Har någon sett en person dö?

Jag var i samma rum som min mormor då hon dog, det är den enda gången mig veterligen. Om vi snackar människor alltså. Men det var ganska så fridfullt, kommer inte ihåg om rummet blev kallare dock. Men sen är det svårt å veta hur personen som dör upplever det.

Men om rummet verkligen skulle bli kallare, borde hela världen frysa till is då? För det dör ju folk hela tiden, isynnerhet på de varmaste ställena på denna jord.

Har sett en anhörig sakta avlida på sjukhus (han var medvetslös). Det var otäckt och samtidigt märkligt rogivande. Han var så full av morfin (som var hans favoritdrog), så jag tror han var i himlen när han försvann.

Jag har också sett en kille bli ihjälskjuten på öppen gata. Hann knappt ens reagera förrän stället var fullt av poliser, avspärrningar och skrikande människor. Har inte tänkt på det särskilt ofta.

Joda.. Har varit med när både människor och djur dött.
Fridfullt? .. Ja fridfullt om döden kommer utan smärta.
Det är inte den döda som lider. Det är vi som blir kvar som lider.
Saknad och sorg är en jobbig känsla men även den känslan mildras med tiden.

Jag tillhör den skaran som tror att *livet* går vidare i en annan dimension.
Vi är mycket mycket mycket små i universum. Vi vet inte allt. Vi vet inte ens 1%
Såg någon dokumentär som beskrev vår storlek.
Det finns lika många planeter och stjärnor likn vår som det finns sandkorn på vår jord.
Det förklarar rätt bra hur små vi är.

Min Morfar. Vet inte om jag upplevde det som förlösande. Men han var mkt sjuk, cancer i tre organ, så det var nog en befrielse för honom. Dock är det något som händer i rummet/utrymmet när ngn dör, svårt att sätta fingret på vad exakt.

Jag har bevittnat ett gäng dödliga överdoser. Sådana stackare som dör av en spruta i en rännsten, utan någon kvar som bryr sig. Mörkare än så blir det nog inte. Men jag tror på att själen är evig; att endast kroppen är förgänglig.

När jag var 14 år var vi i vår släkts sommarställe som alla år innan.

En dag kom en gammal man på besök, så gammal att han knappt kunde gå
Han gick med käpp typ 30m sen var han tvungen sätta sig.

Denna man var en farbror åt min morfar och han var uppvuxen på sommarstället i början av 1900 talet.
Min morfar sa att mannen så gärna hade velat se sitt barndomshem igen.
Han bodde där tills han var kring 40 år gammal sen flyttade han med sina små barn till en ort flera mil därifrån.

Vi hade grillat och lagat middag ute i solen och alla satt vid elden och hade det bra och pratade.

Nån timme efter satt gubben ensam ute på altanen i en liten soffa.
Jag gick ut och skulle meka med mopeden bara några meter ifrån honom och alla andra var i huset och skulle göra fika.

Gubben frågade lite om mopeden och berättade att när han växte upp där, så var närmsta affär 3 mil bort och inga vägar. Så dom gick eller åkte häst.
Tyckte det var roligt att höra han berätta och jag ställde några frågor om hur det var att växa upp där. Han sa också att han tyckte det var så kul att få komma tillbaka efter nästan 50 år.
Vi pratade kanske 10 min sen så sa jag: kommer strax, ska bara gå ner till båthuset och hämta olja till moppen.

Var väl borta 10 min kanske och när jag kom tillbaka satt han med huvudet neråt, som om han sov.
Just då kom min morfar ut och skulle ta in gubben på fika, men då såg morfar att han var död.

Han fick iaf en bra död.
Att få sitta på sitt barndomshem en solig sommarkväll med släkt omkring sig och bara dö sådär.
Tycker det var fint på nåt sätt speciellt eftersom han längtat att se stället igen.
Osäker om han fick hjärtinfarkt eller en stroke, nåt av dom var det.

Tror han blev 97 år gammal.