Hur blir man en vanlig människa

Det ska du såklart undvika...

Här lämnar jag över till läkare då jag ej har kunskap nog.

TS säger sig inte kunna relatera till något, för han har inte några erfarenheter av något. Men på samma gång så vill han inte göra något som får honom att få just erfarenheter. Det är ett moment 22 som han måste komma över.

TS: Det är svårt att komma med fler råd.

Börjar luta åt att råd inte kommer att hjälpa.

Mitt sista inlägg för nu blir att den som sitter på svaren är du själv.
Vi är flera som talat både från egna erfarenheter och andra håll.
Men du verkar fast bestämd att förbli deprimerad.
Det är ditt val och ingen kan få dig att ändra på det förutom du själv.

Det är till syvende och sist du som ska vandra i dina skor.

Ta dock från en som varit i helvete och tillbaka:
Det går alltid att vända på steken.

Ja men det är mer saker som sätter käpparna i hjulet. Jag kan inte gilla en tjej som inte uppfyller kraven jag har. Dessa krav är inte satta av mig. Jag bara känner inget för en sådan person. Nu kommer jag behålla dessa krav för mig själv för det går bara åt helvete när jag försöker förklara dom. Ingen förstår så det är bäst att hålla på det.

Sen vill jag också förtydliga att dessa regler spelar ingen roll i praktiken. Jag träffar ingen i min ålder. Jag har inget sätt att konversera med tjejer på.

Och hur ska jag prata med folk? Jag förstår inte ett jävla skit vad folk pratar om. Har inte en blekaste aning. Jag kan inte pausa folk i gruppsamtal när de pratar om allt. Jag kan inget. Inte ett skit. Ingenting. Nothing. Min kollega blev helt ärrad av att han berättade en historia och sa ”alla kommer ihåg sin första kärlek”, jag bara nej du antar att alla har haft en flickvän. Det vart bara weird för ingen kunde förstå att jag aldrig haft en flickvän. Det vart inte kul alls faktist.

Exakt. Jag tror jag kommer dö innan svaret kommer fram. Jag kan inte, ingenting går. Jag måste vilja hänga med folk för att inte vara ensam. Jag måste vilja göra saker för att må bra, men jag vill inte. Jag måste bli normal för att vara normal.

Det är det jag misstänkte. Att det är kört. Jag vet det redan. Och jag vill också säga att det inte är valt. Att välja något är utav frustration eller vilja. Jag har inte valt något alls. Jag lever efter en instruktion. Jag väljer inget alls. Jag vill inget. Så det är hjärnan som säger ja eller nej utan mitt styre.

Fast det är visst du som har sätt kraven. Det är inte andra som är din egen största fiende, det är du själv. Du har dessutom byggt upp en tankevärld där du tror att en partner ska fixa allting. Inom kulturskapande så kallas det för Manic Pixie Dream Girl. Det blir sällan bra på film, och inte i verkligheten heller.
Nej, och du vill inte närma dig andra heller.

Jag skulle kunna ge dig tips och råd om hur du får lite ordning på det, men du kommer bara att säga 'näe, vill inte' så det tänker jag inte göra. Och det är väl klart att du inte minns din första flickvän om du aldrig har haft nån. Jag minns absolut min första flickvän och det är ändå 31 år sen.

En anledning till att du inte hänger med i samtal är garanterat för att du inte lyssnar på vad dom säger, utan hittar på något själv och bygger upp en tankevärld där du försöker vara med men det går åt helvete och så låser det för dig. Du behöver ändra sitt sätt att tänka på. Och jo, det kan du.

Men du vill inte.

Om du gör stimulerande saker så kommer du att höja serotoninet och dopaminet naturligt.

Nej, det måste du inte. Det har både jag och flera andra sagt till dig.

Är TS deprimerad?
Det är inte min uppfattning iaf. Han låter som en som analyserar och kanske övertänker lite? Det kan ha med diagnos att göra eller ett personlighetsdrag helt enkelt. Inget konstigt.

Man tar reda på vad andra gör, och så gör man bara dom grejerna.
Fast du måste såklart kunna bedöma om dom är normala först.
Kanske fråga någon , vad ska du göra då?
Så går man och gör samma fast lite på eget då.

Finns ju en håglöshet hos TS upplever jag. Men det kan också vara autistisk självförsjunkenhet.