Problemet som statsvetaren inte närmare går in på är relationen mellan föräldrar och barn, eller vilka förhållanden som dessa grupper kommer i från, liksom vilka socialgrupper de tillhör. Kosovo och Albanien är sedan socialismens sönderfall områden präglade av stor arbetslöshet, låg utbildningsnivå, våldskultur och en allvarlig kriminalitet av internationella mått ( mycket droghandel sker via albanien som transitland). Även tidigare har det varit en efterbliven del av europa, med ålderdomliga kulturella och ekonomiska strukturer. de krav och möjligheter som en dynamisk demokratisk marknadsekonomi ställer på folk - eller välfärdssamhällets krav på ömsesidig solidaritet - är obekant för dessa.
det rör sig helt enkelt om grupper som redan när de kommer hit är vana att leva uppgivna utan visioner och slå sig fram med hjälp av kriminalitet och en medmänsklig lojalitet som slutar vid den egna familjen eller gänget. troligne är bildningsnivån låg, annars skulle ju fler försöka coacha sina barn att satsa på studier. "att ta sig ur ghettot" är ju en klassisk arketyp inom USA. varför inte utnyttja de unika möjligheter som svenska studiemedel ger för att försöka ta sig vidare?
Varför försöker inte föräldrarna satsa på sina barn? Jag tror svaret ligger i det dysfunktionella samhälle som dessa människor kommer i från.
de har med andra ord inga kunskaper om hur ett modernt västerländsk land fungerar, och har inte internaliserat de moraliska värderingar som är ganska självklarar för majoriteten här ( alla medborgare har ett värde, medborgarna utgör tillsammans staten, staten kan skydda oss, utbildning ger möjlighet, individen har både möjligheter och skyldigheter, allvarlig våldskriminalitet är förkastligt, etc).
för att lyckas måste dessa personer inte bara medvetet vilja"bli svenskar" - de måste vilja bli västerlänningar!
något som inte är det lättaste, sett till hur högt man värderar den egna tryggheten och makten i den egna gruppen, liksom den allt mer avståndstagande attityd som rädda svenskar börjar få mot invandrare som förknippas med "ghetton".
men det är enda vägen. lär er språket, döp sonen till "leif" och försök er att förstå er på den västerlandet!
Citat:
Ursprungligen postat av Fennicum
Till att börja med kan jag bara konstatera att statsvetaren Avni Dervishi som skrev artikeln i Expressen enligt min åsikt har precis rätt. Det ska dock till en utlänning för att skriva så, en svensk journalist skulle aldrig våga. Han har helt rätt i att det till stor del rör sig om vilsna andra generationens invandrare (eller folk som kom hit när de var mycket små, från Bosnien eller Kosovo) som har både dålig serbrokroatiska/albanska och dålig svenska.
Dessa tonåringar är helt enkelt rotlösa och saknar identitet. Därför söker de sig till etniskt sammansatta gäng och sparkar ner "svennar" som blir gängets imaginära fiender. Samtidigt är det ofta de som vägrar flytta tillbaka till sitt "hemland" de är så stolta över. Föräldrarna vill flytta, men de tonåriga barnen vägrar. Samma fenomen finns i storstädernas förorter, inte bara i Sverige utan även i exempelvis Paris.
Håller med helt. Jag är aldrig det minsta orolig när jag rör mig i Stockholm/Göteborg/Malmö. I så stora städer finns det så att säga "luft" och stora områden utan slödder, slöddret är lätt att undvika. I lilla Landskrona centrum finns det inga ytor där man kan undvika slöddret, bland annat beroende på att Landskrona är unikt på det sättet att centrum är ghettot, och svenskarna bor i förorterna.