Hur illa är det egentligen i Malmö??

Efter bränderna och kravallerna – här är invånarnas egna berättelser från förorten

Ilska och vanmakt ligger bakom upploppen i Rinkeby och Tensta.

Och frustrationen över polisens kränkande behandling.

– Jag sket i om snutarna blev skadade, jag kastade sten ändå, säger Abdullah.

Träskivor täcker hålen för fönstren på Bussenhusskolan i Tensta. Natten till torsdagen i förra veckan krossades rutorna och delar av byggnaden sattes i brand.

Men på fredagskvällen, en dryg vecka senare, är det lugnt på platsen. Barn leker på grusplanen intill, fyra kvinnor njuter av eftermiddagssolen på gräsmattan.

En polisbuss glider förbi.

– De är skit hela bunten, säger Abdullah.

Han är över 20, snart färdig med skolan och aktiv idrottsman. Han jobbar själv ideellt med ungdomar på fritiden och säger att han aldrig har begått brott. Men förra veckan kastade han sten för första gången i sitt liv.

Det var fullt med poliser i området den kvällen. Han och två kompisar gick fram till några som hängde utanför en piketbuss.

De blev avsnästa.

– Stick härifrån, sa poliserna enligt Abdullah.

Killarna plockade då stenar från en fotbollsplan och siktade på polisbilarna som åkte förbi.

– Genast kändes det bättre, även om jag fattar att det inte *löser några problem, säger han.

Den kvällen bestämde han sig för att ge igen för åratal av vad han kallar för polistrakasserier.

Precis som alla ungdomar vi träffar berättar han om hur ofta han blivit stoppad och kontrollerad. En gång kom en polispatrull till hans träning och tog in *honom till förhör om ett rån.

– Det värsta var inte kränkningen att bli misstänkt för nåt jag inte har gjort. Det värsta var att de ringde morsan och skrämde henne.

Han är inte stolt, men ångrar *inte att han har kastat sten. Han bryr sig inte heller om att han *kunde ha skadat en annan människa.

– Jag vet att alla snutar inte är *likadana, precis som alla här inte är brottslingar. Men just då sket jag i det, säger Abdullah som egentligen heter någonting annat.