Pragmatism?

Låter fint det du säger. Och jag har förövrigt lite att tillägga där men jag har aldrig riktigt förstått var man ska dra gränsen mellan pragmatism och följande. När det kommer till uttalanden om sanningsvärde menar jag. För att dra ett exempel, är Newtons teori sant för att den fungerar eller är Einstenis teori sann för att den fungerar? De verkar utesluta varandra från ett vetenkapligt teoretiskt perspektiv, om du är med på vad jag menar. Är teoretisk fysik anti-pragmatisk?

Teoretisk fysik, går att använda i praktiken, dvs. att det går att bevisa det som är sagt. Jag anser att teoretisk fysik snarare är pragmatiskt fördomsfull; det börjar med en egensinnad tanke, som avslutas med ett pragmatiskt bevis. Och detta är en form av pragmatiskt tankegångssätt...

Det återstår dock att bevisa att en teori är sann, att den motsvarar verkligheten. Att en teori går att använda i praktiken betyder inte nödvändigtvis att den är sann, annars blir de teoretiska detaljerna i sig irrelevanta. Enligt pragmatismen så betyder det däremot just det. Att en teori är sann om den fungerar.

Som jag påpekade tidigare går det att använda både Newtons och Einstens teorier i praktiken men de kan väl inte båda vara bevisade från ett teoretiskt perspektiv. Teorin försöker lägga fram en modell på hur ett fenomen kausalt fungerar. Två olika teorier med olika förklaringar till fenomenets orsak kan alltså användas för att interagera framgångsrikt med omgivningen. Men de är ändå självuteslutande. Det är bristen på demarkeringen där som jag inte förstår hos pragmatismen.

Ur ett pragmatiskt perspektiv så existerar inte pragmatismen ?

Tja...