Citat:
Frågan kring vem som gjorde vad i Killinggänget har ju diskuterats flitigt. Efter att ha läst mycket, sett det mesta av Killingsgänget material många gånger om och även gjort observationer kring medlemmarnas soloprojekt, så har jag i sann Flashbackanda gjort denna kvalificerade killgissning kring hur jobbfördelningen såg ut inom gruppen (och blandat upp denna med personliga åsikter):
Henrik Schyffert var gruppens motor och typiska straight-man. Han skrev inte mest eller bäst, inte heller var han den bästa skådespelaren. Dock så fick han saker att hända - han lär ha varit den som kallade till möten och styrde upp arbetet. Han fungerade gissningsvis även som något slags filter - idéerna passerade Schyffert innan de togs med i det slutgiltiga manuset. Schyfferts karaktärer är de normala och tråkigare personligheterna, som dock fungerar väl som ett bollplank för att förstärka kontrasterna mellan Gustafssons och Rheborgs betydligt mer urspårade karaktärer. Denna stabiliserande funktion hos Schyfferts karaktärer är lite av vad som gör mycket av Killinggängets sketcher så briljanta, eftersom energinivån hamnar på en nivå som tittaren mäktar med. Schyffert var även en av de mer "hippa" personerna i gänget och fungerade således bra som ett ansikte utåt för att ge Killinggänget den status som de fått.
Johan Rheborg var en av gruppens mer briljanta skådespelare. Utanför kameran så ser jag honom som den lugna och sympatiska personen som de flesta kunde identifiera sig med, och som kanske kan ha varit den som stabiliserade stämningen inom gruppen. Att Killinggänget består av flertalet ganska starka personligheter är ju rätt vedertaget vid det här laget, och Rheborg gissar jag var den som bäst kom överens med alla. Han lär även ha skrivit många av sina egna karaktärer själv (Percy ska ju vara baserad på en riktig person han ska ha haft och göra med under 1980-talet) och agerar på ett enligt mig väldigt snyggt sätt utan att överspela. Kanske kan det även vara han som står bakom en del av de mörkare inslagen i Killinggängets verk, med tanke på hans återkommande depressioner som han varit öppen med.
Robert Gustafsson är en fantastisk skådespelare, men lär inte ha varit med och skrivit så mycket av materialet. Detta ter sig rätt uppenbart när man ser hans soloshower, vars manus inte är i närheten av lika underfundigt som Killinggängets. Hans starka sida i Killinggänget lär helt enkelt ha varit hans förmåga att agera och porträttera karaktärerna efter det manus han fick till sig. Han är en fena på att imitera personligheter och att på något sätt bli de karaktärer han ska porträttera, men han lär inte ha varit med och kommit på dem själv.
Jonas Inde kan väl sammanfattas som gruppens geniförklarade idéspruta som i slutändan blev lika galen som sina karaktärer. Han skrev och ändrade mycket i manus och hade en förkärlek till knasiga karaktärer och tragiska personligheter. Han lär ha varit den som från början hittat på många av de kända karaktärerna (sägs att bland annat Roland Järverup ska vara hans verk från början, något han suttit på Twitter och jiddrat om att han vill ha mer royalties för när Gustafsson turnerar med dansbandet). Hans agerande är inte lika mångsidigt som Rheborg och Gustafssons, men han porträtterar ändå sina karaktärer med värdighet. Indes psykiska ohälsa av svårare art lär bitvis ha satt käppar i hjulen, och jag gissar att han kan ha varit lite svår att jobba med under sina maniska skov. Tragiken i hans karaktärer kan mycket väl vara en projektion av demonerna i hans eget huvud.
Andres Lokko jobbade som bekant främst bakom kameran (men gör dock som känt inhopp då och då, bland annat som liket i kistan i NileCity 105,6). Det är uppenbart att de flesta musikreferenser som legat som röd tråd genom både NileCity 105,6 och Percy Tårar är Lokkos verk. Han lär även vara den som kommit på många av de underfundiga ordvitsarna, och de lite mer absurda elementen av Killinggängets sketcher (Koleanska Adoptivpälon?) spekuleras också vara Lokko som ligger bakom. Lokko var, tillsammans med Schyffert, den mest trendkänsliga av medlemmarna, med oerhörda känselspröt för vad som tordes vara hippt eller inte. Killinggängets "coola" och "hippa" framtoning lär därför ha erhållits mycket tack vare Lokko, framför allt genom de ständiga pop-referenserna och den tvistade humorn som "inte alla ska förstå".
Martin Luuk är den mest anonyme av gruppens medlemmar, med mycket få inhopp framför kameran, och lär vara den som är minst känd för allmänheten. Som känt skrev han mest manus. Eftersom jag inte sett mycket av hans solomaterial så är det svårt att göra en bra analys kring vilka verk som är hans, men jag gissar att mycket av de mörka undertonerna i Killinggängets sketcher, framför allt i Fyra små filmer, kan ha varit delvis Luuks verk. Tror också han skrev mycket av de mer "avancerade" skämten ihop med Lokko. Brandmansscenerna i NileCity 105,6 ska det ju ha varit Luuk som var med och skrev.
Sammantaget gör jag analysen att det är kombinationen av de olika medlemmarnas färdigheter som ligger till grund för Killinggängets briljans. Utan Inde hade vi inte haft de eminenta karaktärerna som symboliserar Killinggänget så väl, utan Lokko och Luuk hade manuset sannolikt varit betydligt tunnare och skämten enklare, utan Rheborg och Gustafsson hade tittarna knappast identifierat sig så väl med den absurda humorn, och utan Schyffert hade kanske Killinggängets verk inte blivit av överhuvudtaget.
