Den år 1952 nedskjutna svenska militära DC-3:an

9. Samlingsregeringen avgår, planer på ett nordiskt försvarsförbund och koalitionsregering 1951-1957

9.1 Samlingsregeringen avgår 1945
Den 31 juli 1945 avgick samlingsregeringen och en socialdemokratisk regering, kallad Per-Albin Hansson IV, tillträdde. Per-Edvin Sköld avgick som försvarsminister och efterträddes av Allan Vought som innehade den posten till 1951. Den 6 oktober 1946 avled statsminister Per Albin Hansson och den 11 oktober tillträdde Tage Erlander som statsminister. Erlander var en övertygad försvarsvän med stort intresse och kunnighet i säkerhetspolitiska frågor.

Östen Undén kom att ersätta Christian Günther som varit utrikesminister i samlingsregeringen. Undén kvarstod som utrikesminister i 17 år fram till 1962. I dag framstår Undén som en av 1900-talets mest kontroversielle svenske politiker. Han var en skicklig jurist och oklanderlig ämbetsman i vad gäller praktiskt handläggande. Han kunde inte tänka sig att en lögn skulle ingå som ingrediens i Stalins totalitära regim. Det var otänkbart för Undén att tillgripa hårda metoder för att pressa sovjetregimen.

9.2 Planer på ett nordiskt försvarsförbund
När motsättningarna mellan stormakterna tilltog i början av år 1948 förklarade regeringen inför riksdagen att Sverige inte önskade ansluta sig till något stormaktsblock eller genom förhandsengagemang avhända sig rätt och möjligheter att stå utanför ett nytt krig. I mars hade de brittisk-amerikanska kontakterna lett till närmare förberedelser för Atlantpakten. Möjligheterna till närmare skandinavisk samverkan på det militära området tog regeringen upp till övervägande på allvar under april 1948. Främst skedde det under intryck av att Norge, som under de första efterkrigsåren tagit ungefär samma utrikespolitiska ställning som Sverige, allt tydligare sökte någon form av anknytning till västmakterna, som ju varit Norges allierade under kriget. Den svenska regeringen var beredd att överlägga om ett skandinaviskt försvarsförbund. Till bilden hörde att Sverige var den helt dominerande militärmakten i Skandinavien. Norges försvar var tämligen svagt, trots att man kunde dra nytta av erfarenheterna från krigstiden och militärgeografin. Danmarks militära situation var ytterst oförmånlig.

Men motsättningarna mellan norsk och svensk syn framträdde allt tydligare. Undén vidhöll att den skandinaviska försvarsförbundet skulle vara riktat såväl mot öst som mot väst, trots att vapen och materiel enbart skulle levereras från väst. Det hela gick ju inte ihop!

Frågan är om herrarna Erlander och Undén trodde på en nordisk och neutral försvarsallians? Min egen uppfattning är att Elander & Undén i ett tidigt planeringsstadium trodde på sitt projekt. Men av allt att döma fanns ej militär sakkunskap med från början. Norges och Danmarks militära situation efter kriget var mycket oförmånlig. Otroligt hade Erlander & Undén ingen uppfattning om vilka sovjetiska styrkor som stod som motståndare och ej insett att Sverige hade tvingats försvara Grönland efter ett eventuellt sovjetiskt angrepp.

Den okunskapen måste ha stått förfärande klar för Erlander & Undén först under överläggningarna. Då var det för sent att säga ”vi tänkte inte på det”. I stället tvangs Erlander & Undén försmädligt att löpa linan ut mot förhandlingshaveriet. Hela tanken med ett nordiskt försvarsförbund var befängd!

Det nordiska försvarsförbundet blev ett misslyckande för initiativtagarna Erlander - Undén i och med att Danmark och Norge i stället valde NATO. Hade resultatet också blivit att Sverige också öppet hade anslutit sig till NATO, skulle den svenska regeringen totalt ha tappat ansiktet. Efter all plädering för svensk och nordisk orubblig neutralitet såg regeringen det som omöjligt att riskera trovärdigheten genom att lägga om kursen. Neutraliteten var särskilt hos socialdemokratiska väljare en framgångsrik strategi, som hade klarat landet undan två världskrig. Hos koalitionsbrodern Bondeförbundet, hade neutraliteten ett ännu djupare grepp. För Sveriges del hade neutralitetspolitiken proklamerats efter de skandinaviska försvarsförhandlingarnas sammanbrott i februari 1949. Från 1950-talet fick formuleringen "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig" statuts som doktrin.

9.3 Koalitionsregeringen 1951-1957
Under inflationskrisen 1950 - 1951 strävade statsminister Tage Erlander att bredda regerings underlag. Syftet var att ge den ekonomiska politiken ett starkare stöd. Blickarna föll på bondeförbundet, som för att visa sig kunna gå över klassgränserna sedan 1943 hade kallat sig "Landsbygdspartiet - Bondeförbundet". Detta parti stödde regeringspolitiken bl a för att man var beroende av socialdemokraternas stöd för jordbrukspolitiken. Socialdemokraterna tog avstånd från högerpartiets ekonomiska liberalism och Folkpartiets "socialliberalism". Förhandlingar fördes i stor hemlighet mellan socialdemokraterna och bondeförbundet och i båda partierna fanns motståndare till samgåendet. I oktober 1951 var emellertid koalitionsregeringen ett faktum.

Det blev koalitionsregeringen med statsminister Tage Erlander som kom att hantera det allvarliga politiska läget med de nedskjutna svenska militärflygplanen. I sina memoarer "1949 - 1954" från 1974 berättar Erlander i ett kapitel om det som han benämner "flygplansnedskjutningarna". [Ref – 3].

Erlander inleder så här; "De internationella spänningarna gjorde alltså ryssarna irriterade över de svenska flygningarna. Men samma internationella spänningar gjorde flygningarna nödvändiga för Sveriges försvar. Vi ville inte bli överraskade. Vi hade inskärpt hos militärledningen hur viktigt det var att noggrant följa vad som hände i Östersjön. Hur försvaret följde denna anvisning hade regeringen inte krävt att få kännedom om i alla detaljer".

Den socialdemokratiska regeringen hade sålunda hos militärledningen initierat avancerad flygburen signalspaning längs den baltiska kusten. Det hade varit oansvarigt om landets regering att INTE med alla tekniska medel följt det aggressiva Sovjetunionens upprustningar längs baltiska kuststräckan.

