Mycket skall man se innan ögonen trillar ur. Jag vidgår att jag blev en smula paff av den här artikeln på miljöpartiets hemsa
http://mp.se/templates/Mct_78.aspx?avdnr=88&number=133229
Debattartiklar / Grönt 2007-06-21
Läckande kärnkraftsavfall ger små miljöeffekter
Debattören Mikael Malmaeus menar att anrikningen av uran inte är miljömässigt sämre än kolbrytning. Inte heller menar han att miljöeffekterna av läckande avfall på 500 meters djup är särskilt stora.
Med dagens fokus på klimatförändringar höjs alltfler röster för att bevara eller bygga ut kärnkraften för att minska utsläppen av koldioxid. Miljöpartiet argumenterar konsekvent emot en utbyggnad men frågan är om denna inställning går att upprätthålla i längden. Varken biobränslen, vattenkraft eller vindkraft är oproblematiska ur ett ekologiskt perspektiv. Vi måste hitta de minst dåliga energikällorna.
Det är främst tre aspekter som brukar anses farliga i samband med kärnkraft: uranbrytning, säkerhet vid drift samt avfallshantering.
Vid uranbrytning liksom i samband med all gruvverksamhet sprids miljöfarligt gruvavfall till miljön. I Sverige är man väl medveten om dessa miljöaspekter och hantering av lakvatten och farligt avfall övervakas noggrant. Så är inte alltid fallet i resten av världen men man skulle i princip kunna minimera spridningen av farliga ämnen med olika åtgärder. Miljöeffekterna vid gruvverksamhet är dock lokalt begränsade, och det är inte frågan om anrikat uran vid brytningsplatserna. Det är alltså stor skillnad i radioaktivitet mellan det material som kan spridas vid brytningen och det anrikade uran som senare används vid kärnkraftsverken. Miljö- och säkerhetsproblemen är för övrigt knappast mindre vid många av världens kolgruvor.
Att det finns risker vid kärnkraftsdrift är givet, men vad som väntar vid ett katastrofscenario råder en del missuppfattningar om. Det som kan inträffa är att sönderfallet av atomkärnor i processen sker okontrollerat och att därmed temperaturen stiger så mycket att reaktorn smälter eller fattar eld (s k härdsmälta), vilket i sin tur kan leda till att radioaktiv strålning och radioaktivt material sprids, såsom skedde i Tjernobyl. De svenska reaktorerna är konstruerade så att även vid en härdsmälta ska inneslutningen hindra radioaktivitet från att läcka ut. Ingen större mängd radioaktivitet läckte heller ut vid Harrisburg-olyckan 1979. I äldre utländska kärnkraftverk är det dock tänkbart att Tjernobyl-olyckan kan upprepas även om man förhoppningsvis idag är noggrannare med säkerheten än man var 1986. Frågan är fortfarande hur man ska värdera miljöeffekterna av Tjernobyl-olyckan. Många har drabbats ekonomiskt av olyckan, och många har berövats sin svampplockning och sin jakt. Men de rent katastrofala följderna har varit begränsade till reaktorns närområde. De säkerhetsproblem som uppmärksammats vid svenska kärnkraftverk den senaste tiden bör givetvis tas på största allvar, och det är bra att man ser över hur säkerheten kan ökas ytterligare.
Avfallshanteringen, slutligen är den verkligt stora utmaningen och den mest omdiskuterade frågan. Avfallet är aktivt i upp till 100 000 år. I ett urberg händer mycket lite under en sådan tidsperiod och vi kan med säkerhet säga att den plats där kärnavfallet placeras kommer att befinna sig på samma ställe även om 100 000 år, det vill säga cirka 500 meter under markytan. Man är också övertygad om att de kapslar som omsluter avfallet kommer att vara beständiga under denna tid och att grundvatten inte förmår tränga igenom bentonitleran som omger kapslarna. Låt oss nu tänka tanken att kapslarna går sönder, att grundvatten tar sig ner igenom bentonitlagret och att avfallet därmed sprids till miljön. Vad kan man då förvänta sig för effekter? Det är inte sannolikt eller ens möjligt att miljöeffekten blir särskilt stor. Avfallet ligger fortfarande 500 meter under markytan och vattenrörelserna är ytterst långsamma vilket gör att spridningen till miljön kommer att vara långsam. Det man i värsta fall kan befara är således en viss förhöjd radioaktivitet i området nära förvaringsplatsen.
Efter Tjernobyl-olyckan har man upplevt förhöjd radioaktivitet i närheten av det havererade kärnkraftverket. Detta är givetvis en allvarlig miljökonsekvens men man måste samtidigt konstatera att växt- och djurliv tagit mycket liten skada av detta. Det är på individnivå man ser problemen. Säkerligen har även individer av däggdjur, fåglar och växter drabbats av strålskador men bara några år efter olyckan kunde man konstatera att Tjernobyl-området närmast blivit en oas för traktens vilda djur och växter utan några synliga negativa ekosystemeffekter. Är detta det värsta vi kan föreställa oss ifall våra djupförvar mot förmodan skulle haverera? Med tanke på hotet om utplåning av hela ekosystem och hela städer och samhällen som klimatförändringarna riskerar att leda till tenderar åtminstone jag att tycka att den risk vi tar genom att använda kärnkraft är förhållandevis liten.
Man bör självklart också ställa frågor kring hur hållbar kärnkraften är ur ett resursperspektiv, hur ekonomiskt lönsam den är och om den egentligen har någon potential att lösa världens energibehov. Denna debatt lär fortsätta men vad jag velat fokusera på här är bilden av kärnkraftens farlighet. Jag välkomnar en saklig debatt kring detta internt så att vi kan sätta ner fötterna stadigt då frågan åter förs på tal.
