Citat:
Skrev detta inlägg tidigare i tråden när en tjej hade samma fundering. Jag har väntat i ca 2,5 år på min kille, med häktningstiden inräknad.
Mitt svar är baserat på min egen erfarenhet så självklart kan det bli annorlunda för dig/er. Min kille häktades våren 2013 och muckar nu i december 2015. Så i runda slängar har vi varit ifrån varandra i ca 2,5 år.
Det kan vara extra tufft om man är sambos; plötsligt ska man både somna och vakna ensam, äta ensam, bostaden är full med hans grejer och kläder med hans doft. Bara åsynen av hans tandbortse kan leda till ångest och gråt.
Det blir mycket brevskrivande och framförallt i början blev det mycket hjärta och smärta, saknad och förtvivlan. Så småningom blev det mer att vi skrev om vår vardag, vilken film man har sett, vad man ätit till middag, hur träning går o.s.v. Dels ger information om vad man t.ex. gjort senaste veckan en känsla av att man fortfarande delar vardag ihop. Ni kommer kunna skratta ihop, gråta ihop och älska varandra även på distans. Men i perioder har jag upplevt det som att han minimerats från pojkvän till en röst i telefon eller text i brev. Nästan så det känns surrealistiskt.
Det blir mycket brev, foton och gulliga kort. Det går åt mycket frimärken och kuvert, tro mig. Kan lätt spendera ett par hundra i månaden bara på fina kort. Vi pratar i telefon 1-3 gånger per dag. Det där med telefon tar lite tid att vänja sig vid, han kan ringa mig men jag kan aldrig ringa honom. Det är jobbigt om man t.ex. är nere och verkligen vill få prata men man får snällt vänta och hoppas på att han ringer. Vi ses i regel 1-2 gånger i veckan. Hur det kan se ut beror på avstånd, hur din vardag ser ut och kostnader för tågbiljetter. Min kille har suttit på häkte Kronoberg och Huddinge, Kumla riks och Salberga. Jag har alltid blivit trevligt bemött av personalen, något som är oerhört viktigt då man kommer dit i egenskap av ledsen orolig anhörig.
Känslorna går upp och ner. Ibland känns det som att han aldrig kommer tillbaka, som om han sitter på total livstid, och att man kommer känna sig miserabel och ensam i all evighet. Man får göra sitt bästa för att kunna tänka att han faktiskt kommer komma tillbaka. Även om man i ett hyfsat tidigt skede får ett preliminärt muckdatum så kan det vara svårt att visualisera det. Min kille har muckdatum nu i december. Ibland känns det som att det bara är några månader kvar, bland som en evighet. Det finns jobbiga dagar då tom minuterna känns för långa. Försök tänka att vid varje veckoslut – en vecka mindre kvar att vänta. Vid varje månads slut – en månad mindre kvar att vänta.
Något som vi upplevt som extremt jobbigt är känslan av att det nu är andra personer (KV) som dikterar villkoren för vår relation. Det är KV som bestämmer hur, när och var vi träffas. Det är KV som bestämmer om och när vi får pratat i telefon. Något som verkligen känns helt absurt är att jag måste ringa och boka tid för att få träffa min kille. Man känner sig totalt omyndigförklarad, överkörd. Nu är det främmande människor som är ”inne och petar” i vår relation.
Det kan vara bra att ha någon att prata med, få mental avlastning, då det är en väldigt speciell och påfrestande situation. Jag hade tur och hittade en riktigt bra kurator på vårdcentralen. Andra värdefulla kontakter kan vara hans familj. Det är skönt att känna stöd från övriga anhöriga som sitter i samma båt.
Har du mycket funderingar och åsikter kring det han har gjort som lett till fällande dom, så rekommenderar jag att ni pratar om det och tar upp eventuella frågetecken under tiden han sitter inne. Så gjorde vi och det känns skönt, för då när han är ute behöver vi inte sätta oss och prata om det som hänt utan vi kan fortsätta bygga vår relation, fokusera på nuet och framtiden. Man har rensat luften och är redo att ta allt till nästa nivå så att säga. Viktigt att påpeka är att även om man väljer att stanna kvar i relationen så har man fortfarande rätt att ge uttryck för besvikelse, ilska och frustration. Du har rätt till dina känslor så fastna inte i tankefällan jag har valt att stanna så jag måste bara gilla läget.
Fortsätt prata, göra upp planer och drömma om er framtid ihop även om den känns oändligt långt fram i kalendern. Sluta inte fråga varandra om simpla småsaker som ni gjorde under tiden ni var tillsammans face to face. Agera så långt som möjligt som ni alltid har gjort. För mig underlättar det att köpa ny inredning, textilier och prylar till bostaden. Då blir det så väldigt konkret att han kommer tillbaka; det kommer en ny tid efter allt detta.
Jag är övertygad om att ett förhållande som klarar detta är kvitto på en stabil relation. Vi har båda under denna tid vuxit som individer, lärt oss mycket om oss själva. När man sen återförenas har man en relation där man kommer välja sina strider mer, kanske tom uppskatta det man har tillsammans på ett helt annat sätt. Blotta tanken på att det finns par som tjafsar om tvätt och disk känns i det läget patetiskt.