Erlander berättar vidare; "Kring middagstid den 13 juni fick jag ett meddelande att en DC-3:a som försvaret använt för spaning över Östersjön inte lämnat den rutinmässiga lägesuppgiften. Sådan skulle ha lämnats var 20:e minut. Den senaste hade kommit kl 11.08. Planet hade då befunnit sig på 4.000 meters höjd 47 km öster öm Fåröns ostspets. Strax efter kl 12.00 sändes två Catalinaplan (obeväpnade sjöräddningsplan) dessutom åtta spaningsplan för att söka efter den försvunna DC-3:an. Jagaren Sundsvall och två motortorpedbåtar deltog också i spaningarna. I ett pressmeddelande från försvarsstaben samma dag tillkännagavs att DC-3:an saknades. Den skulle, hette det, "utföra navigeringsflygning över Östersjön i samband med utbildning i radiotelegrafisttjänst". Formuleringen var med den ovisshet som ännu rådde förklarlig. Försvinnande kunde innebära att våra relationer till främmade makt berördes. Och det tillhör ju ritualen i det mellanstatliga umgänget att ingen stat erkänner sig bedriva underrättelsetjänst, medan varje stat beskyller alla andra stater för att bedriva spioneri".

Från Erlanders anteckningar den 14 juni kan vi läsa; "Är vårt plan nedskjutet av ryssarna eller föreligger det ett sabotage? Dag Hammarskjöld anser sig inte kunna bortse från möjligheten. Ryssarna har säkert varit besvärade av våra försök att följa deras verksamhet. Självfallet betraktade de flygplanet som en del av vår underrättelsetjänst. Men skulle de ändå våga skjuta ner ett svenskt plan på öppet vatten? Hammarskjöld påpekar att om de velat ge en varning är tidpunkten mycket väl vald.

Från Erlanders anteckningar den 16 juni kan vi läsa; "Roligt var inte det här. Just som jag rustade mig för att resa till Norrköping och KF:s kongress ringer kabinettssekreterare Arne Lundberg och meddelar att ett ryskt MIG-15 plan beskjutit en av våra Catalinor, som befunnit sig på spaning i natt efter den försvunna DC-3:an. (Erlanders kommentar; Skrev jag banne mig inte spontant radarplanet). Än kan man ju hoppas att något misstag föreligger men så väl är det väl säkert inte. Vad kan nu detta vara? Har det svenska flygvapnet varit för närgånget? Har för många viktiga informationer erhållits genom vår verksamhet? Jag tror det inte. Jan hoppas att Nordenskiöld hållit styr på sina mannar så att vi inte stört ryssarnas övningar. Då återstår grubbel över vad ryssarna avser. Att se över om vi har något avtal med amerikanarna om hjälp i sådana situationer? Vi får väl inom den närmaste tiden klarhet".

" Nu har jag talat med Sköld. Han delade min mening att vi låta offentligheten syssla med den ryska beskjutningen av Catalinan. Inte det är heller alldeles lyckat. Nu stiger hetsen över alla gränser. Men hur skulle offentligheten kunna undvikas? Om två besättningar har varit vittne till vad som hänt? Nu ringer Dahlman kl 08.55. Planet är utan mista tvekan nedskjutet av ryssarna".

= = =Slut DC-3 del 13= = =

9.4 Ryske ambassadören kallas upp
I vilka former skulle Sverige reagera för det skedda? Jag (Erlander - Ref 3) fann det nödvändigt att handla snabbt och med fasthet. I egenskap av tillförordna utrikesminister, Östern Undén befann sig utomlands, bad jag kabinettssekreterare Arne Lundberg göra ett utkast till note till Sovjetunionen. Jag hade tillfälle att samråda med Sköld. Lundberg presenterade sitt note förslag vid ett sammanträde kl 10.00 samma dag. Av ledande militärer fanns endast kommendör Erik af Klint på plats. Efter en timme kom flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld som personligen deltagit i flygspaningar över Östersjön. Kl 13.00 hade jag kallat upp den ryske ambassadören Konstantin Rodnikov, som kom i sälskap med en svensktalande pressattaché. Närvarande var också Sverker Åström. Jag läste upp den note som jag i regeringens namn beslutat, som löd;

För närvarande pågår som bekant energiska spaningar genom svenska flyg- och marinenheter efter det över Östersjön den 13 juni försvunna svenska militärplanet av typ DC-3. Två av de i spaningarna deltagande flygplanen av typ Catalina befunne sig i dag på morgonen på internationellt vatten i området norr om den plats nordöst om Gotland, där det försvunna flygplanet antages ha störtat. Kl 04.09 rapporterade det ena Catalina planet till det andra, att det utsattes för skenanfall av två jaktplan av typen MIG-15. Det befann sig då på en punkt omkring 30 sjömil nordväst om Dagö. Någon minut senare meddelades att flygplanet besköts med spårljus och att det begivit sig på hemväg. Kl 04.15 rapporterades att flygplanet träffats. Det siktades av det andra Catalina planet några minuter därefter av det andra Catalinaplanet några minuter därefter omkring 20 sjömil sydväst om Bogskären på låg höjd med västlig kurs. På den plats där planet sist siktades, ha senare påträffats en oljefläck och fynd från planet.

Svenska regeringen finner det klarlagt att det saknade planet nedskjutits av sovjetiskt jaktflyg. Under hänvisning härtill framför svenska regeringen till Sovjetunionens regering sin skarpa protest mot den våldshandling, som av sovjetiskt militärflyg företagits mot ett svenskt militärflygplan över internationellt vatten.. Svenska regeringen hemställer, att sovjetunionens regering omedelbart måtte föranstalta om undersökning av omständigheterna, att de för övergreppet ansvariga bestraffas och att åtgärder vidtages för att förhindra ett upprepande. Svenska regeringen emotser ett snart meddelande rörande de av sovjetregeringen vidtagna åtgärderna och förbehåller sig att återkomma med krav på skadestånd".

Ambassadör Rodionov svarade att han fått reda på de i noten berörda förhållandena först genom tidningarnas löpsedlar och "genom för mig kränkande utrop från demonstranter som samlats på gatan utanför ambassaden". Rodionov framförde vidare att han betvivlade sanningshalten av meddelandet som noten givit upphov till. Slutet på det timslånga samtalet blev dramatiskt. Flyggeneralen Nordenskiöld skickade in ett meddelande att besättningen på Catalinaplanet hade räddats.

