Citat:
Ursprungligen postat av Sinne
Hur lärde du dem att apportera? Min ena katt har lärt sig det själv men inte den andra och jag kommer inte på hur jag ska locka honom att komma med musen till mig.
Som byte använde jag ihopknycklat papper, gjorde en lagom stor boll, dvs munsbit, inte så tung heller, som en leksaksmus. Först såg jag till att katten satt i färdriktningen och för tydlighetens skulle placerade jag honom mellan mina fötter och så lade jag bollen på golvet alldeles framför katten och så sköt jag iväg bollen med fingrarna, ja, du vet, så där, tjoff!, så att den for iväg som en projektil. Sånt triggar en katts jaktinstinkt.
Och katten for iväg efter den, men i början satte han sig alltid vid pappersbollen, fast jag kunde se på honom att han var triggad på en fortsättning, som om han ville att bollen skulle fara iväg en gång till. Då gick jag fram till honom och höll upp pappersbollen i ena handen och höll den mot hans mun, samtidigt som jag höll andra handen under hans bröstkorg och
liksom föste mot båda frambenen och i riktning tillbaka, där jag nyss hade stått, när jag sköt iväg bollen. Hela tiden talade jag uppmuntrande: Bravo! Duktig kille! bla bla... Omständligt, jodå, och inget kul för min rygg! Tillbaka i mål, alltså, där tanken var att han skulle nedlägga bytet till Matte, fick han ännu mera uppmuntran.
Jag bodde i ett hus med korridorsystem och höll till i korridoren, när vi tränade, men eftersom pappersbollen for iväg så himla långt och jag sedan måste gå med böjd rygg samma långa väg tillbaka, så började vi träna inne i lägenheten istället, där bollen inte kunde komma längre än, säg, två, tre meter iväg. Kan vara nåt att fundera på! Det inte bara sparade min rygg, utan det framför allt frestade inte på kattens tålamod. Man ska ju alltid börja träna i liten skala och i få minuter och alltså sluta innan katten tröttnar.
Så här tränade vi högst tio minuter per dag och då kanske tre, fyra gånger. Tills jag gav upp! Tänkte att det där kunde aldrig funka. Efter några dagar - utan träning - står jag och diskar, då plötsligt katten kommer och tynger hela sin kroppstyngd mot mina ben, så att jag knäade och samtidigt hörs en lätt duns - så som det dunsar från pappersbollar

- och vid mina fötter låg en pappersboll. Polletten hade trillat ner!