Mikael Malmaeus
http://mp.se/templates/Mct_78.aspx?avdnr=88&number=133229
Debattartiklar / Grönt 2007-06-21
Läckande kärnkraftsavfall ger små miljöeffekter
Debattören Mikael Malmaeus menar att anrikningen av uran inte är miljömässigt sämre än kolbrytning. Inte heller menar han att miljöeffekterna av läckande avfall på 500 meters djup är särskilt stora.
Med dagens fokus på klimatförändringar höjs alltfler röster för att bevara eller bygga ut kärnkraften för att minska utsläppen av koldioxid. Miljöpartiet argumenterar konsekvent emot en utbyggnad men frågan är om denna inställning går att upprätthålla i längden. Varken biobränslen, vattenkraft eller vindkraft är oproblematiska ur ett ekologiskt perspektiv. Vi måste hitta de minst dåliga energikällorna.
Det är främst tre aspekter som brukar anses farliga i samband med kärnkraft: uranbrytning, säkerhet vid drift samt avfallshantering.
Vid uranbrytning liksom i samband med all gruvverksamhet sprids miljöfarligt gruvavfall till miljön. I Sverige är man väl medveten om dessa miljöaspekter och hantering av lakvatten och farligt avfall övervakas noggrant. Så är inte alltid fallet i resten av världen men man skulle i princip kunna minimera spridningen av farliga ämnen med olika åtgärder. Miljöeffekterna vid gruvverksamhet är dock lokalt begränsade, och det är inte frågan om anrikat uran vid brytningsplatserna. Det är alltså stor skillnad i radioaktivitet mellan det material som kan spridas vid brytningen och det anrikade uran som senare används vid kärnkraftsverken. Miljö- och säkerhetsproblemen är för övrigt knappast mindre vid många av världens kolgruvor.
Att det finns risker vid kärnkraftsdrift är givet, men vad som väntar vid ett katastrofscenario råder en del missuppfattningar om. Det som kan inträffa är att sönderfallet av atomkärnor i processen sker okontrollerat och att därmed temperaturen stiger så mycket att reaktorn smälter eller fattar eld (s k härdsmälta), vilket i sin tur kan leda till att radioaktiv strålning och radioaktivt material sprids, såsom skedde i Tjernobyl. De svenska reaktorerna är konstruerade så att även vid en härdsmälta ska inneslutningen hindra radioaktivitet från att läcka ut. Ingen större mängd radioaktivitet läckte heller ut vid Harrisburg-olyckan 1979. I äldre utländska kärnkraftverk är det dock tänkbart att Tjernobyl-olyckan kan upprepas även om man förhoppningsvis idag är noggrannare med säkerheten än man var 1986. Frågan är fortfarande hur man ska värdera miljöeffekterna av Tjernobyl-olyckan. Många har drabbats ekonomiskt av olyckan, och många har berövats sin svampplockning och sin jakt. Men de rent katastrofala följderna har varit begränsade till reaktorns närområde. De säkerhetsproblem som uppmärksammats vid svenska kärnkraftverk den senaste tiden bör givetvis tas på största allvar, och det är bra att man ser över hur säkerheten kan ökas ytterligare.
Avfallshanteringen, slutligen är den verkligt stora utmaningen och den mest omdiskuterade frågan. Avfallet är aktivt i upp till 100 000 år. I ett urberg händer mycket lite under en sådan tidsperiod och vi kan med säkerhet säga att den plats där kärnavfallet placeras kommer att befinna sig på samma ställe även om 100 000 år, det vill säga cirka 500 meter under markytan. Man är också övertygad om att de kapslar som omsluter avfallet kommer att vara beständiga under denna tid och att grundvatten inte förmår tränga igenom bentonitleran som omger kapslarna. Låt oss nu tänka tanken att kapslarna går sönder, att grundvatten tar sig ner igenom bentonitlagret och att avfallet därmed sprids till miljön. Vad kan man då förvänta sig för effekter? Det är inte sannolikt eller ens möjligt att miljöeffekten blir särskilt stor. Avfallet ligger fortfarande 500 meter under markytan och vattenrörelserna är ytterst långsamma vilket gör att spridningen till miljön kommer att vara långsam. Det man i värsta fall kan befara är således en viss förhöjd radioaktivitet i området nära förvaringsplatsen.
Efter Tjernobyl-olyckan har man upplevt förhöjd radioaktivitet i närheten av det havererade kärnkraftverket. Detta är givetvis en allvarlig miljökonsekvens men man måste samtidigt konstatera att växt- och djurliv tagit mycket liten skada av detta. Det är på individnivå man ser problemen. Säkerligen har även individer av däggdjur, fåglar och växter drabbats av strålskador men bara några år efter olyckan kunde man konstatera att Tjernobyl-området närmast blivit en oas för traktens vilda djur och växter utan några synliga negativa ekosystemeffekter. Är detta det värsta vi kan föreställa oss ifall våra djupförvar mot förmodan skulle haverera? Med tanke på hotet om utplåning av hela ekosystem och hela städer och samhällen som klimatförändringarna riskerar att leda till tenderar åtminstone jag att tycka att den risk vi tar genom att använda kärnkraft är förhållandevis liten.
Man bör självklart också ställa frågor kring hur hållbar kärnkraften är ur ett resursperspektiv, hur ekonomiskt lönsam den är och om den egentligen har någon potential att lösa världens energibehov. Denna debatt lär fortsätta men vad jag velat fokusera på här är bilden av kärnkraftens farlighet. Jag välkomnar en saklig debatt kring detta internt så att vi kan sätta ner fötterna stadigt då frågan åter förs på tal.
Mikael Malmaeus