukade stå lik. Visshet har hon fått genom den vita gestalt hon sett stå under kastanjen på gårdsplanen, Bengts far i liksvepning. "Han var den, som sist burits ut från gården, och han skulle ropa ut den näste, när hans stund kom." Nog finns här varsel så det förslår! Det verkar som om Moberg utnyttjat hela sitt folkloristiska förråd av kunskap om dödsvarsel. Hur skulle Bengt efter denna anhopning kunna göra annat än dö! Han dör också mycket riktigt, och naturligtvis stannar hans klocka:

– Såg du hur möcke klockan va, när far tröt?

Änkan häktar den dödes silverur av spiken ovanför sängen. Uret har stannat. Hon räcker det åt sonen.

– Den här ska du ha etter far, du som ä äldst!

Adolf ser också, att uret har stannat och tar nyckeln från kedjan för att dra upp det. Men faderns ur är uppdraget. Och han står där och undrar, varför det ändock har stannat. Det visar en kvart över tre.

Och hans mor säger:

– Kvarten över tre va hon, när han tog dä sista annetaget. Kommer du ihåg’at – vi ska säja för di andra hur dags dä va, då di ble farlösa!