9.5 Sovjets svarsnoter
Erlander fortsätter. Den svenska ambassadören Rolf Sohlman fick följande svarsnot den 17 juni; "Den 16 juni detta år kl 6 på morgonen har ett svenskt militärflygplan kränkt Sovjetunionens statsgräns i området vid Ristna udd (Dagö). Enär det svenska flygplanet fortsatte flygningen över sovjetiskt territorium, uppfordrade en grupp sovjetiska jaktflygplan upprepade gånger det svenska planet att följa efter den för att landa på en flygplats. Det gränskränkande planet efterkom icke denna uppfordran utan öppnade eld mot det ledande sovjetiska jaktflygplanet. Sedan det främsta sovjetiska jaktflygplanet besvarat elden avvek det svenska militärflygplanet till havs. Sovjetregeringen framför sin protest till den svenska regeringen mot denna grova kränkning av den sovjetiska gränsen genom ett svenskt militärflygplan".

Den svenska regeringen svarade dagen därpå genom Dag Hammarskjöld att den 16 juni befann sig nordost om Gotland endast två svenska flygplan. Båda var sjöräddningsplan av typ Catalina och båda var obeväpnade. I ytterligare en svarsnot avstod ryssarna att ta upp frågan om Sveriges rätt att bedriva underrätteverksamhet i Östersjön. De diskuterade enbart gränskränkningar.

Ytterligare notväxlingar följde, utrikesministern Östen Undén, som hemkommet från utlandsresa, sammanfattade i en note den 1 juli; "svenska militärflygplan ha själfallet full frihet att flyga över fritt hav och komma att i framtiden liksom hitintills begagna sig av denna rätt".

Reaktionerna blev våldsamma och ledaren i Dagens Nyheter 21 juni 1952 innehöll följande; "Nedskjutningen - av allt att döma nedskjutningarna - och lögnerna därom framstår som oupplösligt helt. Skottlossningen ger uttryck åt Moskvas vilja att inge Sverige, dess folk, dess regering, militära myndigheter etc en känsla av fruktan och vanmakt inför grannen i öster, en känsla som skall förmå oss att helt hålla oss borta från stora delar av Östersjön och från luftrummet över detta hav. För att komma dithän har ryska regeringen mobiliserat inte bara våldet utan också lögnen och krav på ofelbarhet. Det är kommunismens karakteristiska kombination som i dessa dagar riktar sig mot Sverige".

I den notväxling som följde mellan Sverige och Sovjetunionen, förnekade man från sovjetisk sida all kännedom om DC-3:an. Det var Catalinan som påstods ha kränkt sovjetiskt territorium.

= = =Slut DC-3 del 14= = =

10. Wennerströmaffären
På följande sätt skildrar Anders Sundelin när Stig Wennerström arresterades. [Ref – 4] Det var dagen före midsommarafton 1963. Solen sken över Stockholm och glittrade i Norrström. En rakryggig vithårig man skyndade med långa steg över Stallbron och in mellan riksdagshusen. Mitt på Riksbron gled en man upp vid hans sida, ryckte honom i armen och bad honom stanna; "Det är från polisen", sade han, "Översten är anhållen". Polismännen som grep flygvapenöversten Stig Wennerström såg att han blev chockad. All solbränna försvann i ett slag, svetten började forsa om honom. "Vi skall gå mot bilen där", sade polismannen på hans högra sida. "Och jag får be er att inte stoppa händerna i fickorna". Wennerström följde med utan ett ord av protest. Med en civil polisbil fördes Wennerström till Polishuset, Bergsgatan. Efter avvisitering fördes han in i ett förhörsrum där han skulle tillbringa all tid under de närmsta sex veckorna. Förhörsledaren Bror Lindén förklarade att Wennerström var anhållen för spioneri och att för främmande makts räkning ha utlämnat hemligt material. Han förklarade vidare att han hade rätt att anlita biträde av försvarare under förundersökningen. Förhörsledaren frågade om han var skyldig till den brottsliga verksamhet som han var misstänkt för.

- "Nej", svarade Wennerström, "jag är oskyldig".

Timme efter timme, dag efter dag tvingades Wennerström retirera, så att det till slut stod klart att han sålt ut praktiskt taget hela det svenska luftförsvaret till Sovjetunionen. Organisation, flottiljer, flygplan i luften, flygplan på ritbordet, hemliga flygbaser, underjordiska hangarer, drivmedelsförråd, robotvapen, sikten, radarvarnare, krigsplanläggning, beredskapsåtgärder, mobiliseringsplaner - ja allt hade lämnats ut. Wennerström hade lämnat ut det som benämndes Stril-60, det ytterst hemliga stridsledningssystemet med luftförsvarscentraler och radarstationer som bevakade landet mot fientligt flyg, de inblandade förbandens organisation och sammansättning i detalj, radioförbindelser, material, operationsorder. Han hade lämnat ut uppgifter om det kommande flygplan 37 och beskrivningar på olika vapensystem. Stora delar av uppgifter om den svenska marinen hade också lämnats ut. Uppgifter som rörde hela försvarsmakten; utredningar, framtidsplaner, bestämmelser, reglementen, bedömningar, operationsorder, tänkta krigsfall, de olika vapenslagens krigsorganisation, underrättelser, rapporter från militärattachéerna, analyser och bedömningar han plockat från UD - allt hade funnit vägen till Moskva. Allt han hade kunnat hitta!

Wennerström hade avslöjat det hemliga samarbetet med USA på olika områden, den dubbla agendan kring neutralitetspolitiken som först 40 år senare skulle avslöjas för de ovetande svenska medborgarna.

Dörren till Sverige hade stått vidöppen. Hemligstämplarna hade aldrig behövts användas, säkerhetsskåpen kunde ha lämnats olåsta, förbudsskyltarna pockats ner, staketen rivits, de hemliga avtalen avslöjats. Ryssarna hade bara behövt peka på vad de ville ha så ordnade överste Wennerström det. Han bar hem sin tunga portfölj fylld med hemliga handlingar för nattligt arbete vid fotoapparaten. Han fotograferade så flitigt att tummarna började blöda.

Den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU, som utövade ett systematiskt spioneri mot Sverige, hade stora möjligheter att få klarläggande information om de svenska signalspaningarna från i synnerhet Stig Wennerström. Någon månad efter att denne hade stationerats i Washington som svensk flygattaché och chef för flygförvaltningens inköpskontor, med ypperliga möjligheter att studera hemliga handlingar om DC-3:ans inköpta tekniska signalspaningsutrustning, kom också den sovjetiska attacken mot DC-3:an. På ett av förhörsbanden hade Wennerström berättat att han informerat sin sovjetiske kontaktman "Generalen" om flygningarna. Kontaktmannen hade då sagt att "det är väl ingen annan råd än att vi får skjuta ner planet". [Oklart är vad Wennerström utelämnade till sovjet om signalspaningen. Wennerström förnekade vid förhör att han meddelat ryssarna om flygningarnas verkliga ändamål (Ds 1992:5 kap 4.6.)].

