DC-3 del 13 av 19
9. Samlingsregeringen avgår, planer på ett nordiskt försvarsförbund och koalitionsregering 1951-1957
9.1 Samlingsregeringen avgår 1945
Den 31 juli 1945 avgick samlingsregeringen och en socialdemokratisk regering, kallad Per-Albin Hansson IV, tillträdde. Per-Edvin Sköld avgick som försvarsminister och efterträddes av Allan Vought som innehade den posten till 1951. Den 6 oktober 1946 avled statsminister Per Albin Hansson och den 11 oktober tillträdde Tage Erlander som statsminister. Erlander var en övertygad försvarsvän med stort intresse och kunnighet i säkerhetspolitiska frågor.
Östen Undén kom att ersätta Christian Günther som varit utrikesminister i samlingsregeringen. Undén kvarstod som utrikesminister i 17 år fram till 1962. I dag framstår Undén som en av 1900-talets mest kontroversielle svenske politiker. Han var en skicklig jurist och oklanderlig ämbetsman i vad gäller praktiskt handläggande. Han kunde inte tänka sig att en lögn skulle ingå som ingrediens i Stalins totalitära regim. Det var otänkbart för Undén att tillgripa hårda metoder för att pressa sovjetregimen.
9.2 Planer på ett nordiskt försvarsförbund
När motsättningarna mellan stormakterna tilltog i början av år 1948 förklarade regeringen inför riksdagen att Sverige inte önskade ansluta sig till något stormaktsblock eller genom förhandsengagemang avhända sig rätt och möjligheter att stå utanför ett nytt krig. I mars hade de brittisk-amerikanska kontakterna lett till närmare förberedelser för Atlantpakten. Möjligheterna till närmare skandinavisk samverkan på det militära området tog regeringen upp till övervägande på allvar under april 1948. Främst skedde det under intryck av att Norge, som under de första efterkrigsåren tagit ungefär samma utrikespolitiska ställning som Sverige, allt tydligare sökte någon form av anknytning till västmakterna, som ju varit Norges allierade under kriget. Den svenska regeringen var beredd att överlägga om ett skandinaviskt försvarsförbund. Till bilden hörde att Sverige var den helt dominerande militärmakten i Skandinavien. Norges försvar var tämligen svagt, trots att man kunde dra nytta av erfarenheterna från krigstiden och militärgeografin. Danmarks militära situation var ytterst oförmånlig.
Men motsättningarna mellan norsk och svensk syn framträdde allt tydligare. Undén vidhöll att den skandinaviska försvarsförbundet skulle vara riktat såväl mot öst som mot väst, trots att vapen och materiel enbart skulle levereras från väst. Det hela gick ju inte ihop!
Frågan är om herrarna Erlander och Undén trodde på en nordisk och neutral försvarsallians? Min egen uppfattning är att Elander & Undén i ett tidigt planeringsstadium trodde på sitt projekt. Men av allt att döma fanns ej militär sakkunskap med från början. Norges och Danmarks militära situation efter kriget var mycket oförmånlig. Otroligt hade Erlander & Undén ingen uppfattning om vilka sovjetiska styrkor som stod som motståndare och ej insett att Sverige hade tvingats försvara Grönland efter ett eventuellt sovjetiskt angrepp.
Den okunskapen måste ha stått förfärande klar för Erlander & Undén först under överläggningarna. Då var det för sent att säga ”vi tänkte inte på det”. I stället tvangs Erlander & Undén försmädligt att löpa linan ut mot förhandlingshaveriet. Hela tanken med ett nordiskt försvarsförbund var befängd!
Det nordiska försvarsförbundet blev ett misslyckande för initiativtagarna Erlander - Undén i och med att Danmark och Norge i stället valde NATO. Hade resultatet också blivit att Sverige också öppet hade anslutit sig till NATO, skulle den svenska regeringen totalt ha tappat ansiktet. Efter all plädering för svensk och nordisk orubblig neutralitet såg regeringen det som omöjligt att riskera trovärdigheten genom att lägga om kursen. Neutraliteten var särskilt hos socialdemokratiska väljare en framgångsrik strategi, som hade klarat landet undan två världskrig. Hos koalitionsbrodern Bondeförbundet, hade neutraliteten ett ännu djupare grepp. För Sveriges del hade neutralitetspolitiken proklamerats efter de skandinaviska försvarsförhandlingarnas sammanbrott i februari 1949. Från 1950-talet fick formuleringen "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig" statuts som doktrin.
