Skvaller om Katrin Zytomierska?

Jag förstår att ni vill att ska kommentera Alex barnafödande och det är väl klart att jag kan göra det. Att det sårar mig att han ska bli pappa till ett barn som inte är mitt är väl självklart. Vi var tillsammans i sex år och stora delar av mig har inte alls lämnat honom. Och visst hade jag tankar på att vi kanske skulle hitta tillbaka till varandra en vacker dag. Det hade jag. Eller det var vad jag innerst inne önskade. Vi är själsfränder jag och Alex. Vi är precis likadana. Och jag känner honom. Mycket väl. Det att vi inte skulle hitta tillbaka till varandra visste jag. Men jag har pressat bort de tankarna.

Det som stör mig är att han gör allt för att försöka såra mig. Jag har funderat en del på varför han anstränger sig så mycket för att skada mig och den enda förklaringen jag kan komma på är att han är så jävla sårad själv och att han vill hämnas. För hade han varit till freds med sig själv (ha ha ha) och sitt liv så hade han inte valt att gå ut med “kvinnan i mitt liv” samma dag som han vet att jag har ett projekt som jag jobbat med i ett års tid. Ett projekt som betydde mycket för mig och som jag just den dagen hade genomförande på. Redan då kände jag att han var ute efter att sabba för mig, men jag viftade bort tanken. Jag känner ju Alex, tänkte jag. Jag vet att han aldrig skulle göra något för att såra mig medvetet.

Denna gång kan jag inte vifta bort tanken. Han väljer att gå ut i pressen med sin pappagrej samma dag som jag har Idolfinal i Globen. Han gör detta för att han då vet att journalisterna kommer att fråga mig om en kommentar. Jag har nu förstått att han gör detta för att han hoppas på att jag ska känna ånger och desperation över att jag lämnade honom.

Det gör jag inte. Jag känner inte ånger. Inte heller desperation. Jag känner en viss, pytteliten, sorg i mitt hjärta. För att jag under sex års tid trott att han ska vara mannen i mitt liv för resten av livet. Det att jag och Alex separerade är en stor sorg för mig. Det faktum att vi separerade är en sorg som jag nu börjat bearbeta. Jag tycker synd om Alex när han ska börja med den bearbetningen. Men. Det att jag inte lever med Alex är mitt beslut och det var rätt beslut. Vår eld hade slocknat och det fanns inget som kunde tända den igen. Jag är glad för att jag gått vidare och att jag mår bra. Jag blir tokig när jag tänker på att folk tycker synd om mig. Det är verkligen inte synd om mig. Det finns inget värre än när folk tycker synd om mig. Det känns som det var några dagar sen som ALLA tyckte synd om mig för att jag skulle få sparken från fyran. Jag höll på att slita av mig håret för att jag blir så jävla provocerad av vetskapen om att folk tycker synd om mig. Och just som det har lagt sig så ska man tydligen tycka synd om mig igen! Kan vi inte bestämma en gång för alla. Att den dagen som det är synd om mig så berättar jag det. Fan, jag har haft en massa dåliga perioder och då har jag ju skrivit om det. Kan ni inte lita på mig att jag informerar er om när det är synd om mig på riktigt. Så tycker vi synd om mig tillsammans. Deal!?

Beträffande Alex ofödda barn så finns det bara en sak som retar mig och det är att han tydligen i någon intervju sagt att han vill döpa barnet till vårt namn, Bruce. Det tycker jag är creapy. Och det är heller inte något som jag kommer att acceptera. Märkligt hur jag uppfattade honom som en av de mest kreativa människorna i världen som kan ta vårt namn till sitt barn med en ny kvinna. Men där säger stopp. Bruce, Charlie och Sue-Ellen var våra namn och de kommer inte att användas på några andra än mina barn. Ha ha. Fan, Alex släpp oss nu. Tänk framåt. Döp ditt barn till Fredrik eller Stefan. De kommer att bli astrendiga om några år.