Tisdag den 25 juni 1963 offentliggjordes nyheten om Wennströms gripande inför en chockad allmänhet och spreds över världen. Den 9:e april 1964 inleddes rättegången vid Stockholms tingsrätt. Två månader senare avkunnades domen: livstids straffarbete samt avsättning som överste.

= = =Slut DC-3 del 15= = =

11. Vraket av DC-3:an återfunnen i Östersjön den 16:e juni 2003
Den svenska marinen hade sökt efter DC-3:an i över femtio år. Privata och statsfinansierade expeditioner hade varit och sökt i flera omgångar. Den nedskjutna DC-3:an hittades slutligen den 16 juni 2003 av en grupp entusiaster ombord på det marina mätfartyget ”Triad”. Björn Hagberg skildrar i boken ”DC-3:an – jakten på sanningen” hur en projektgrupp under ledning av Anders Jallai, med bakgrund som pilot, sökledaren Ola Oskarsson och organisatören Carl Douglas fann planet. Därtill kom medarbetare från företaget Marin Mätteknik. Men varför kunde inte svenska marinen tidigare finna DC-3:an nedslagsplats i Östersjön? Vi kommer straxt till hur Anders Jallai, efter forskningar i arkiv, tänkte när han härleder uppgiften om DC-3:ans nedslagsplats. [Ref – 7]

Tidigare hade Anders Jallai och hans medarbetare funnit den ryska U-båten S7 som med sin besättning sänktes under andra världskriget och låg begraven på Östersjöns botten. Internationellt väckte fyndet stor uppmärksamhet. I samband med en ceremoni på platsen kom frågan upp från en journalist om Jallai efter framgången också tänkte söka efter den försvunna DC-3:an. Tanken ledde vidare till kontakter med fartyget ”Triad” och dess befälhavare.

Jallai hade börjar intressera sig för DC-3:ans öde redan år 1998. Det som försvårade möjligheten att exakt härleda platsen till där DC-3:an befunnit sig vid nedskjutningen hade att göra med att besättningen ibland gjorde avstickare från fastlagda planen något man kallade taggar. En tagg var en liten avvikelse från kursen i riktning mot någon intressant signalkälla för att uppnå bättre mottagning. Om DC-3:an hade gjort ”taggar” efter den sista positionsangivelsen 11.08 den 13 juni 1952, innebar det svårigheter att beräkna var planet befunnit sig vid det sovjetiska anfallet och själva nedslagsplatsen.

Haverirapporten 2007 skriver: ”Jallai byggde sin första teori om nedslagsplats på att beskjutningen hade skett längre söderut än vad man tidigare antagit och att DC-3:an hade svängt mot Bunge på Gotland för nödlandning Sommaren år 2000 genomfördes en kortare sökning öster om Bunge på norra Gotland. Sökningen gav inget resultat men gav erfarenheter för de fortsatta försöken.

Anders Jallai fortsätter: [Ref – 7] Kontakter hade också tagits med en man vid namn Bengt Grisell för att han tidigare sökt efter DC-3:an med sitt fartyg ”Altaiar” som hade rätt utrustning och erfarenhet från vrakdykningar. Grisell berättade senare att de kunde samarbeta med Dagens Nyheters journalist Peter Bratt och TV 4 om finansiering av den gemensamma expeditionen. Bratt var mycket intresserad av de uppgifter som Anders Jallai framforskat. Bratt hade letat fram en ryss, Ivan Polunin, som tjänstgjort vid Baltiska militärområdet och hans uppgift var att föra journal från radarstationer och posteringar. Polunin påstod sig veta hur anfallet mot DC-3:an hade gått till och hans version gick ut på att DC-3:an kränkt sovjetiskt luftrum. Enligt Bratt ansågs Polunin vara trovärdig. Anders Jallai ansåg tvärtom att Polunin-spåret verkade planterat och frågan var vem som planterat det spåret.

Så kommer den överraskande brytningen mellan Anders Jallai och DN Peter Bratt. Vid ett möte inledde Bratt med att säga att de (Anders Jallai & Björn Hagberg) skulle underteckna ett papper som gav honom (Bratt) fri tolkningsrätt om de hittade planet. Det handlade sålunda om tystnadsplikt styrd av Dagens Nyheter. Bratt var påstridig om Polunin-spåret medan Jallai ansåg vittnesmålet som helt opålitligt. Brytningen blev uppenbar och finansiärerna försvann.

Dagens Nyheter startade i samverkan med TV 4 en egen sökexpedition vilket tidningen offentliggjorde den 9:e juni 2000 med rubriken ”Var finns det försvunna spionplanet?” DN fokuserade på ett svenskt ”spioneri” men efter c:a 14 dagars letande i Östersjön gav DN och TV 4 upp sitt sökprojekt. Så kan det gå när DN vill kontraktskriva verkligheten.

År 2002 gjorde konsortiet nya sökningar inom ett område längre norrut än man tidigare förmodat. Hagberg skriver på följande sätt hur Anders Jallai gick till väga för att härleda nedslagsplatsen. [Ref – 7] Tidsangivelserna gick inte ihop. Jallais mindes att han noterat det för att par år sedan men inte då reflekterat över innebörden. Tiderna fanns på den sovjetiska karta över anfallet som lämnats till utredningen 1992. När han jämförde den med nya ryska handlingar från 1994 såg Jallais att de skilde fem minuter mellan tiderna för anfallet. Trovärdigheten i de senare dokumenten var av avgörande betydelse, de hade varit kvalificerat hemliga och kom ursprungligen från den sovjetiska underrättelsetjänsten.

Någon måste avsiktligt ha ändrat på kartan. Det var MiG-planets tider före anfallet som manipulerats. Men DC-3:ans tider var inte ändrade (jämfört med dokument erhållna 1992 och 1994). Rimligen måste denna manipulation vara gjord senare än 1952. Om man haft anledning att dölja anfallstiden för den politiska ledningen, med Stalin i spetsen, borde i själva verket båda planens tider ha varit ändrade för att samstämma. Jallais hade uppfattningen att sovjet före erkännandet 1991 velat se det svenska materialet, men inte fått göra det. Där fanns en kartplott som upprättats efter avlyssning av NATO med DC-3:ans tider angivna. Det var den plotten sovjet hade velat se. Därför kunde ryssarna vid erkännandet endast manipulera sitt eget flygplans tider.

