Här är den tekniska artikeln.
http://arxiv.org/abs/0708.2889
Det man säger är alltså att vissa teorier för kvantgravitation bör ge upphov till ett fluktuerande brytningsindex för vakuum som i sin tur gör att ljushastigheten avviker från sitt "grundvärde". Att beräkna denna avvikelsse är ännu inte möjligt men heuristiska argument (läs handviftande) ger att dessa avvikelser bör vara negativa och endera linjära eller kvadratiska, alltså
Δc / c = - E / M1
eller
Δc / c = - E² / M2².
De två massorna (som mäts i energi) är då parametrar i modellen. Tanken är nu att utnyttja astrofysikaliska strålningskällor som sänder ut strålning vid olika energier (våglängder) och mäta tidsskillnaden då pulser med olika energi anländer. Om avståndet till källan är känt kan man enkelt räkna ut hastigheten. Man använde i denna studie korta bredbandiga (stort energiintervall) "flares" i ett gammastrålningsutbrott från en källa långt bort, vilket ger bra tidsupplösning. Denna flare studerades sedan i olika energiområden och man fann en tidsförskjutning på ca 4 minuter mellan högenergetiska och lågenergetiska fotoner.
Intervall för möjliga värden på de två massparametrarna kunde erhållas, vilket är ett steg på vägen mot att testa olika teorier för kvantgravitation experimentellt. Lite naivt kan man tänka sig en annan typ av experiment som ger samma värde på M1, men ett helt annat värde på M2. Då skulle de linjära teorierna stärkas och de kvadratiska försvagas.
En sak jag inte riktigt förstår är varför de inte kunde testa energieberoendet direkt. De har ju data från ett ganska brett energi-intervall. Troligen är inte tidsupplösningen tillräcklig. Den flare som observerades pågick i en minut och deras maximala tidsförskjutning var 4 minuter. Kan man hitta ett kortare utbrott, med lämpligt spektra borde det vara möjligt att testa energiberoendet.