9.3 Koalitionsregeringen 1951-1957
Under inflationskrisen 1950 - 1951 strävade statsminister Tage Erlander att bredda regerings underlag. Syftet var att ge den ekonomiska politiken ett starkare stöd. Blickarna föll på bondeförbundet, som för att visa sig kunna gå över klassgränserna sedan 1943 hade kallat sig "Landsbygdspartiet - Bondeförbundet". Detta parti stödde regeringspolitiken bl a för att man var beroende av socialdemokraternas stöd för jordbrukspolitiken. Socialdemokraterna tog avstånd från högerpartiets ekonomiska liberalism och Folkpartiets "socialliberalism". Förhandlingar fördes i stor hemlighet mellan socialdemokraterna och bondeförbundet och i båda partierna fanns motståndare till samgåendet. I oktober 1951 var emellertid koalitionsregeringen ett faktum.
Det blev koalitionsregeringen med statsminister Tage Erlander som kom att hantera det allvarliga politiska läget med de nedskjutna svenska militärflygplanen. I sina memoarer "1949 - 1954" från 1974 berättar Erlander i ett kapitel om det som han benämner "flygplansnedskjutningarna". [Ref – 3].
Erlander inleder så här; "De internationella spänningarna gjorde alltså ryssarna irriterade över de svenska flygningarna. Men samma internationella spänningar gjorde flygningarna nödvändiga för Sveriges försvar. Vi ville inte bli överraskade. Vi hade inskärpt hos militärledningen hur viktigt det var att noggrant följa vad som hände i Östersjön. Hur försvaret följde denna anvisning hade regeringen inte krävt att få kännedom om i alla detaljer".
Den socialdemokratiska regeringen hade sålunda hos militärledningen initierat avancerad flygburen signalspaning längs den baltiska kusten. Det hade varit oansvarigt om landets regering att INTE med alla tekniska medel följt det aggressiva Sovjetunionens upprustningar längs baltiska kuststräckan.
Erlander berättar vidare; "Kring middagstid den 13 juni fick jag ett meddelande att en DC-3:a som försvaret använt för spaning över Östersjön inte lämnat den rutinmässiga lägesuppgiften. Sådan skulle ha lämnats var 20:e minut. Den senaste hade kommit kl 11.08. Planet hade då befunnit sig på 4.000 meters höjd 47 km öster öm Fåröns ostspets. Strax efter kl 12.00 sändes två Catalinaplan (obeväpnade sjöräddningsplan) dessutom åtta spaningsplan för att söka efter den försvunna DC-3:an. Jagaren Sundsvall och två motortorpedbåtar deltog också i spaningarna. I ett pressmeddelande från försvarsstaben samma dag tillkännagavs att DC-3:an saknades. Den skulle, hette det, "utföra navigeringsflygning över Östersjön i samband med utbildning i radiotelegrafisttjänst". Formuleringen var med den ovisshet som ännu rådde förklarlig. Försvinnande kunde innebära att våra relationer till främmade makt berördes. Och det tillhör ju ritualen i det mellanstatliga umgänget att ingen stat erkänner sig bedriva underrättelsetjänst, medan varje stat beskyller alla andra stater för att bedriva spioneri".
Från Erlanders anteckningar den 14 juni kan vi läsa; "Är vårt plan nedskjutet av ryssarna eller föreligger det ett sabotage? Dag Hammarskjöld anser sig inte kunna bortse från möjligheten. Ryssarna har säkert varit besvärade av våra försök att följa deras verksamhet. Självfallet betraktade de flygplanet som en del av vår underrättelsetjänst. Men skulle de ändå våga skjuta ner ett svenskt plan på öppet vatten? Hammarskjöld påpekar att om de velat ge en varning är tidpunkten mycket väl vald.
Från Erlanders anteckningar den 16 juni kan vi läsa; "Roligt var inte det här. Just som jag rustade mig för att resa till Norrköping och KF:s kongress ringer kabinettssekreterare Arne Lundberg och meddelar att ett ryskt MIG-15 plan beskjutit en av våra Catalinor, som befunnit sig på spaning i natt efter den försvunna DC-3:an. (Erlanders kommentar; Skrev jag banne mig inte spontant radarplanet). Än kan man ju hoppas att något misstag föreligger men så väl är det väl säkert inte. Vad kan nu detta vara? Har det svenska flygvapnet varit för närgånget? Har för många viktiga informationer erhållits genom vår verksamhet? Jag tror det inte. Jan hoppas att Nordenskiöld hållit styr på sina mannar så att vi inte stört ryssarnas övningar. Då återstår grubbel över vad ryssarna avser. Att se över om vi har något avtal med amerikanarna om hjälp i sådana situationer? Vi får väl inom den närmaste tiden klarhet".
" Nu har jag talat med Sköld. Han delade min mening att vi låta offentligheten syssla med den ryska beskjutningen av Catalinan. Inte det är heller alldeles lyckat. Nu stiger hetsen över alla gränser. Men hur skulle offentligheten kunna undvikas? Om två besättningar har varit vittne till vad som hänt? Nu ringer Dahlman kl 08.55. Planet är utan mista tvekan nedskjutet av ryssarna".