Även om det kommer kännas för jävligt ibland så ska du tänka på att han kommer tillbaka. Fängelset är inte för evigt. Han kommer komma tillbaka till dig och ni kan fortsätta bygga er värld tillsammans.
Det kan vara extra tufft om man är sambos; plötsligt ska man både somna och vakna ensam, äta ensam, bostaden är full med hans grejer och kläder med hans doft. Bara åsynen av hans tandbortse kan leda till ångest och gråt.
Det blir mycket brevskrivande och framförallt i början blev det mycket hjärta och smärta, saknad och förtvivlan. Så småningom blev det mer att vi skrev om vår vardag, vilken film man har sett, vad man ätit till middag, hur träning går o.s.v. Dels ger information om vad man t.ex. gjort senaste veckan en känsla av att man fortfarande delar vardag ihop. Ni kommer kunna skratta ihop, gråta ihop och älska varandra även på distans. Men i perioder har jag upplevt det som att han minimerats från pojkvän till en röst i telefon eller text i brev. Nästan så det känns surrealistiskt.
Det blir mycket brev, foton och gulliga kort. Det går åt mycket frimärken och kuvert, tro mig. Kan lätt spendera ett par hundra i månaden bara på fina kort. Vi pratar i telefon 1-3 gånger per dag. Det där med telefon tar lite tid att vänja sig vid, han kan ringa mig men jag kan aldrig ringa honom. Det är jobbigt om man t.ex. är nere och verkligen vill få prata men man får snällt vänta och hoppas på att han ringer. Vi ses i regel 1-2 gånger i veckan. Hur det kan se ut beror på avstånd, hur din vardag ser ut och kostnader för tågbiljetter. Min kille har suttit på häkte Kronoberg och Huddinge, Kumla riks och Salberga. Jag har alltid blivit trevligt bemött av personalen, något som är oerhört viktigt då man kommer dit i egenskap av ledsen orolig anhörig.
Känslorna går upp och ner. Ibland känns det som att han aldrig kommer tillbaka, som om han sitter på total livstid, och att man kommer känna sig miserabel och ensam i all evighet. Man får göra sitt bästa för att kunna tänka att han faktiskt kommer komma tillbaka. Även om man i ett hyfsat tidigt skede får ett preliminärt muckdatum så kan det vara svårt att visualisera det. Min kille har muckdatum nu i december. Ibland känns det som att det bara är några månader kvar, bland som en evighet. Det finns jobbiga dagar då tom minuterna känns för långa. Försök tänka att vid varje veckoslut – en vecka mindre kvar att vänta. Vid varje månads slut – en månad mindre kvar att vänta.
Något som vi upplevt som extremt jobbigt är känslan av att det nu är andra personer (KV) som dikterar villkoren för vår relation. Det är KV som bestämmer hur, när och var vi träffas. Det är KV som bestämmer om och när vi får pratat i telefon. Något som verkligen känns helt absurt är att jag måste ringa och boka tid för att få träffa min kille. Man känner sig totalt omyndigförklarad, överkörd. Nu är det främmande människor som är ”inne och petar” i vår relation.
Det kan vara bra att ha någon att prata med, få mental avlastning, då det är en väldigt speciell och påfrestande situation. Jag hade tur och hittade en riktigt bra kurator på vårdcentralen. Andra värdefulla kontakter kan vara hans familj. Det är skönt att känna stöd från övriga anhöriga som sitter i samma båt.
Har du mycket funderingar och åsikter kring det han har gjort som lett till fällande dom, så rekommenderar jag att ni pratar om det och tar upp eventuella frågetecken under tiden han sitter inne. Så gjorde vi och det känns skönt, för då när han är ute behöver vi inte sätta oss och prata om det som hänt utan vi kan fortsätta bygga vår relation, fokusera på nuet och framtiden. Man har rensat luften och är redo att ta allt till nästa nivå så att säga. Viktigt att påpeka är att även om man väljer att stanna kvar i relationen så har man fortfarande rätt att ge uttryck för besvikelse, ilska och frustration. Du har rätt till dina känslor så fastna inte i tankefällan jag har valt att stanna så jag måste bara gilla läget.
Fortsätt prata, göra upp planer och drömma om er framtid ihop även om den känns oändligt långt fram i kalendern. Sluta inte fråga varandra om simpla småsaker som ni gjorde under tiden ni var tillsammans face to face. Agera så långt som möjligt som ni alltid har gjort. För mig underlättar det att köpa ny inredning, textilier och prylar till bostaden. Då blir det så väldigt konkret att han kommer tillbaka; det kommer en ny tid efter allt detta.
Jag är övertygad om att ett förhållande som klarar detta är kvitto på en stabil relation. Vi har båda under denna tid vuxit som individer, lärt oss mycket om oss själva. När man sen återförenas har man en relation där man kommer välja sina strider mer, kanske tom uppskatta det man har tillsammans på ett helt annat sätt. Blotta tanken på att det finns par som tjafsar om tvätt och disk känns i det läget patetiskt.
Även om det kommer kännas för jävligt ibland så ska du tänka på att han kommer tillbaka. Fängelset är inte för evigt. Han kommer komma tillbaka till dig och ni kan fortsätta bygga er värld tillsammans.