Sjinkarenko, den ansvarige översten, uppgav 1991 tiden 11.14 som klockslag för det andra anfallet. Dokumenten som släpptes samma år anger tiden 11.19 och då början av anfallet. I de nya handlingarna från 1994 sägs att DC-3:an sköts ner klockan 11.15.

Även radioutskriften av samtalet mellan den sovjetiske piloten och dennes flygbas verkade förfalskad. När den lämnades till den svenska utredningen fick man ej originalet. De fick en avskift av originalet, som var undertecknad av en general vilket skulle intyga äktheten. Man hade sagt att originalet inte fanns att tillgå, men hur skulle ryssarna då ha åstadkommit kopian? Jallais var övertygad om att tiderna på radioutskriften synkroniserats med tiderna på lämpliga dokument. Kanske det var orsaken att ryssarna inte ville kännas vid den film som MiG-planet borde ha spelat in vid beskjutningen. Den måste visa de rätta tidsuppgifterna.

Det hela var onekligen rörigt på samma gång väsentligt för fastställande av den riktiga nedslagspunkten för en lyckad sökoperation. Fem minuter innebar en flygstäcka på drygt två mil. Omvandlat till sökområde blev det givetvis omfattande.

Frågan är varför ryssarna hade gjort denna manipulering av dokumenten? Det rimliga svaret var att de inte ville visa att anfallet hade pågått i 11 minuter. Ett så långvarigt förlopp visade att anfallet slutat nära den svenska territorialgränsen, då DC-3:an flydde hemåt. En annan orsak kunde vara att MiG-planet följt DC-3:an ända ner till vattnet och inte att det flög kontrollerat som piloten påstod. Dessutom skapade det förvirring vilket i sin tur försvårade möjligheterna att finna DC-3:an. Ryssarna ville förmodligen inte att planet skulle återfinnas ty i den stunden skulle frågor om besättningens öde hamna högst på dagordningen.

DC-3:an gav ett sista avbrutet anrop någon gång mellan 11.23 och 11.25 och Jallais beräknade att planet hade slagit i vattnet 11.24.30. Den sista positionsangivelsen från DC-3:an kom kl 11.08 och nästa steg innebar att beräkna hur långt planet hade hunnit flyga. (Det visade sig efter bärningen att DC-3:ans klocka hade stannat på 11.28.40).

Anders Jallais hade sålunda upptäckt att ryska dokument erhållna år 1992 mar manipulerade jämfört med dokument erhållna år 1994. Nu förtydligar ej Björn Hagberg om Anders Jallai syftade på dokument från DC-3 utredningen 1992 eller om det handlar om helt andra dokument. Haverirapporten skriver kort så här: ”Jallai valde bort de ryska dokument han bedömde kunde vara manipulerade”.

Haverirapporten 2007 säger ”En ny metod för sannolikhetsberäkning, med ledning av DC-3:ans färdplan och planets positionsrapport c:a kl 11:23 den 13 juni pekade på ett område, som indelades i mindre bitar, som avsöktes med sonar. För att spara tid avsöktes området med 150 m linjeavstånd och ”varannanlinjesmetoden” som innebar 50-70% chans att finna objektet vid första sökningen. Metoden visade sig fungera när fartyget ”Triad” den 10 juni 2003 fann ekot av DC-3:an på sonarbilden”.

På Stockholms slott emottog den 8 juni 2004 Anders Jallai, Carl Douglas och Ola Oscarsson Hans Majestät Konungens medalj av 8:e storleken för ”en skicklig insats att på Östersjöns botten finna det nedskjutna flygplanet DC-3:an”.

= = =Slut DC-3 del 16= = =

12. Vad fanns på andra sidan Östersjön som svensk signalspaning inte fann?
För att besvara rubrikens fråga går vi till Staffan Skott bok ”Lenins älskarinna och andra öden”. Skott fokuserar på antal förlorade människoliv under sovjetepoken. [Ref – 10]

Skott ställer själv frågan: ”Vad kostade sovjetepoken de drabbade folken i försenad och utebliven ekonomisk utveckling, i efterbliven och utebliven demokratisk mognad?” Den mest förintande frågan är ändå: vad kostade de 74 åren av sovjetvälde åren 1917-1991 i antal människoliv. Om frågan tas på allvar blir svaret så ohyggligt att det svartnar för ögonen. Många vägrar i dagsläget att ta korrekta beräkningar på fullt allvar. Svaret blir alltför fruktansvärt. Men för de dödas skull måste frågan ställas av samma skäl som med offren från nazismens folkmord. Den amerikanske professorn R.J. Rummel, verksam på Hawaii, har forskat i massmord (megamord) klotet runt och hans siffror har chockerat världen.

http://catallarchy.net/blog/archives/2006/05/01/how-many-did-stalin-really-murder/

Skott säger: ”Efter nittonundra talets slut måste nidingsdåden summeras. Detta för vår egen och efterkommandes skull. Av de många folkmord som Rummel skildrar är det största antalet det som förövades under sovjetkommunismens epok och huvudsakligen under åren 1917-1953.

Under andra hälften av 1980-talet fick folken i sovjetunionen veta sanningen om sitt lands ohyggliga förflutna. Uppgifterna om antalet oskyldigt döda hör till de mest uppskakande, allt var värre än vad någon någonsin kunde tro. Historiker i väst har angett terroroffren i antal som 20 eller 10 miljoner. Men de antalen var att undervärdera massmordets omfattning med en 10-potens.

Om man lyckats klargöra för sig själv omfattningen av kommunismens ogärningar är det därefter svårt att betrakta kommunismen som en politisk rörelse på samma sätt som demokratiska partier. När det gäller strävan att tona ner fasorna i kommunismens förbrytelser handlar det ofta om att man inte kan tänka sig att människor är i stånd att begå sådana gräsligheter. När det gäller massmorden inom Sovjetunionens gränser kom inga segrarmakter in med kameror och uppskakade ögonvitten. Sanningen har måst plockas samman bit för bit.

Två metoder finns för att uppskatta antal offer för sovjetkommunismen. Den första metoden innebär att man summerar alla kända fall och kommer till en slutsumma. Felkällorna är här flera och resultatet bli osäkert. Den andra metoden innebär att man utgår från befolkningsstatistiken. På det sättet arbetar professor Rummel så att han först räknat samman olika kända fall av folkmord. Sedan har han använt befolkningsstatistik som kontrollmaterial. Avsiktligt framkallad massvält gav den övervägande delen av de enorma dödssiffrorna. Men då skall man inte ta med enbart minskning i folkmängden utan också den uteblivna folkökningen. För att vara övertydlig: det föddes ju barn hela tiden, befolkningen skulle ha ökat om inte den av bolsjevikernas politik framkallade dödsfallen hade varit fler än de nyföddas antal. Den brittiske historiken Richard Pipes använder den metoden när han uppskattar antal offer under åren 1917-1924. Pipes kommer då fram till 23 miljoner människoliv som bolsjevikpartiet hade på sitt samvete – bara för dessa sju år!

