Varför är det så självklart att V måste backa om ministerposter?

Oförmågan att se vad som ligger i andra vågskålen är också väldigt fascinerande. De flesta bedömare säger nu att det är ca 50/50 om det blir en högerregering igen. Då blir ju det lite på Vänsterpartiets ansvar som har varit helt oresonliga i sina krav. Att V tar orimliga kongressbeslut som de nästan skriver i sten kan inte alla andra partier ta ansvar för.

Först: Ni som är klart höger kan sätta er på läktaren och kolla på ett spel ni inte riktigt förstår. Det här handlar om vänstern. Men det är inte heller helt rätt. C hör inte hemma på vänstra planhalvan. Men de har inte mycket plats på den KONSERVATIVA planhalvan heller. Frågan är väl bara hur man placerar V och S på liberal/konservativ skala. Om jag kollar vad bekanta hamnade på den dubbelaxlade skala i en nät-test så hamnade alla som röstade vänster på liberal-vänster sida. Socialdemokrater är det lite knepigare med. Mycket inom socialdemokratin är rätt konservativt. Men det är inte så noga just nu förutom att det kan vara bra att ha i åtanke att det finns fler dimensioner än höger-vänster. Men det som "borgarbrackorna" på höger sällan förstår är skillnaden mellan partierna på vänstersidan.

Från början fanns det ett socialdemokratiskt parti. Man blev osams och helt plötsligt var de två. Det ena började live:a kommunister. Men det tog inte så många år innan CH Hermansson menade att visst, kommunismen var att föredra, men den ska gå att rösta bort. VPK började redan på -60 talet sakta återvända till socialdemokratin vilket inte de längst till vänster gillade och startade APK istället. Under alla år jag följt folks diskussioner om politik sedan mitten av åttiotalet har jag inte stött på någon uttalad kommunist. Däremot många som varit förbannade på Socialdemokraternas dragning högerut. Det surades det om redan på -80 talet.

För att komma till saken. Problemet Socialdemokraterna har med V är att V består till stor del av gamla socialdemokrater. Kort sagt, glöm kommunismen. Tänk på V som ett socialdemokratiskt parti till vänster om S. Två socialdemokratiska partier. Ett som växer och ett som minskar. Gissa varför även S kör med "mobbing"? Tror ni det är för att de anser V för extrema? Nä, V har snott röster från S i många år. Inte så jättemånga, men tendensen finns där. För är man S men börjar tycka det drar iväg för långt högerut, vart ska man ta vägen? Och nu kära åskådare på läktarn: På vänstra planhalva ser man inte Mp som extremvänster, nej Mp ser man snarare som ett lite snällare C. Precis som skalan media använder, så Mp är inte ett "vänstrare" alternativ till S.

Så vad håller då de vänstra S väljarna borta från V? Svartmålning. Shaming. Mobbing. Vad skulle hända om V tvärtom vad S ledningen säger skulle visa sig fungera alldeles utmärkt i en regering? Att de är hur regeringsdugliga som helst? Och kom ihåg.... Regeringsdugliga i S-väljarnas ögon, inte i era högerögon! V får redan nu kredd för sin "ryggrad". Media gillar Ida för hennes lite brukssätt. Samtidigt brer sur-Magda på med sin dryga Stockholmska.... Nä, S är snarare rädda för att V skulle visa sig INTE vara extrema om de släpps in i en regering, för S vet att då kommer de tappa fler väljare till V.

Varför blir det Vänsterpartiets ansvar? Varför kan den inte lika gärna vara S eller C ansvar att bjuda på ministerposter?

Här behöver du riktigt bra argument om du öht ska kunna förändra V's position. Argument i stil med "Jag hatar V" eller "Dom är kommunister!" förändrar ingenting i en förhandling även om det kan vara sant.


Du har som sagt inga bra argument för att de är orimliga mer än kanske din, S och C åsikt att du ogillar V av olika anledningar.

S har haft V som dörrmatta i något århundrade och klarar därför inte av att se det nya politiska landskapet.

Det är ingen naturlag att alla som stödjer en statsminister och en budget därför ska få bli minister. Så har det aldrig fungerat i svensk politik någonsin. Det brukar vara en typisk förhandlingsfråga om det är så att den som ska sondera är beroende av förhandlingar. Om ministerposter i praktiken är en möjlig förhandlingsfråga beror ju mycket på valresultatet. Det kan man alltså inte bestämma före valet. Eller man kan ju det, men det blir ju inte bra.

V ställer ett stenhårt krav som inte är enligt någon praxis alls och som praktiskt taget omöjliggör förhandlingar. C kanske också vill ha ministerposter, det vill de säkert. Men de ställer inte det som ett ultimatum för att det leder till låsningar och gör det omöjligt att förhandla.

Om V skulle haft med det som en punkt i själva förhandlingen då hade ju det varit ganska naturligt. Men det är inte bra att gå in med det som ett ultimatum som man inte kan förhandla om. Resultatet av detta ser vi nu, med stor risk för att högersidan bildar regering och blir helt beroende av SD.