Väns pappas syn på flagga

Jag är i grunden en rätt åsiktsstark person, men när det gäller politik och religion brukar jag oftast hålla en lägre profil.

Jag är kurd från Turkiet, och som många känner till kommer de flesta svenskt-kurder med turkiskt ursprung från området Kulu i Konya, centrala Anatolien. Utifrån detta har jag, i likhet med många andra i samma situation, ganska svårt att relatera till kurder från Irak, Iran och Syrien. Istället har vi en kultur som ligger mycket närmare den turkiska. Vi delar samma matkultur, har samma internskämt, lyssnar på samma musik och har väldigt lika traditioner. Därför känner jag faktiskt en större samhörighet med en turk från Antalya än med en kurd från Sulaymaniyah (Slimani).

När jag tog studenten valde jag att ha den turkiska flaggan – dels för att fira, men också för att visa att även personer från områden med tuffare förutsättningar kan nå den milstolpen. Detta fick en vän från samma distrikt som jag att reagera starkt. Hans far är djupt politiskt och kulturellt engagerad i den kurdiska frågan, och efter att ha kritiserat Erdoğan på Facebook har han inte vågat återvända till Turkiet eller sin hemby på över nio år. När vännen såg att jag bar den turkiska flaggan istället för den kurdiska kommenterade han det hela som både ”skämmigt” och ”förrädaraktigt”.

Nu till själva sakfrågan. Mitt argument kan kanske uppfattas som lite kallt, men jag vill gärna att ni ser över det:

Om en person inte vågar besöka sitt hemland på över nio år – och därmed missar bröllop, begravningar och viktiga stunder – enbart på grund av ett inlägg på Facebook, varför ska jag då ta kritik från en sådan person när jag själv känner en naturlig tillhörighet till båda folkgrupperna?

Det tog 100 år att integrera Irländare och Italienare in i det amerikanska samhället säger du? Det har tagit 350 år att försöka integrera skåningen i det svenska och bara gud vet om det någonsin går med en finne.

Som det redan skrivits. Främlingen kan vifta med EU-flaggan.

Jag är i grunden en rätt åsiktsstark person, men när det gäller politik och religion brukar jag oftast hålla en lägre profil.

Jag är kurd från Turkiet, och som många känner till kommer de flesta svenskt-kurder med turkiskt ursprung från området Kulu i Konya, centrala Anatolien. Utifrån detta har jag, i likhet med många andra i samma situation, ganska svårt att relatera till kurder från Irak, Iran och Syrien. Istället har vi en kultur som ligger mycket närmare den turkiska. Vi delar samma matkultur, har samma internskämt, lyssnar på samma musik och har väldigt lika traditioner. Därför känner jag faktiskt en större samhörighet med en turk från Antalya än med en kurd från Sulaymaniyah (Slimani).

När jag tog studenten valde jag att ha den turkiska flaggan – dels för att fira, men också för att visa att även personer från områden med tuffare förutsättningar kan nå den milstolpen. Detta fick en vän från samma distrikt som jag att reagera starkt. Hans far är djupt politiskt och kulturellt engagerad i den kurdiska frågan, och efter att ha kritiserat Erdoğan på Facebook har han inte vågat återvända till Turkiet eller sin hemby på över nio år. När vännen såg att jag bar den turkiska flaggan istället för den kurdiska kommenterade han det hela som både ”skämmigt” och ”förrädaraktigt”.

Nu till själva sakfrågan. Mitt argument kan kanske uppfattas som lite kallt, men jag vill gärna att ni ser över det:

Om en person inte vågar besöka sitt hemland på över nio år – och därmed missar bröllop, begravningar och viktiga stunder – enbart på grund av ett inlägg på Facebook, varför ska jag då ta kritik från en sådan person när jag själv känner en naturlig tillhörighet till båda folkgrupperna?

Jag är i grunden en rätt åsiktsstark person, men när det gäller politik och religion brukar jag oftast hålla en lägre profil.

Jag är kurd från Turkiet, och som många känner till kommer de flesta svenskt-kurder med turkiskt ursprung från området Kulu i Konya, centrala Anatolien. Utifrån detta har jag, i likhet med många andra i samma situation, ganska svårt att relatera till kurder från Irak, Iran och Syrien. Istället har vi en kultur som ligger mycket närmare den turkiska. Vi delar samma matkultur, har samma internskämt, lyssnar på samma musik och har väldigt lika traditioner. Därför känner jag faktiskt en större samhörighet med en turk från Antalya än med en kurd från Sulaymaniyah (Slimani).

När jag tog studenten valde jag att ha den turkiska flaggan – dels för att fira, men också för att visa att även personer från områden med tuffare förutsättningar kan nå den milstolpen. Detta fick en vän från samma distrikt som jag att reagera starkt. Hans far är djupt politiskt och kulturellt engagerad i den kurdiska frågan, och efter att ha kritiserat Erdoğan på Facebook har han inte vågat återvända till Turkiet eller sin hemby på över nio år. När vännen såg att jag bar den turkiska flaggan istället för den kurdiska kommenterade han det hela som både ”skämmigt” och ”förrädaraktigt”.

Nu till själva sakfrågan. Mitt argument kan kanske uppfattas som lite kallt, men jag vill gärna att ni ser över det:

Om en person inte vågar besöka sitt hemland på över nio år – och därmed missar bröllop, begravningar och viktiga stunder – enbart på grund av ett inlägg på Facebook, varför ska jag då ta kritik från en sådan person när jag själv känner en naturlig tillhörighet till båda folkgrupperna?

Jag bor själv i utlandet, skulle aldrig vifta med en svensk flagga där. Det gör jag hemma. Och särskilt inte när det är sverige som bekostat din utbilding till miljontals kroner.

Jag är i grunden en rätt åsiktsstark person, men när det gäller politik och religion brukar jag oftast hålla en lägre profil.

Jag är kurd från Turkiet, och som många känner till kommer de flesta svenskt-kurder med turkiskt ursprung från området Kulu i Konya, centrala Anatolien. Utifrån detta har jag, i likhet med många andra i samma situation, ganska svårt att relatera till kurder från Irak, Iran och Syrien. Istället har vi en kultur som ligger mycket närmare den turkiska. Vi delar samma matkultur, har samma internskämt, lyssnar på samma musik och har väldigt lika traditioner. Därför känner jag faktiskt en större samhörighet med en turk från Antalya än med en kurd från Sulaymaniyah (Slimani).

När jag tog studenten valde jag att ha den turkiska flaggan – dels för att fira, men också för att visa att även personer från områden med tuffare förutsättningar kan nå den milstolpen. Detta fick en vän från samma distrikt som jag att reagera starkt. Hans far är djupt politiskt och kulturellt engagerad i den kurdiska frågan, och efter att ha kritiserat Erdoğan på Facebook har han inte vågat återvända till Turkiet eller sin hemby på över nio år. När vännen såg att jag bar den turkiska flaggan istället för den kurdiska kommenterade han det hela som både ”skämmigt” och ”förrädaraktigt”.

Nu till själva sakfrågan. Mitt argument kan kanske uppfattas som lite kallt, men jag vill gärna att ni ser över det:

Om en person inte vågar besöka sitt hemland på över nio år – och därmed missar bröllop, begravningar och viktiga stunder – enbart på grund av ett inlägg på Facebook, varför ska jag då ta kritik från en sådan person när jag själv känner en naturlig tillhörighet till båda folkgrupperna?