Under åren innan 1917 hade Ryssland den största folkökningen i Europa. En fransk befolkningsstatistiker beräknade år 1913 ut att landets befolkning borde öka från 170 miljoner till 345 (med beräkning enligt metoden ”ränta på ränta”). Han fick rätt om övriga europeiska nationer men Sovjet hade år 1947 bara 170 miljoner invånare.

Folkökning kommer till stånd då antalet födda barn överstiger antal avlidna (tillsammans med utflyttade, men det var ett fåtal i Stalins Sovjet). När Sovjet inte drabbades av folkmord eller världskrig var denna folkökning en bra bit över tre miljoner per år. Efter Stalins död 1953, då terrorn var slut, kom en sådan folkökning! Från 1947 till 1991 ökade landet invånarantal med 130 miljoner.

Sålunda: för perioden 1917-1947 saknades 175 miljoner i utebliven folkökning. För perioden svarar 55 miljoner liv under två världskrig därtill kommer emigration. Det återstår 120 miljoner människor, i utebliven befolkningsökning, att förklara. Större delen kan gottskrivas kommunisternas våldspolitik. Sovjet upplevde under sin existens första och andra världskriget men Stalins krig mot den egna befolkningen kostade fler dödsoffer än de två krigen tillsammans.

Efter kommunismens fall öppnades sovjetiska arkiv för forskning och med facit i hand vet vi nu vad som försiggick på andra sidan Östersjön

= = =Slut DC-3 del 17= = =

13. Sammanfattning
Underrättelsetjänst i modern mening i Sverige kom i gång i samband med andra världskrigets utbrott. Syftet med militär underrättelsetjänst är den skall bidra med riktig säkerhetspolitisk och militärpolitisk tolkning av Sveriges omvärld. Företeelser registreras och bedöms fortlöpande som kan vara indikation på att Sverige kan komma att beröras. En stor del av den information som insamlas kan komma från öppna källor, sådan som är allmänt tillgänglig, exempelvis i massmedia. Annan viktig information kan inhämtas från just avancerad signalspaning som beskrivits i detta inlägg.

Den i juni 1952 nedskjutna DC-3:an var den första (efter B 3 ”Blondie”) operativa av sitt slag av signalspaningsenheter som hade till uppgift att insamla signaler från den av Sovjetunionen efter krigsslutet befästa Baltiska kusten. Dessa befästningskonstruktioner, robotramper med radarstationer berörde i högsta grad Sveriges säkerhet och överlevnad som nation. Det hade varit oansvarigt av regeringen Tage Erlander att negligera de militära upprusningarna på andra sidan Östersjön.. Under åren framfördes många spekulationer om vad som hänt DC-3:an besättning. Det var först efter 1983, som ett antal dokument kunde avhemligas och efter den sk DC-3-uredningen 1992 som i det närmaste klarhet framkom vad som hade hänt med flygplanet.

Som inledningsvis nämnts är det ej på något sätt "förbjudet" eller betraktas som "spioneri" att genomföra signalspaning. Signaler av alla de slag, såväl civila som militära, sprids över nationsgränser och kan med avancerad utrustning avlyssnas och tolkas (dekrypteras). Det ankommer den nation som vill sända sekretessbelagd information att skydda informationen med olika tekniker.

DC-3:an befann sig på internationellt vatten när den sköts ner av sovjetiskt jaktflyg. Antag att regeringen Erlander öppet berättat om att "militären avlyssnar sovjet med för tillfället bästa amerikansk teknik". Följden hade på det inrikespolitiska planet orsakat en regeringskris. Det än mer än socialdemokraterna neutralitetsvänliga Bondeförbundet hade antagligen klivit av koalitionsregeringen. På det utrikespolitiska planet hade den allvarliga krisen ytterligare förvärrats. Då hade sovjetunionen fått ett kvitto på Sveriges "spioneri" och kunna flyttat fram sina positioner ytterligare.

Björn Hagberg skriver: [Ref – 7] ”Tre veckor efter DC-3:ans försvinnande hade kommendören af Klint, chef för försvarsstabens utrikesavdelning fått ett meddelande av översten Bjuggren som var ordförande i haverikommissionen. Meddelandet hade han i sin tur fått från amerikanska underrättelsetjänsten som berättade att de hade haft ett spaningsplan en B-26, över södra Östersjön samma dag DC-3:an sköts ner. B-26:an hade följt kommunikationen mellan MiG-planet och dess bas. När bandet analyserades kunde amerikanarna fastslå att en nedskjutningsorder förekommit. MiG-piloten hade inte skjutit ner planet på eget bevåg eller bedömt situationen fel”. Sålunda fick svenska regeringen och militären bekräftelse på nedskjutningen c:a tre veckor efter DC-3:ans försvinnande. Men om besättningens öde visste man inget vid det tillfället.

13.1 Motiv för nedskjutningen
Militärhistorikern Jan Linder gör följande analys: [Ref – 12] ”Den svenska DC-3:an hade med sin amerikansktillverkade signalspaningsutrustning flugit åtskilliga uppdrag enligt olika router över Östersjön. Något skäl till nedskjutningen måste i rimlighetens namn finnas? Anmärkningsvärt är att de uppseendeväckande och brutala sovjetiska attackerna kom straxt efter Tage Erlanders besök men före undertecknande av avtal om NATO-status för strategiskt viktiga leveranser av avancerad teknisk materiel. Det går inte att komma ifrån att nedskjutningen av DC-3:an var ett svar på Sveriges samspel av underrättelser med Storbritannien och USA. Den svenske ambassadören i Moskva, rapporterade att han hade fått en ”antydan” att det anfallande planet tillhört inrikesministeriet. Attacken hade då beordrats av den fruktade Lavrentij Beria. Ambassadör Sohlman rapporterade också att han fått uppgiften från den amerikanske ambassadören Kennan. Därmed var man från sovjetiskt håll angelägen att också varna USA, att man kände till pågående signalspaning över Östersjön och att den var ett led i svenskt-amerikanskt underrättelsesamarbete. Möjligen kan det vara så att Stalin i samverkan med Beria gav order om nedskjutningen. Mindre än ett år efter nedskjutningen avled Stalin och Beria avrättades i den turbulens som följde i maktskiftet.