= = =Slut DC-3 del 13= = =
9.1 Samlingsregeringen avgår 1945
Den 31 juli 1945 avgick samlingsregeringen och en socialdemokratisk regering, kallad Per-Albin Hansson IV, tillträdde. Per-Edvin Sköld avgick som försvarsminister och efterträddes av Allan Vought som innehade den posten till 1951. Den 6 oktober 1946 avled statsminister Per Albin Hansson och den 11 oktober tillträdde Tage Erlander som statsminister. Erlander var en övertygad försvarsvän med stort intresse och kunnighet i säkerhetspolitiska frågor.
Östen Undén kom att ersätta Christian Günther som varit utrikesminister i samlingsregeringen. Undén kvarstod som utrikesminister i 17 år fram till 1962. I dag framstår Undén som en av 1900-talets mest kontroversielle svenske politiker. Han var en skicklig jurist och oklanderlig ämbetsman i vad gäller praktiskt handläggande. Han kunde inte tänka sig att en lögn skulle ingå som ingrediens i Stalins totalitära regim. Det var otänkbart för Undén att tillgripa hårda metoder för att pressa sovjetregimen.
9.2 Planer på ett nordiskt försvarsförbund
När motsättningarna mellan stormakterna tilltog i början av år 1948 förklarade regeringen inför riksdagen att Sverige inte önskade ansluta sig till något stormaktsblock eller genom förhandsengagemang avhända sig rätt och möjligheter att stå utanför ett nytt krig. I mars hade de brittisk-amerikanska kontakterna lett till närmare förberedelser för Atlantpakten. Möjligheterna till närmare skandinavisk samverkan på det militära området tog regeringen upp till övervägande på allvar under april 1948. Främst skedde det under intryck av att Norge, som under de första efterkrigsåren tagit ungefär samma utrikespolitiska ställning som Sverige, allt tydligare sökte någon form av anknytning till västmakterna, som ju varit Norges allierade under kriget. Den svenska regeringen var beredd att överlägga om ett skandinaviskt försvarsförbund. Till bilden hörde att Sverige var den helt dominerande militärmakten i Skandinavien. Norges försvar var tämligen svagt, trots att man kunde dra nytta av erfarenheterna från krigstiden och militärgeografin. Danmarks militära situation var ytterst oförmånlig.
Men motsättningarna mellan norsk och svensk syn framträdde allt tydligare. Undén vidhöll att den skandinaviska försvarsförbundet skulle vara riktat såväl mot öst som mot väst, trots att vapen och materiel enbart skulle levereras från väst. Det hela gick ju inte ihop!
Frågan är om herrarna Erlander och Undén trodde på en nordisk och neutral försvarsallians? Min egen uppfattning är att Elander & Undén i ett tidigt planeringsstadium trodde på sitt projekt. Men av allt att döma fanns ej militär sakkunskap med från början. Norges och Danmarks militära situation efter kriget var mycket oförmånlig. Otroligt hade Erlander & Undén ingen uppfattning om vilka sovjetiska styrkor som stod som motståndare och ej insett att Sverige hade tvingats försvara Grönland efter ett eventuellt sovjetiskt angrepp.
Den okunskapen måste ha stått förfärande klar för Erlander & Undén först under överläggningarna. Då var det för sent att säga ”vi tänkte inte på det”. I stället tvangs Erlander & Undén försmädligt att löpa linan ut mot förhandlingshaveriet. Hela tanken med ett nordiskt försvarsförbund var befängd!
Det nordiska försvarsförbundet blev ett misslyckande för initiativtagarna Erlander - Undén i och med att Danmark och Norge i stället valde NATO. Hade resultatet också blivit att Sverige också öppet hade anslutit sig till NATO, skulle den svenska regeringen totalt ha tappat ansiktet. Efter all plädering för svensk och nordisk orubblig neutralitet såg regeringen det som omöjligt att riskera trovärdigheten genom att lägga om kursen. Neutraliteten var särskilt hos socialdemokratiska väljare en framgångsrik strategi, som hade klarat landet undan två världskrig. Hos koalitionsbrodern Bondeförbundet, hade neutraliteten ett ännu djupare grepp. För Sveriges del hade neutralitetspolitiken proklamerats efter de skandinaviska försvarsförhandlingarnas sammanbrott i februari 1949. Från 1950-talet fick formuleringen "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig" statuts som doktrin.