Henrik Schyffert var gruppens motor och typiska straight-man. Han skrev inte mest eller bäst, inte heller var han den bästa skådespelaren. Dock så fick han saker att hända - han lär ha varit den som kallade till möten och styrde upp arbetet. Han fungerade gissningsvis även som något slags filter - idéerna passerade Schyffert innan de togs med i det slutgiltiga manuset. Schyfferts karaktärer är de normala och tråkigare personligheterna, som dock fungerar väl som ett bollplank för att förstärka kontrasterna mellan Gustafssons och Rheborgs betydligt mer urspårade karaktärer. Denna stabiliserande funktion hos Schyfferts karaktärer är lite av vad som gör mycket av Killinggängets sketcher så briljanta, eftersom energinivån hamnar på en nivå som tittaren mäktar med. Schyffert var även en av de mer "hippa" personerna i gänget och fungerade således bra som ett ansikte utåt för att ge Killinggänget den status som de fått.
Johan Rheborg var en av gruppens mer briljanta skådespelare. Utanför kameran så ser jag honom som den lugna och sympatiska personen som de flesta kunde identifiera sig med, och som kanske kan ha varit den som stabiliserade stämningen inom gruppen. Att Killinggänget består av flertalet ganska starka personligheter är ju rätt vedertaget vid det här laget, och Rheborg gissar jag var den som bäst kom överens med alla. Han lär även ha skrivit många av sina egna karaktärer själv (Percy ska ju vara baserad på en riktig person han ska ha haft och göra med under 1980-talet) och agerar på ett enligt mig väldigt snyggt sätt utan att överspela. Kanske kan det även vara han som står bakom en del av de mörkare inslagen i Killinggängets verk, med tanke på hans återkommande depressioner som han varit öppen med.
Robert Gustafsson är en fantastisk skådespelare, men lär inte ha varit med och skrivit så mycket av materialet. Detta ter sig rätt uppenbart när man ser hans soloshower, vars manus inte är i närheten av lika underfundigt som Killinggängets. Hans starka sida i Killinggänget lär helt enkelt ha varit hans förmåga att agera och porträttera karaktärerna efter det manus han fick till sig. Han är en fena på att imitera personligheter och att på något sätt bli de karaktärer han ska porträttera, men han lär inte ha varit med och kommit på dem själv.
Jonas Inde kan väl sammanfattas som gruppens geniförklarade idéspruta som i slutändan blev lika galen som sina karaktärer. Han skrev och ändrade mycket i manus och hade en förkärlek till knasiga karaktärer och tragiska personligheter. Han lär ha varit den som från början hittat på många av de kända karaktärerna (sägs att bland annat Roland Järverup ska vara hans verk från början, något han suttit på Twitter och jiddrat om att han vill ha mer royalties för när Gustafsson turnerar med dansbandet). Hans agerande är inte lika mångsidigt som Rheborg och Gustafssons, men han porträtterar ändå sina karaktärer med värdighet. Indes psykiska ohälsa av svårare art lär bitvis ha satt käppar i hjulen, och jag gissar att han kan ha varit lite svår att jobba med under sina maniska skov. Tragiken i hans karaktärer kan mycket väl vara en projektion av demonerna i hans eget huvud.
Andres Lokko jobbade som bekant främst bakom kameran (men gör dock som känt inhopp då och då, bland annat som liket i kistan i NileCity 105,6). Det är uppenbart att de flesta musikreferenser som legat som röd tråd genom både NileCity 105,6 och Percy Tårar är Lokkos verk. Han lär även vara den som kommit på många av de underfundiga ordvitsarna, och de lite mer absurda elementen av Killinggängets sketcher (Koleanska Adoptivpälon?) spekuleras också vara Lokko som ligger bakom. Lokko var, tillsammans med Schyffert, den mest trendkänsliga av medlemmarna, med oerhörda känselspröt för vad som tordes vara hippt eller inte. Killinggängets "coola" och "hippa" framtoning lär därför ha erhållits mycket tack vare Lokko, framför allt genom de ständiga pop-referenserna och den tvistade humorn som "inte alla ska förstå".
Martin Luuk är den mest anonyme av gruppens medlemmar, med mycket få inhopp framför kameran, och lär vara den som är minst känd för allmänheten. Som känt skrev han mest manus. Eftersom jag inte sett mycket av hans solomaterial så är det svårt att göra en bra analys kring vilka verk som är hans, men jag gissar att mycket av de mörka undertonerna i Killinggängets sketcher, framför allt i Fyra små filmer, kan ha varit delvis Luuks verk. Tror också han skrev mycket av de mer "avancerade" skämten ihop med Lokko. Brandmansscenerna i NileCity 105,6 ska det ju ha varit Luuk som var med och skrev.
Sammantaget gör jag analysen att det är kombinationen av de olika medlemmarnas färdigheter som ligger till grund för Killinggängets briljans. Utan Inde hade vi inte haft de eminenta karaktärerna som symboliserar Killinggänget så väl, utan Lokko och Luuk hade manuset sannolikt varit betydligt tunnare och skämten enklare, utan Rheborg och Gustafsson hade tittarna knappast identifierat sig så väl med den absurda humorn, och utan Schyffert hade kanske Killinggängets verk inte blivit av överhuvudtaget.
Skulle tro att Luuk låg bakom extremt mycket av texterna på Spermaharen med. Jämför med sanslöst roliga Esternas stora bok om kilot och likheterna är många