13.2 Dåvarande Rysslands ambassadör i Sverige Boris Pankin
Boris Pankin uttrycker sig bl a så här om Sverige i sin bok ”De sista hundra dagarna” utgiven år 1992. Pankin skildrar bl a ett Sverige som han beundrade mycket [Ref – 9]:

”Jag skulle vilja byta orden ”svenska modellen” mot livsstil. Den till sin numerär lilla befolkningen i Sverige, vars territorium dock är det tredje i Västeuropa (efter Frankrike och Spanien), har sannerligen uträttat underverk. Under alla de år jag arbetade där önskade jag att mitt land skulle beröras av och bli delaktigt av detta mirakel och få dricka ur dess källa. I dag känner jag ännu strakare att det är nödvändigt. Allt det som vi inte kan eller har mist förmågan att klara av de senaste sjuttio åren, det klarar man av i Sverige.”

Ja-ha ja, det var andra ord än de som den moraliska media eliten förmedlat i förklenande ordalag under de senaste 25 åren!

Det ryska officiella erkännandet om nedskjutningen av DC-3:an år 1991, hade dock inte kommit med vid översättning och utgivning av Pankins bok år 1992. I samband med svenska regeringens påstötningar, mot Sovjetiska myndigheter, om den sedan krigsslutet i Budapest, Ungern, försvunne diplomaten Raoul Wallenberg, avhandlades också den försvunna DC-3:an och dess besättning. Pankin skriver:

”Innan jag (Panknin) överlämnade dossién om fallet Raoul Wallenberg till den svenske ambassadören fick jag en underrättelse från det sovjetiska försvarsministeriet. När man på min begäran och på marskalk Sjaposjnikovs order sökt ordentligt hade man också återfunnit dokument om DC-3:ans öde. Det förhöll sig exakt så som svenskarna hävdat. Flygplanet hade faktiskt skjutits ner av det sovjetiska luftförsvaret över neutralt vatten över Östersjön. Var som hänt besättningen var okänt. Med andra ord alla hade omkommit. Detta var ännu ett tragiskt vittnesbörd om grov, rå inblandning i ett fredligt grannlands angelägenheter”.

Med oriktiga benämningar och manipulerade sovjetiska uppgifter fanns ännu år 2003 en strävan av svenska media att skuldbelägga Sverige medan den dåvarande ryska ambassadören i Sverige, Boris Pankin, redan år 1992 höll sig till verkligheten. En not i Pankins bok påvisar att: Catalinan var ett svenskt plan som sköts ner av sovjetiskt stridsflyg under sökandet efter det radarsignalspaningsplan av typ DC-3:an som försvann över om Gotland.

= = =Slut DC-3 del 18= = =

13.3 Men hur gick det sedan med svensk signalspaning?
Trots nedskjutning av DC-3:an bedömdes inom försvaret att signalspaningen var så pass viktig att den måste fortsätta och kom i gång redan i mars 1953. Det var den andra DC-3:an som kom att rycka in som spaningsplan. Ytterligare ett plan beställdes för signalspaning, en Vicker Varsity, svensk beteckning TP 82 från Storbritannien i jan 1953. Med TP 82 kunde uppdrag genomföras på 8.000 meters höjd. Den svenska radarövervakningen av luftrummet och incidentberedskapen började samtidigt byggas upp.

TP 82 utrustades med en mängd avancerad elektronisk utrustning för sin tjänst som signalspaningsflygplan. TP 82 togs ur tjänst 1973 och kom för sina speciella uppdrag att ersättas med TP 85 Caravelle. TP 82 finns bevarat i Flygvapenmuseum i Linköping.

Femtio år efter DC-3:ans försvinnande kan vi läsa i Flygvapennytt nr 1 år 2003 om utveckling av Försvarsmakten senaste signalspaningsflygplan benämnt S 102B Gulfstream som sedan årsskiftet är tillgängligt för militära insatser utomlands. Flygplanet ingår numera i EU:s styrkeregister för krishantering samt ett av regeringens antagna partnerskapsmål inom PfP. Tidigare utvecklades den sk "flygande spaningsradarn" S 100B för att ge det svenska försvaret förvarningar om aktiviteter på låg höjd utanför gränserna. Själva radarsystemet har utvecklats av Ericsson Microwave Systems i Möndal. Det senare nämnda planet har blivit en försäljningsframgång hos sydamerikanska länder i jakten på flygburna knarksmugglare.

13.4 Alliansfrihet i fred riktad mot neutralitet i krig
År 1949 efter att alla tankar på ett skandinaviskt försvarsförbund hade havererat uttryckte sig regeringen på följande sätt: ”För övrigt är neutralitet ett begrepp som hänför sig till förhållandena under krigstid. När man talar om neutralitet under fredstid, kan man enbart mena att en stat som vill eftersträva att under krig hålla sig utanför konflikten, icke i fredstid binder sin handlingsfrihet genom alliansföredrag som omöjliggör neutralitet under krig”. Men regeringen uteslöt inte viss militär samverkan med andra länder i fredstid, vilket var det som kom att ske. Men i och med nedskjutningen av det svenska Catalina planet och den förvunna DC-3:an kom alliansfriheten upp på bordet. Sovjet visste att svensk signalspaning pågick. Västmakterna med USA, Storbritannien visste att signalspaning pågick. Endast det svenska folket undanhölls den dubbla agendan om samverkan med västmakterna och NATO. De som drabbades hårt av den dubbla agendan var anhöriga till de försvunna flygarna.

Om detta skriver Roger Älmeberg, son till piloten på DC-3:an, i Dagens Nyheter 5 juni 2002, med rubriken ”Dags att avslöja hur min far dog”. Älmeberg skriver: ”Tidigare svenska regeringars agerande i DC-3-affären under 50 år är tyvärr till stor del en berättelse om bedrägeri, lögner och undertryckande av sanningen. Redan i juni 1952 gav dåvarande regeringen ut en vitbok som innehöll rena lögner om DC-3:ans uppdrag och vad som hade hänt. Det pinsamma var att uppgifterna lades fram i FN när Sveriges försökte förvandla DC-3:ans försvinnande till ”Catalina-affären” – efter det sjöräddningsplan som sköts ner av sovjetiska Mig-plan dagarna efter det att DC-3:an försvann. Avsikten var att få bort intresset från signalspaningsplanet med de åtta männen”.

