Rolling Stones - Officiell tråd

Många anser tydligen att Stones inte skrev bra sånger innan 1968.
Själv anser jag att de skrev bra musik långt innan.
Nedan finns några exempel.

"Out of Our Heads" är ett album, utgivet i augusti 1965 i USA och i september samma år i en brittisk version. Skillnaderna på utgåvorna var stora. På den brittiska versionen fanns till exempel inte " Satisfaction" och "The Last Time" med.
Albumet anses vara gruppens stora genombrott.

"Aftermath" är ett album utgivet i en brittisk version 15 april 1966 och i en amerikansk version i juni samma år. Den största skillnaden på skivorna var, förutom att omslagen var olika, att "Paint It Black" inte fanns med på den brittiska versionen. Den brittiska versionen var dock tio minuter längre än den amerikanska, och den amerikanska saknade "Mother's Little Helper" då den i sin tur redan givits ut som singel där.

De största hitsen på detta album kan sägas vara "Mother's Little Helper", på den brittiska versionen "Under My Thumb" och på den amerikanska versionen hitsingeln "Paint It Black".

1967 gav de ut följande singlar som jag så väl minns från detta magiska år.

"Let's Spend the Night Together" / "Ruby Tuesday"
"We Love You" /"Dandelion"
"She's a Rainbow" / B-sida ?

Problemet för mig ligger i att materialet innan 1968 är alldeles för poppigt och alla deras tidiga bluescovers är ganska tråkiga. Det är tydligt att bandet fokuserade på starka singelsläpp. Jag kan aldrig få samma känsla av en låt som Ruby Tuesday som när jag lyssnar på t.ex. All Down the Line eller Can't You Hear Me Knocking. Det är en helt annan liga på något sätt.
Under My Thumb är en mycket bra låt men jag kan knappt lyssna på studioversionen då de gjorde den hur många gånger bättre som helst live flera år senare. Så då lyssnar jag hellre på en live-bootleg. Paint It, Black har jag aldrig gillat, tycker rent av att den är ganska kass. Helt otroligt att den är den mest scrobblade Stones-låten på last.fm. Smaken är som baken dock. Jag brukar säga att dålig Stones är bättre än ingen Stones om Paint It, Black dras igång på krogen t.ex.

Jag kanske skrev på lite väl hårt, det är klart att The Rolling Stones skrev bra låtar innan 1968. Bl.a. de du nämner, men jag anser ändå att med just Beggars Banquet tog Stones ett steg (många steg) upp. Mer attityd, intressantare låtstrukturer, mer koncentrerade album, mer facsinerande instrumentell uppvisning osv.

Att dom var "poppigare" innan stör mig inte alls (As Tears Go By är en höjdare), men en del av det övriga blir någon garage-rock-blues-cover-historia som inte tilltalar mig mycket. Det känns väldigt långt ifrån Gimmie Shelter, Sympathy for the Davil, Midnight Rambler, Start Me Up, Rocks Off, Angie och bandets alla klassiker.

Sitter å lyssnar på Blinded By Rainbows, jävlar vad bra den är!
En underskattad låt man ej märker av så mycket, den kan nog funka väldigt bra live.
Vad tror/tycker ni?

1967 gav man också ute det fantastiskt dåliga albumet Their Satanic Majesties Request. Både "Ruby Tuesday" och "She's A Rainbow" känns som hyfsade försök att spela nått slags psykadelika. Nått som man absolut inte var bra på. "We Love You" är en intressant låt, men tyvärr är inspelningen alldeles för dålig (p g a omständigheterna).

Stones skrev många bra låtar före 1968, men det var först när Beggars Banquet släpptes som man hittade en stil de kunde kalla för sin egen.

Jag anser att Aftermath är den bästa skivan och sammanfattar dem ganska bra.

Dock så föredrar jag Beatles, Animals, Mamas & Papas samt Beach Boys över Roling Stones, men alla är otrligt grymma. :-)

2000 light years from home är dock jävligt bra om man gillar hela psykadeliaköret (vilket jag själv tycker är rent skräp). Den har många likheter med The Beatles Tomorrow Never Knows från samma era som påstås vara något sorts mästerverk. Jag håller dock hårt på att Stones aldrig hade att göra med hela psychträsket. För mycket LSD i studion och utan någon vettig producent. Jumpin' Jack Flash-singelsläppet 1968 var en tydlig markör på att Stones var på väg mot något helt annat.

Det är en riktigt fin låt. Kanske en Topp 20 av alla The Rolling Stones lugnare nummer!

Jag kan tänka mig att många bara går på en The Rolling Stones i sitt liv och då vill man höra klassikerna, men av alla Stones hundratals låtar vore det kul att gå på en "underrated" konsert där man slipper de flesta klassikerna och bara kör de där bra låtarna som ofta glöms bort likt Blinded By Rainbows, Fingerprint File, Infamy, Monkey Man, Let It Loose, Star, Star, Respectable, 100 Years Ago eller ja, låtar som inte är "överspelade" åtminstone

2000 Light Years, Citadel och In Another Land utklassar She's A Rainbow i fråga om Stones psykedelia-försök. De enda låtarna på Majestics som är lyssningsvärda, 2000 Man också.

Psykedelisk musik hade sin storhetstid 1967 så det är kanske inte så konstigt att även Stones gjorde några försök inom denna musikstil.

Beatles släppte t.ex. Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Albumet innehöll "Lucy In The Sky With Diamonds", som av många påstods handla om en LSD-tripp.

På "She's a Rainbow" är det Nicky Hopkins som spelar piano och med tanke på att pianospelandet utgör en sådan väsentlig del av sången borde även han stå som kompositörer. Vilket alla Jagger/ Richards beundrare givetvis kommer att protestera emot.

För mig är 1965-68 Stones bästa period - då de skrev riktigt bra poplåtar och på allvar kunde konkurrera med Beatles! Aftermath och Between the Buttons är mina favoritalbum med Stones. Även Their Satanic Majesties Request innehåller en hel del bra grejer enligt mig. En annan godbit från samma period är "Dandelion"!

Självklart så gjorde Stones en del väldigt bra låtar innan 68 men det känns som om det var då Rolling Stones verkligen blev Rolling Stones.

Mick och Keith tog över helt och tog inspiration från all den musiken de älskade och skapade ett eget sound. Efter det hamnade de i en position där de kunde göra vad fan de ville ett par år. De behövde inte tänka på att göra popiga hits som kunde spelas på radion utan kunde bara göra vad de ville.