9.3 Koalitionsregeringen 1951-1957
Under inflationskrisen 1950 - 1951 strävade statsminister Tage Erlander att bredda regerings underlag. Syftet var att ge den ekonomiska politiken ett starkare stöd. Blickarna föll på bondeförbundet, som för att visa sig kunna gå över klassgränserna sedan 1943 hade kallat sig "Landsbygdspartiet - Bondeförbundet". Detta parti stödde regeringspolitiken bl a för att man var beroende av socialdemokraternas stöd för jordbrukspolitiken. Socialdemokraterna tog avstånd från högerpartiets ekonomiska liberalism och Folkpartiets "socialliberalism". Förhandlingar fördes i stor hemlighet mellan socialdemokraterna och bondeförbundet och i båda partierna fanns motståndare till samgåendet. I oktober 1951 var emellertid koalitionsregeringen ett faktum.
Det blev koalitionsregeringen med statsminister Tage Erlander som kom att hantera det allvarliga politiska läget med de nedskjutna svenska militärflygplanen. I sina memoarer "1949 - 1954" från 1974 berättar Erlander i ett kapitel om det som han benämner "flygplansnedskjutningarna". [Ref – 3].
Erlander inleder så här; "De internationella spänningarna gjorde alltså ryssarna irriterade över de svenska flygningarna. Men samma internationella spänningar gjorde flygningarna nödvändiga för Sveriges försvar. Vi ville inte bli överraskade. Vi hade inskärpt hos militärledningen hur viktigt det var att noggrant följa vad som hände i Östersjön. Hur försvaret följde denna anvisning hade regeringen inte krävt att få kännedom om i alla detaljer".
Den socialdemokratiska regeringen hade sålunda hos militärledningen initierat avancerad flygburen signalspaning längs den baltiska kusten. Det hade varit oansvarigt om landets regering att INTE med alla tekniska medel följt det aggressiva Sovjetunionens upprustningar längs baltiska kuststräckan.
Erlander berättar vidare; "Kring middagstid den 13 juni fick jag ett meddelande att en DC-3:a som försvaret använt för spaning över Östersjön inte lämnat den rutinmässiga lägesuppgiften. Sådan skulle ha lämnats var 20:e minut. Den senaste hade kommit kl 11.08. Planet hade då befunnit sig på 4.000 meters höjd 47 km öster öm Fåröns ostspets. Strax efter kl 12.00 sändes två Catalinaplan (obeväpnade sjöräddningsplan) dessutom åtta spaningsplan för att söka efter den försvunna DC-3:an. Jagaren Sundsvall och två motortorpedbåtar deltog också i spaningarna. I ett pressmeddelande från försvarsstaben samma dag tillkännagavs att DC-3:an saknades. Den skulle, hette det, "utföra navigeringsflygning över Östersjön i samband med utbildning i radiotelegrafisttjänst". Formuleringen var med den ovisshet som ännu rådde förklarlig. Försvinnande kunde innebära att våra relationer till främmade makt berördes. Och det tillhör ju ritualen i det mellanstatliga umgänget att ingen stat erkänner sig bedriva underrättelsetjänst, medan varje stat beskyller alla andra stater för att bedriva spioneri".
Från Erlanders anteckningar den 14 juni kan vi läsa; "Är vårt plan nedskjutet av ryssarna eller föreligger det ett sabotage? Dag Hammarskjöld anser sig inte kunna bortse från möjligheten. Ryssarna har säkert varit besvärade av våra försök att följa deras verksamhet. Självfallet betraktade de flygplanet som en del av vår underrättelsetjänst. Men skulle de ändå våga skjuta ner ett svenskt plan på öppet vatten? Hammarskjöld påpekar att om de velat ge en varning är tidpunkten mycket väl vald.
Från Erlanders anteckningar den 16 juni kan vi läsa; "Roligt var inte det här. Just som jag rustade mig för att resa till Norrköping och KF:s kongress ringer kabinettssekreterare Arne Lundberg och meddelar att ett ryskt MIG-15 plan beskjutit en av våra Catalinor, som befunnit sig på spaning i natt efter den försvunna DC-3:an. (Erlanders kommentar; Skrev jag banne mig inte spontant radarplanet). Än kan man ju hoppas att något misstag föreligger men så väl är det väl säkert inte. Vad kan nu detta vara? Har det svenska flygvapnet varit för närgånget? Har för många viktiga informationer erhållits genom vår verksamhet? Jag tror det inte. Jan hoppas att Nordenskiöld hållit styr på sina mannar så att vi inte stört ryssarnas övningar. Då återstår grubbel över vad ryssarna avser. Att se över om vi har något avtal med amerikanarna om hjälp i sådana situationer? Vi får väl inom den närmaste tiden klarhet".
" Nu har jag talat med Sköld. Han delade min mening att vi låta offentligheten syssla med den ryska beskjutningen av Catalinan. Inte det är heller alldeles lyckat. Nu stiger hetsen över alla gränser. Men hur skulle offentligheten kunna undvikas? Om två besättningar har varit vittne till vad som hänt? Nu ringer Dahlman kl 08.55. Planet är utan mista tvekan nedskjutet av ryssarna".
= = =Slut DC-3 del 13= = =