Det fanns flera anledningar till regeringens och försvarsfamiljens undanglidningar. Här följer några av dem:

1. Sverige samarbetade med västmakterna i syfte att stärka möjligheterna att överleva som fri nation vilket var högts rimligt. Det plågsamma var att svenska regeringar undanhöll svenska folket information om den dubbla agendan som i grunden kunde ha rubbat tesen om den fastlagda neutralitetspolitiken och därmed regeringens existens

2. Inget lands underrättelseorganisation vill någonsin tala om orsaker eller tillvägagångssätt för sina operationer.

Avslutningsvis - låt oss ägna en tanke åt och hedra framsynta beslutsfattare och stupade svenska flygare som bidrog till att Sverige förblev en fri nation. Enligt vad som förmedlats kommer stoftet av de omkomna att jordsättas på Galärvarvskyrkogården, på Djurgården i Stockholm och ett minnesmärke att resas för att hedra DC-3:an besättning

Överste Stig Wennerström sålde sitt land, flygkamrater som omkom, för kontanter i form av sedelbuntar, är värd vårt förakt, ty han var en spion.

Källhänvisningar
Ref 1 - Kenth Olsson, Catalina affären, Stenvalls förlag 1987, ISBN 91-7266-103-8.

Ref 2 - ”Norrlands Signalregementes historia”, Per-Anders Lundström, Norrlands Signalregemente 1992, ISBN 91-630-1001-1.

Ref 3 - "Tage Erlander 1949 – 1954“, Tage Erlander, Esselte Herzogs förlag 1974, ISBN 91-550-1702-9

Ref 4 - "Fallet Wennerström" - Anders Sundelin, Norstedts förlag 1999, ISBN 91-1-300740-8.

Ref 5 - Flygvapennytt 2002/1 - www.flygvapennytt.mil.se

Ref 6 – ”Bortom horisonten – svensk flygspaning mot sovjetunionen 1946-1952”, Lennart Andersson & Leif Hellström, Stenboms förlag 2002, ISBN 91-7243-015-x.

Ref 7 - ”DC-3:an – på jakt efter sanningen”, Björn Hagberg, Ficher & Co 2004, ISBN 91-85183-12-1.

Ref 8 – ”Bakom hemligstämpeln – hemlig verksamhet i Sverige i vår tid”, Lennart W. Frick och Lars Rosander, Historiska Media, 2004, ISBN 91-85057-11-8

Ref 9 - ”De sista hundra dagarna”, Boris Pankin, bokförlaget Wiken 1992, ISBN 91-7119-348-0.

Ref 10 – ”Lenins älskarinna och andra ryska öden”, Staffan Skott, Hjalmarsson & Högberg förlag 2000, ISBN 91-8908o-46-7.

Ref 11 – ”Att skåda Sovjetunionen i vitögat”, Försvarshögskolan 2004, redaktör Kent Zetterberg, ISBN 91-89683-75-7.

Ref 12 - ”Svår neutralitet – Sverige under två sekel”, Jan Linder Infomanager förlag 2003, ISBN 91-631-3462-4.

Förslag till litteraturanskaffning
1. ”Bortom horisonten – svensk flygspaning mot sovjetunionen 1946-1952”, Lennart Andersson & Leif Hellström, Stenboms förlag 2002, ISBN 91-7243-015-x.

2. ”DC-3:an – på jakt efter sanningen”, Björn Hagberg, Ficher & Co 2004, ISBN 91-85183-12-1.

3. ”Svår neutralitet – Sverige under två sekel”, Jan Linder Infomanager förlag 2003, ISBN 91-631-3462-4.

4. ”Sverige i skottgluggen – neutralitet med förhinder under kalla kriget”, Jan Linder, Infomanager förlag 1998, ISBN 91-630-7213-0

= = =Slut DC-3 del 19 och sista= = =

1. Den svenska staten/militären "spionerade" våren/försommaren 1952 på nybyggda radarstationer inne i USSR.
Dessa stationer hade föga intresse ur svensk försvarssynpunkt, men var desto viktigare ur USAs synpunkt när det gälde att förbereda vägen för ett flygburet anfall med kärnvapen - mot de viktigaste militära och industriella centra.
2. Informationen som DC3an/FRA lyckades utvinna förmedlades västerut , till USA.
3. Information om sveriges icke-alliansfria hantering av sin signalspaning nådde snart Moskva.
4. Tidigare skärmytslingar/nedskjutningar över Östersjön - i samband med signalspaningsuppdrag - gjorde att svenska regeringen/militären var mycket klara över att det handlade om högriskverksamhet att fortsätta med flygningarna.
5. När DC3:an skjutits ned (känt av svenskt försvar/ regeringen) så valde man att lämna alla de anhöriga till de män som kallblodigt hade offrats i DC3an helt i sticket.
6. Inget ansvar utkrävdes någonsin - i Sverige i.e. - för att männen i DC3an hade skickats iväg på något som mest kan liknas vid ett självmordsuppdrag.
7. Inga journalister - i Sverige i.e. - har någonsin dragit upp frågan enl. 6 ovan. Möjligen med undantag av Cecilia Steen-Johnsson.



I anslutning till DC3-affären - som då det begav sig i vilseledande syfte döptes till Catalina-affären från officiellt håll - är det berättigat att ställa frågan, om det på liknande sätt skall få passera ca 50 år, innan alldeles händelsevis den rätta framställningen om den svenska statens offrande av ca 850 människors liv ombord på passagerarfärjan Estonia skall uppenbaras.
Som redan är bekant, så sysslade ju den svenska regeringen och militären med transporter av stulen (ex-sovjetisk) militärmateriel ombord på Estonia under bl.a. år 1994 då M/S Estonia gick under. Materiel som reguljärt transporterades vidare, med Sverige enbart som ett transitland.

Självklart spanade Sverige på ryska radarstationer av egen intresse, man använde det ihop samlade materialet till att byta till sig annan viktig information från väst.. Det sköts ner amerikanska flygplan som var ute i samma ärende, så vi var inte ensamma om att drabbas.
Sovjet var vår Fi och förblev så fram till murens fall.

Läs boken bortom horisonten så beskrivs spaningsarbetet och hur svensk militär resonerade under 40-50 tal mycket ingående.

Att läsa Niklas-P´s fantasier om Estonia eller Palme mordet är som att uppleva trolltider i tomteskogen på nytt.

Jävligt intressant!

Tack som fan!!

Självklart borde den svenska statens smutsiga byk i denna historia klaras ut...

Nä det är ju ryssarna som var smutsiga!